Superficial Love M.G (Avslutad)

Tio- (Sista kapitlet)

Awas perspektiv:

Låt: (Lovely with khalid)

Vi stannar långsamt framför havet, framför de starka vågorna. Framför vinden som då och då kramar om oss. Vi båda har blicken fast på den stenen som vi satt på och blev tillsammans. Jag minns att jag blev tillsammans med honom, bara för att inte såra honom. inte för att jag var förälskad i honom.

Men nu är jag mer förälskad i Martinus än mig själv. Han är min, min Martinus.

Han släpper min hand som nu blir kall efter att hans hand hade kramat om den. Han vänder sig om och frågandes tittar jag på honom, men min ansiktsmin ändras direkt när han bakifrän kramar om mig, hans armar kramar långsamt om min. Han vilar sin haka mot min axel, sedan lämnar han en liten puss där.

Ett litet ljud hörs från Martinus, han hade nog fått ett SMS, Långsamt släpper hans vänstra arm taget om min kropp, och istället tar han fram sin telefon och öppnar SMS:et. Jag ser inget, jag lämnar inte nån blick på Martinus mobil, all min fokus är på oss två, som ett par.

Precis när Martinus har lämnat ifrån sig sin mobil, känner jsg hur hårt vinden blåser mot oss, det gör så att jag lämnar ifrån mig ett litet fnitter, sedan vänder jag mig om till Martinus, så att vi har våra ansikten mot varandra, fast jag borrar istället mitt ansikte i vecket melllan hans axel och hals. Med hans säkert fusna fingrar strycker han mitt hår, sedan hör jag Martinus lungna röst sjunga. Varje mening som han formar i sin mun och sedan blir till en melodi får mina öron att bara vilja höra mer utav det.

Jag har alltid varit fast med att allt i livet tar slut, men just nu kan jag göra allt för att denna stund inte ska ta slut.

"Hur mycket älskar du mig?" frågar han sedan när han sjungit klart.

"Jag tänker älska dig tills jag dör Martinus"

"S...säg inte så"
Sa han ledsamt och aningen oroligt

Jag släpper kramen och möter hans oroliga ansikte med ett leende.

" Varför ser du så orolig ut" säger jsg med ett skratt.

Länge tittar han på mig, hans ögon visar något hemlighetsfullt som han tänker på, vilket gjorde mig mer förvirrad.

"För att jag vill inte att något illa ska hända dig" hans bruna ögon mötte mina igen och lämnade en ganska lång puss på min panna. Sedan kramar jag långsamt om hans nacke och vi möts återigen i en kärleksfull kyss.

Jag vet inte hur länge vi nu har stått här men, om jag ska säga sanningen så kan jag inte bli uttråkad, det är liksom omöjligt.

Min blick letar sig ner till min vänstra hand. Jag blir helt förskräckt när jag får syn på mitt ringfinger, ringen var inte på.

Snabbt vänder jag mitt huvud till Martinus som håller om min midja.

"Martinus löftesringen är inte på" sa jag högt och förskräckt.

Martinus ansikte blev direkt lika oroligt som mitt.

"Var är den?"

"Hemma" svarade jag ledsamt samt besviket.

"Men älskling, jag trodde att du hade tappat bort den" sa martinus med sitt lilla målvrottskratt, sendan gav han mig en ekel puss på min hals.

"Men ringen ger mig tur" Sa jag med samma missnöjda röst.

"Men nu är du ju med mig" Sa Martinus och gav mig en liten puss på kinden, det gjorde såklart att mina mungipor åkte upp en bit.

Ännu en gång hördes ett litet pling från Martinus mobil. Med en suck drar han upp den.

När hans blick fastnar på skärmen sväljer han hårt, och hans blick stelnar helt plötsligt till. Sedna släcker han skärmen och vänder blicken mot mig igen, ett leende sprider sig på hans läppar, fast det kändes som om det inte var äkta.

"Allt är ok ellerhur älskling"? Frågade jag osäkert.

Han gjorde en liten rörelse och jag uppfattade det som en nick.

"Men älskling, jag måste gå och fixa en liten sak snabbt"

" Jag följer med" svarade jag då glatt och flätade samman våra händer.

Martinus drog några hårslingor bakom mitt öra.

" Det är en liten överraskning till dig, jag måste gå och hämta den åt dig jag kommer tillbaka om bara 10 sekunder, jag lovar"

"Men ska jag stanna ensam här" Sa jag och tittade mig omkring.

"Blunda om du blir rädd, jag kommer då"

Det blev en tysnad, och han stod fortfarande kvar.

"Skulle du inte gå?"
Sa jag med ett litet skratt mella orden

"Le bara för mig"

Istället lämnade ett litet skratt mina läppar. Han kramade istället min midja, försiktigt kom han närmare mitt anikte, lånsamt såg jag hans ögonlock blunda, vilket mina gjode direkt därefter, våra läppar snuddade först, sedan pressades de ihop, vilket gjorde så att mitt hjärta ännu en gång svällde upp. Långsamt släpper vi båda ifrån. Jag tittade efter honom, tills han inte längre syntes till, det var då jag redan började känna mig nervös, jag kände mig ensam utan Martinus närhet, tyst började jag räkna. Precis så som martinus hade sagt.

"Ett, två, tre" Jag forsatte och forsatte tills jag kom upp till lyckotalet i denna situation.

"Tio"

Jag hörde ett skott, det var från en pistol här i närheten, jag ryckte till av rädsla och kunde nästan höra hur hårt mitt hjärta slog i den sekunden. Jag blundade, hårt blundade jag. Jag öppnade sedan ögonen ännu en gång. Jag tittade mig omkring. Det var tomt, der var ensamt. Min kropp letade efter Martinus kropp, jag behövde hans närher just nu. Ännu en gång hörde jag ett skott. Denhär gången ännu högre.

Dethär skottet fick mig även att falla ner mot marken med ett högt skrik, den bildade även en smärta i min kropp, och en på gräset. Jag brydde mig inte om den fysika smärtan, jag tänkte på Martinus, tänk om han var skadad. Tänk om jag inte mer kan se honom. Svetten började långsamt rinna ner för min panna. Med tanken på Martinus, som ännu en gång bildade ett litet pirr i min mage; blundade jag, och mina ögon lämnade synen av sjärnorna. Jag försökte, le, jag blundade. Martinus hade fortfarande lovat mig att han skulle komma. Jag försökte lyfta upp mitt ben, men jag var för svar, långsamt slutade jag andas, och som när man sover, blev allt helt kolsvsrt för mig.

Tredje röst
Martinus hade lämnat Awa, i den sekunden som han lämnade henne, så hade allt han ägde också lämnat honom. Han hade direkt sjunkit ner på sina knän och kännt flertal tårar rinna ner över hans kinder. Sedan hade han hört skottet som gjorde att hans tjej hade lämnat ifrån sig ett lidande skrik. Han kunde inte göra något åt det. Antingen hans tjej, eller hans egna liv och hans brors. Det överaskande smst som han hade fått, var att hans flickvän skulle bli sjuten inom 30 sek. Vilket han godkände. Några meter ifrån den gråtande Martinus låg hon. Med sitt ganska långa bruna hår över marken, och förblödde. Det hon inte visste var att hon hade på något sätt blivit lurad. Fastän hon blivit älskad. Där var de, en sårad kille, och en tjej, förmodligen död. Båda de har en historia bakom sig, och nu är den slut. Prinsen kom inte med sin häst och skyddade den vackra prinsessan, utan de slutatde med att en av de ungdommarnas liv dog fysiskt. Och den andras dog sykiskt.

Jaa, hörni, detta var slutet, vad tycker ni. Kommentera gärna vad ni tycker. Imorgon kommer jag posta allt som jag bill säga till er läsare. Jag älskar er, godnatt ❤