Superficial Love M.G (Avslutad)

Rädda mig inte mer

Awas perspektiv:

Jag tittade rakt in i hans bruna ögon, i Jacks ögon, jag hade nyss sprungit in i honom. Förvånat tar jag ett steg bakåt, jag vågar nästan inte möta hans ögon längre. För att utav någon anledning så tittar han argt och irriterat på mig. Jag tittar på Marcus som står bakom mig, hans min är minst lika arg som Jacks, fast hans blick riktas mot jack,  Marcus tar ett steg och ställer sig framför mig med armen framför min kropp för att på något sätt skydda mig. Lika förvånad som innan lämnar jag en blick på Marcus arm, sedan står jag bara där och tittar ner i golvet.

Marcus:
"Vad gör du här, hur kom du in?"

Säger han med en mörkare röst.

Jack:
"Nyckel."

Säger han och tar fram Martinus hemnycklar och viftar dem framför Marcus ögon.

Jack:
"Din klumpiga bror tappar allt omkring sig."

Marcus knyter sin näve och spänner sina käkar mot honom. Men snabbt som bara den tar jag tillbaka Marcus hand och försöker lugna ner honom, då ger jack mig ytterligare en skarp blick innan han vänder på klacken och är påväg ut. Han stannar precis innan tröskeln och tittar på oss.

Jack:
"Akta dig Marcus, innan hon dödar dig med."

En chockad blick sätts på mitt ansikte, sedan fylls mina ögon med tårar, Marcus vänder sig om och drar mig in i en varm kram, skakigt lägger jag min ena hand på hans rygg.

Marcus:
"Lyssna inte på hans skitsnack Awa."

Säger hans mörka och skära röst som ett tröstande, men det som sårade mig mest var att det inte var skitsnack, det var en ren sanning. Han släpper kramen, sedan går han direkt till brasan som ligger i vardagsrummet, medan jag snabbt torkar bort mina tårar som hunnit rinna så går jag efter honom och ser runt omkring mig. De hade en eldstad i huset, det såg inte ut som en vanlig utan det finns stora mjuka kuddar och gosiga filtar så att man bara kunde sitta och mysa framför elden. Det hade också hunnit bli mörkt ute, så det ända ljuset vi fick var från brasan som Marcus nu hade lyckats tända. Han ställde sig upp igen och tittade på mig.

Marcus:
"Sätt dig, jag kommer snart."

Sa han med sitt typiska tandlösa leende, jag löd hans ord och satte mig ner och tog en filt och virvlade mig i den. Efter en stund bara kommer Marcus med massa sötsaker i famnen, ett skratt for ur mig när jag tittade på hur han såg ut när han försökte hålla allt i famnen. Som jag satte han sig på en av kuddarna och la allt han höll i framför oss, det var allt från chockad bollar till varmchoklad.

Marcus:
"Så berätta allt nu."

Sa han medan han tog ett djupt andetag.

Awa:
"Berätta vadå.?"

Sa jag med ett leende efter att jag tagit en klunk av varmchokladen.

Marcus:
"Varför du hoppade i havet, hur det kommer sigatt du hade på dig en balklänning. Varför du grät direkt när du vakande, vad har hänt Awa.?"

En behaglig tystnad la sig över oss som ett täcke. Frågan som just nu snurrade i min hjärna var hur jag skulle berätta. Hur han skulle reagera, hur mycket jag kommer sjunka i hans ögon, men jag vill inte vara en sån som är rädd för sanningen. Han kommer ändå veta före eller senare, antingen av jack eller Martinus. Jag blundade och tog ett djupt andetag. Marcus vred på din kropp och satt riktad mot mig medan jag var för svag för att möta hans ögon, så jag satt med blicken på brasan. Sedan var det bara att börja berätta.

Awa:
"Jag vet inte hur jag ska säga, men jag kommer inte ihåg någonting. Det sista jag kommer ihåg innan allt började, var att jag matade Martinus med soppa, sedan vaknade jag i en kyrkogård, jag låg där i en röd balklänning, jag blev förvirrad, aldrig hade jag vart så rädd. Jag ställde , jag ställde mig upp, och såg Martinus fylla på en grav, han hade på dig en vit skjorta och ett par kostymbyxor, håret låg ner för hanns ansikte och han var väldigt trött. Jag gick fram till honom och läste på gravstenen där det stod 'Elsa 1995-2017, vila frid'. Jag frågade Martinus om vad som hade hänt flera gånger, han vågade inte titta på mig. Ken sedan tog han tag i mina axlar, och sa den meningen som jag fortfarande enige kan få it ut min hjärna, han sa "Awa, du har dödat någon". Jag fick då reda på att jag var en mördare, jag fick då reda på att jag hade avslutat ett helt liv. Jag fick då reda på att ingen komme kunna titta på mig som förr. Jag klarar inte att se mig själv i spegeln längre. Jag fick då reda på att jag har förlorat allt, verkligen allt."

Tårarna rann utan stopp när jag nu berättade det hel, Marcus satt tyst medan jag berättade, jag vred mig långsamt mot honom för att för första gången se hans reaktion. Jag mötte hans choklad bruna ögon som lyste ännu mer nu pga elden. Han satt bara med tom blick och en tår som rann rakt ner för hans kind.

Awa:
Martinus hatar mig nu säkert, han kommer aldrig vilja se mig. Inte bara Martinus utan alla. Förlåt , jag tog av din tid. Tack för allt, som du ser jag ör inte en sån som förtjänar att leva, så rädda mig inte mer Marcus Gunnarsen.

Med tårarna fortfarande rinnandes ner för min kind tog jag mig upp från platsen, och påväg mot ytterdörren. Jag öppnade ytterdörren och träffades av den kalla luften.

"Du har dåligt samvete ellerhur?"

Rösten bakom mig gjorde så att jag vände mig om och mötte Marcus ärliga ögon som nu hade lämnat flera tårar ifrån sig. Jag nickade åt honom, sedan sträckte han ut armarna, jag sprang in I hans famn och hårt kramade han om min kropp och jag borrade mitt ansikte i vecket mellan hans nacke och axel. Jag hörde ljud tydde på att grät, precis som jag.

Ett svagt ljud hördes från honom sägandes.

Marcus:
Exakt så känner jag varje dag.

______________________

Ett till långt kapitel, men kommentera vad ni tycker ❤️🥀❤️ 

Har nt läst igenom :(