Superficial Love M.G (Avslutad)

I'm weightless and free

Awas perspektiv:

Jag hade gått så långt nu så att jag kom fram till platsen som alla kallade för "Awas plats", det var för att jag alltid var här oavsätt om jag var glad eller ledsen. Jag ställde mig framför platsen och det speglades i mina ögon, det glittriga havet och sen den bänken rakt framför vattnet. Jag tog ett andetag som ändå var hackigt av all gråt innan. Men långsamt gick jag fram till bänken och satte mig ner mitt på bänken och plaserade båda mina händer på var sin sida.

Jag tittade på varje lilla våg i havet. Jag älskade denna plats, det var på grund av att det fanns hav framför mig. Havet är ett liv, det är lugnt där, det är så unikt bara.

Jag vänder på huvudet och tittar på bänkskivan där det stod massa inristade ord. Jag kände direkt igen min handstil och de orden jag med min vänstra hand själv har skrivit. Jag minns varje dag jag har kommit hit och skrivit en liten anteckning på den här bänken, alltså var den helt belastad av ord. Jag läser och rör vid varje lilla bokstav "Jag hatar livet".

Blev ni förvånade? Inte jag, för mig var det vanligt att jag skrev sånna saker, jag fortsätter och varje gång jag läser ett nytt ord eller uttryck så bemöter jag något dåligt.

"Allt kommer inte bli bra"

"Går det att ge sitt liv till någon som förtjänar det"?

"Jag hatar allt som har något med mig att göra"

Det var så, jag var alltid negativ, för mitt liv bestod av något värdelöst. Alltid när något positivt skedde i mitt liv, skulle något negativt sedan dyka upp och följa efter. Min blick letar efter nya ord, och ett litet leende sätts på mina läppar när mina ögon tittar efter ett nytt fynd.

"Va glad, va tacksam"

Jag minns exakt varje sekund av den dagen där jag ristade in detta i bänken, jag hade då nyss blivit galet förälskad i Martinus, vilket jag fortfarande är.

"Awa & Martinus"

Jag vaknar upp ur mina tankar när en varm tår rinner ner för min kind. Jag går tillbaka till det minnet av kyrkogården och det som hände där, ångesten fyller hela min kropp, och nu känns det som om jag bara vill avsluta allt och börja om. Eller gå tillbaka när jag var glad, när positiva saker skedde, när jag älskade att leva.

Mina tankar bryts ännu en gång när jag känner hur andra sidan av bänken ungefär en centimeter sjunks ner. Jag har ingen energi att anstränga mig så efter någon minut bestämmer jag mig äntligen för att titta åt sidan där en tånårig kille med en svart luva sätter sig bredvid mig med en ganska gammal bandsperlare i handen, Jag tittar på mellanrummet mellan oss och där fanns det ungefär en halv meters avstånd. Jag stirrar nu förvånat på honom men ansiktet kan jag inte se tydligt, det verkar som en person jag aldrig nånsin har stött på tidigare.

Killen som fortfarande har blicken framme på havet placerar bandspelaren och låter den glida längst underlaget på bänken tills den bara är någon centimeter från mitt lår.

Sedan följer jag hans rörelser och nu ser jag hur hans ryggtavla försvinner längre och längre ifrån mig. Jag tar skakigt tag i den moderna bandspelaren och tittar på varje lilla detalj tills jag hittar en liten knapp som jag med mitt pekfinger trycker på.

"I'm weightless and free" Sa en brusig röst ur bandspelaren

”Hans röst lät lugn, så lugn att musklerna i mitt kropp långsamt slappnade av. Orden ”I am weightless and free” nästan viskade han på engelska. Det var fint, som att orden var skrivna bara åt honom. Hela jag ville dit, stället som han beskrev som ”weightless and free” jag ville till den andra världen, hans värld.

Flera gånger spelade jag upp det om och om igen, tills jag lämnade bandspelaren på bänkskivan och förde långsamt fast säkert mina steg  till havet, jag ställde mig exakt mot kanten och försökte med ögonen undersöka hur djupt det skulle kunna vara. Tills luften bemötte min kropp när jag föll mot den glittriga ytan och det sista jag hörde var ett plask.

Jag föll och min kropp var nära botten, mitt hår släpptes ut i det iskalla vattnet och den röda klänningen som innan satt fast på min kropp började nu också ta en del av vattnet.  Jag kunde inte se tydligt alls, det var nästan helt svart där under ytan. Jag försökte trycka upp min kropp till ytan när jag kände en bultande smärta i mina lungor. Men jag kunde inte, det känndes som om något drog mig ner till botten. Snart blev det helt svart för mina ögon och andan kunde jag naturligtvis inte finna någonstans. Känseln i kroppen kunde jag  inte längre känna, det ända jag numera kunde känna var när jag kände ett grepp om min arm, sedan kunde jag inte mer hålla ögonen öppna jag sov, det blev svart för mina ögon.

Det sista som ekade i min hjärna var

"I'm weightless and free"

Martinus Perspektiv:
Jag kom till stället där Awa alltid kunde befinna sig på. Framför havsytan. Med händerna i fickan och blicken framför i det blanka vattnet så ställer jag mig bredvid Jack som har fått uppgiften att gå efter Awa och se till att hon mår bra utan att hon märker honom. Jag får syn på Awas höcklackar som ojämt är utsprida på marken. Det är då jag börjar misstänka något.

Martinus:
"Vart är Awa?"

Säger jag så drygt som möjligt fast innerst inne har jag vågor av ångest.

Jack:
Hon badar under ytan.

Säger han så sarkastiskt som möjligt.

Martinus:
"VA?!"

Spottar jag nästan ut och försöker ta ett kraftigt steg framfåt men hinner inte långt som jag trodde när Jack tar ett hårt grepp om min arm och stoppar mig. Med en panikfull blick tittar jag rakt in i hans ögon.

Jack:
"Någon hjälper henne där under."

Jag tar ett litet steg tillbaka och titta nu frågande på honom.

Martinus:
"Vem?"

Ett litet flin sätts på Jacks läppar.

ETT LÅÅNGT KAPITEL, Men vad tycker ni. Jag måste tacka och ge cred till mactinusstories som faktiskt hjälpte mig med ett helt stycke och meningen "I'm weightless and free" ETT STORT TACK TILL HENNE. 🥀