Superficial Love M.G (Avslutad)

Trots allt är jag fortfarande....

Awas perspektiv:
Dagen efter...

Idag var det den sista kvällen som vi skulle spendera här på hotellet. När det gällde mig och Martinus så hade det inte gått något vidare. Vi är fortfarande osams efter det som hände, vi ignorerade varandra jämt, och när vi väl var tvungna att prata med varandra var vi alltid dryga mot varann.

Jag tog tag i min handduk och förde mina steg mot badrummet. Till min förvåning så träffar jag Martinus vid dörröppningen. Men den här gången puttade vi på varandra lite smått, vi bråkade helt enkelt om vem som skulle in och duscha först.

Awa:
"Jag ska duscha först!"
Martinus:
"Jag kom hit före!"
Awa:
"Flytta på dig förfan!"

Och så höll vi på en stund. Ja, det kanske var töntigt och barnsligt, men jag tänker inte ge upp den här gången.

Till slut lyckas Martinus lägga sin fot på badrummets golv, fast min hand satt fast i Martinus tröja eftersom att jag alltid höll honom där när vi puttade på varan. När vi båda var i badrummet såg jag hur Martinus bara föll ner baklänges, men då kände jag hur jag bara följde med. Samma sekund som jag hörde en duns så var det kolsvart framför mig. Långsamt och förvånat öppnar jag mina ögon och märker att jag nu ligger på Martinus bröstkorg mitt i badrummet. Vi hade fallit ner med varandra, båda två tillsammans, och just nu hamnade jag över honom. Jag tittar upp och vi möter varandra i en ögonkontakt, vi ser på varandra, sedan brister vi helt plötsligt ut i skratt. Jag har inte skrattat så mycket på länge, jag kan inte ens minnas det. Och nu gjorde jag det med Martinus. Vi tittar runt omkring oss och inser att det var lite vatten vi råkade trilla på. Efter att vi bara har gapskrattat ser vi intensivt i varandra ögon. Han lämnar en kiss på mina läppar som jag då besvarar.

Martinus:
"Förlåt för det jag har gjort älskling."
Awa:
"Hmm, låt mig tänka efter, ska jag verkligen förlåta dig."
Jag ser lite fundersam ut fast ändå sitter ett flin på mina läppar.
Martinus:
"Jag har faktiskt köpt munkar till dig, så du borde förlåta mig, eller hur?
Ett stort leende fyllde mitt ansikte efter den meningen, munkar älskar jag verkligen.
Awa:
Okej! Och såklart sa jag det med en snäll och ljusare röst än vad jag hade. Sedan lämnade jag en fjäderlätt puss på hans vackra rosa läppar.

Detta var seriöst det gulligaste sättet man kunde bli sams på, vi kanske ändå hade en bra redaktion?. Men för min del var det mest som en vän. Fast än jag visade det på ett helt annat sätt för honom.
*
Martinus perspektiv:
Idag var det en sån dag där jag befann mig i skolan med Awa. För att ibland var jag ju ute och reste runt, så det var inte alltid jag var här liksom. Just nu hade vi rast och som vi alltid gjorde satt vi några stycken och pratade. Jag satt framför Awa och berättade om något som hade hänt mig för några dagar sen. Jag satt och bablade på som bara den, men när jag tittade upp på henne så förblev jag helt tyst. Istället för att titta på mig fann jag hennes blick som nu var fast bakom mig. Långsamt vinkade jag med min hand framför hennes ansikte som nu bar på det vackra leendet.

Martinus:
"Awa? Hör du mig, eller?"
Awa:
"Va, oj förlåt Vad sa du?"

Förvånat vände jag mig om för att också kunna se vad som kunde vara så intressant. Men där stod just Marcus och hans kompisar och pratade. Alltså hade hennes blick hamnat på Marcus som nu stod och skrattade med sina vänner.
Awa:
"Jag tänkte bara på annat, vad sa du?"
Jag la till ett motvilligt leende och såg i hennes felfria ansikte.
Martinus:
"Det var inget speciellt älskling. Glöm det bara."

Men det hon inte viste var att jag blev sårad. Varje dag så skulle det hända en sak som skulle bryta lyckan inom mig som jag alltid försöker bygga om....

Oj, vet inte vad jag egentligen tycker om denna novell. Så snälla kan ni inte bara kommentera vad ni tycker ❤️

Nu ska jag fortsätta skratta åt ett skit roligt skämt, bye 🥀