Superficial Love M.G (Avslutad)

Värmen

Awas perspekti:

Awa:
"Marcus"

Sa jag ännu en gång, som sagt så hade jag blivit väldigt förvånad när en kille med en svart luva helt från ingenstans hade stigit in i mitt rum. Och jag var lika förvånad när jag såg att det var Marcus som gömmde sig bakom luvan.

Marcus:
"Vi måste gå nu. Kom."

Jag sätter armaran i kors och tittar frågande på honom.

Awa:
"Och vart ska vi gå?"

En liten suck lämnar hans rosa läppar sedan möter han mina ögon och tittar ärligt in i dem.

Marcus:
"Snälla, bara den här gången, lita på mig, en gång bara."

Jag ser fundersam ut och tittar på honom, det var försa gången detta händer att någon bad mig så mycket.

Marcus:
"Snälla."

Det såg nästan ut som om han var beredd på att jag skulle säga något negativt. För min blick kunde kanske inte tyda på det jag tänkte.

Awa:
"Hur långtid tar det?"

"Ett litet leende spreds på hans läppar, det visade mig att han förstod att jag inte nekade till det han ville."
-

Kylan slog mig direkt när vi stod vid Marcus moppe som han nämligen hade valt att åka med. Jag hoppade på och la armarna runt Marcus midja medan jag kom honom närmare.
Det var då jag kände hans värme.
-
Långsamt saktade Marcus ner takten och jag tittade mig oroligt omkring. Det var massor av träd, det såg ut som en början av en skog.

Awa:
"Vad gör vi här, Marcus?"

Sa jag hackigt med en orolig röst. För att jag var orolig, jag kände mig inte trygg här. Marcus mobil började ringa och jag hoppade till en aning.

Marcus:
"Gå mot träden, jag kommer efter dig, det är ett viktigt samtal jag måste ta."

Jag gjorde som han sa, tryggheten var en liten bit av mina tankar nu när jag visste att Marcus var med mig.
Jag gick förbi träden och visste att en skog skulle ligga framför mig, men det tog slut. Träden var borta och nu stod mina fötter på sand istället, och framför mig fanns en stor strand som blev följd av vågor.

Jag tittar bakom mig men där står ingen Marcus, jag hade hört ljudet av hans moppe och jag förtod att han hade lämnat mig ensam här. Men jag gjorde inget åt det, nu, på något sätt kände jag mig trygg istället.

Jag tar några steg framåt och ser ett hjärta format av små stearinljus. Jag tittar åt vänster där jag ser ett vitt tält. Utsikten var så himla fin speciellt när sjänorna glittrade över mig. Men jag hade fortfarande den tanken som snurrade, varför lämnade marcus mig här?

Långsamt går jag närmare tältet men jag står som förstelnad när jag ser hur någon går ut från tältet. Jag kisar och försöker utforska vem det kan vara, men jag behöver inte det mer när jag ser att Martinus med de chockladbruna ögonen och det sandblonda håret går mot mig, jag rör inte en enda min, så chockad är jag, ett leende kan jag nu också se på honom.

Martinus:
"Awa."

Nu är han så nära så att han kommer närmare för att omfammna mig men jag tar några steg bakåt.

Jag skäms hörni, ännu ett dåligt kapitel, men jag mår så pass dåligt som sagt. Jag hoppas att nästa kapitel blir bättre. Jag är så tacksam för att ni röstar allihopa. Älsakr er ♡