Superficial Love M.G (Avslutad)

En historia, liksom

Awas perspektiv:
Efter greppet om min arm kände jag ett till grepp fast om min midja. Jag försökte utforska ansiktet men jag lyckades inte ens se vem det va, en anledning kan vara att jag har halvt blundande ögon nu när jag har vart under ytan i ungefär 3-4 minuter. Jag känner den kalla vinden som såklart består av frisk luft när vi har kommit halvt upp med våra huvuden över vattenytan. Jag hostar och letar desperat efter andan, jag kämpar så mycket så att det nästan gör ont. När jag känner greppet om min midja hårda ännu mer så kommer jag på att jag nu med min kropp är pressad mot någon annans. Men det är lika svårt att se vem det är som det var under ytan. Det svider i mina ögon och allt jag ser är bara en suddig tavla framför mig. Jag försöker att se bättre genom att blinka ett par gånger, men ingen stor förändring sker. Det kan omöjligt vara Martinus, för att hade det vart han hade jag haft en känsla och jag känner igen Martinus utan att ens behöva titta på honom.

"Awa, mår du bra "

Sa personen som nu höll mig och försökte rädda mig från att drunkna. Hans röst lät mörk, skär och fin, och det var i den stunden jag förstod att det var Marcus som jag nu la mina armar om halsen på. Hårt höll jag honom, och med all sin kraft försökte han simma för att ta oss till land.  Vi var äntligen framme och vi både försökte verkligen hitta andan genom att hårt andas den kalla luften. Vi ställde oss och stod nu på marken, jag tittade på Marcus som drog handen genom sitt blöta hår.

Marcus:
AWA, VAFAN HÅLLER DU PÅ MED!?

Skrek han andfått ut, aldrig hade jag sett Marcus så orolig. Jag kände hur det sved i ögonen och hur tårar börjar blöta mina rosa kinder. Jag förlorade så mycket energi och snart orkade jag inte ens stå på mina ben, det började långsamt bli suddigt och mörkt för mina ögon och jag kände hur hela mina ben var nära på att falla ner mot marken men det hände inte. Marcus fångade mig i sina armar. Igen. Sedan blev allt svart för mina ögon.

Martinus perspektiv:
Jag stod helt stum och tittade på Marcus som hade vart Awas gentleman och räddat henne. Nu föll hon i hans armar, helt avsvimmad. Jag ville springa ner mot havet och med mina händer själv rädda henne, när hon skulle drunkna, Men Marcus var betydligt snabbare än mig. Jack som stod och stirrade på de bredvid mig tittad nu istället på mig och ett litet skratt for ur honom.

Jack:
"Dina tårar, torka bort dina tårar mannen"

Jag hade inte känt av att jag stod här och lämnade tårar från vattenlinjen, men jag väcktes ur mina tankar och torkade snabbt bort tårarna. Jag vände mig om och lämnade stället.

Jag hade nu gått långt utan att se vart vägen tar mig, men nu stod jag här på en öppen gräsmatta framför en vattenkälla. Jag satte mig i en foster ställning fast med armarna på knäna jag tog ett djupt andetag och torkade bort ytterligare några tårar. Det är jag som har ljugit om att Awa har dödat någon, det är jag som gjorde så att jack tog henne och ville döda henne den dagen, det är jag som hat låtsats vara med Sarah bara för att såra Awa, men det är också jag som älskar henne mer än allt. Det fanns en anledning bakom allt detta. En historia liksom.

____________________________

Det var länge sen jag uppdatera, men nu har ni en del här ❤️
Juste jag har nt läst igenom sorry, men nästa kapitel kommer snart, ta hand om er tills dess 🥀