Superficial Love M.G (Avslutad)

Hade jag vart död...

Marcus perspektiv:
Ännu en gång drar jag min högra hand genom mitt hår, sedan tittar jag på Awa som ligger på sängen framför mig. Hon var så söt och vacker när hon sov. För varje andetag hon tog blev mitt leende större. Jag skakar av mig tanken och tittar ner. Jag skämdes så mycket över det jag sa till Awa idag. Det var sant att hon inte behövde lägga sig i, men jag sa det på ett helt oförskämt sätt. Eller hon vill ju ändå bara hjälpa mig?

Anledningen till varför hon ligger här i mitt hotellrum är för att jag hörde henne skrika från hissen. Jag kom ihåg den gången vi blev inlåsta i hissen tillsammans, jag kom ihåg att hon direkt fick en panikattack och sedan svimmade. Snabbt sprang jag till en vakt för att hjälpa mig med att låsa upp hissen. Sedan lyfte jag upp henne, och nu är hon här. I flera timmar har jag nu suttit här och väntat på att hon ska vakna. Vart var Martinus när hon svimmade? Många gånger har jag försökt ringa honom, men varje gång jag försökt ringa så har han klickat bort samtalet.

Ett stort leende sprids på mitt ansikte när jag ser Awas ögon långsamt öppnas. Hon ser omkring sig, och när hon väl får syn på mig ställer hon sig snabbt upp. Jag gör samma sak när jag ser att hon inte kan hålla balansen, alltså tar jag ett grepp om hennes kropp och säger till henne att hon ska sätta sig på sängen igen.
Marcus:
"Ta det lugnt, sätt dig..."
Osäkert gör hon som jag bett henne. Jag försöker få kontakt med hennes ögon, men hon tittar åt ett annat håll.
Marcus:
"Mår du bra?"
Awa:
"Mm"
Det blir tyst en stund, sedan vågar hon möta mina ögon. Djupt tittar jag i de felfria ögonen. Men sedan ställer hon sig upp igen.
Awa:
"Jag ska nog inte ta mer av din tid, Marcus."
Hon är på väg ut ifrån rummet, men så stannar hon sig själv och säger:
Awa:
"Förresten, tack för att du hjälpte mig, jag hade nog inte kunnat klara mig utan din hjälp..."
Hon ger mig ett snett leende sedan försvinner hon ut från rummet.

Jag suckar, sedan lägger jag händerna för ansiktet. Hon förtjänar inte det vi gör mot henne...

Awas perspektiv:
Nu har jag suttit här i hotellrummet i flera timmar. När jag äntligen har samlat mig mig själv hör jag dörren öppnas. Den ljusa fast på samma sätt mörka rösten fyller mina hörselgångar. Jag vet inte varför, det bildas bara ett litet leende och små tårar när jag hör Martinus röst. Men leendet på mina läppar suddas helt bort när jag tänker på det som hände i hissen.
Martinus:
"Awa, Hej hur mår du älskling?"
Att han låtsades som om ingenting hade hänt var konstigt, men hade Marcus inte berättat?
Han kommer närmare men hans blick fästs på min hand. Frågande tittar jag på den. Ååah såklart hade jag fått massa sår för att jag bankat på hiss dörrarna för hårt. Långsamt men ändå oroligt tar han tag i min hand.

Martinus:
"Vad har hänt? Har du gjort något? AWA?"
utan att säga något drar jag tillbaka min hand.
Han går mot skåpet där alla mediciner och plåster finns, sedan sätter han sig bredvid mig igen.
Awa:
"Har du vart klumpig och ramlat? Hur kunde du lyckas göra illa dig så mycket?"
Jag tittar upp på honom, den här gången drog jag hårt tillbaka min hand och lika hårt träffade min hand Martinus kind, alltså gav jag honom en örfil.
Awa:
"OM INTE MARCUS HADE KOMMIT I SAMMA SEKUND OCH RÄDDAT MIG HADE JAG NU VART DÖD. SÅ NU ÄR DET JAG SOM ÄR KLUMPIG? DET ÄR JAG SOM ALLTID GÖR FEL?

Med tårar i ögonen lägger han långsamt sin hand på hans kind . Han ställer sig upp, går förbi mig, och sedan lämnar han rummet. Jag ser på min hand som nu ojämnt skakar. Varför gjorde jag detta? På något sätt förtjänar han det men på ett annat inte.. Varför ska det vara såhär?

Tycker ni om denna novell? Förresten tack så himla mycket för över 500 reads ❤️