Superficial Love M.G (Avslutad)

Ensam

Awas perspektiv:

Awa:
"Vadå rymmer, Är du dum eller?"

Viskar jag högt ut, jag var förvånad, förvirrad, och allt möjligt just nu. Visst, Martinus hade ju besökt mig några gånger innan vid den här tiden men han hade aldrig sagt att vi skulle rymma. Ett litet flin säts på hans läppar, vilket gör så att jag blir ännu mer förvirrad.

"Vi rymmer bara i någon timme"

Jag pustar ut med lättnaden som tar över min kropp. Han menade inget allvarligt. Det var inte något konstigt att jag blev förvirrad, Martinus var ju så spontan.

Awa:
Men vart ska vi?

Han stannade upp o log ett litet, tandlöst leende. Ett ord som verkligen stämde på Martinus var ordet fin, han var så himla fin.

Martinus:
"Vi ska till vårt ställe"

Jag förstod då direkt vad han menade, det var ju där jag och han hade blivit tillsammans. Det var där "Awa och Martinus" paret startade.

Med ett litet fnitter tog jag tag i hans varma hand med de kalla fingertopparna. Han kramade om min hand med sin, sedan tittade han upp på mig. Jag kände det lilla pirret i magen som alltid bildas. Vi var fortfarande som nykära fastän vi hade varit tillsammans ett bra tag nu.

Vi börjar sätta skorna i gruset och med kraften i benen beger vi oss till stället

Vår diskuttion började auotomatiskt bildas, och temat som vi just nu pratade om var minnen som jag och Martinus tillsammans har varit med om. Som den gången där jag fastnade i hissen och han kom och räddade mig. Det var från den dagen jag lärde mig en läxa, att jag aldrig ska vara orolig, Martinus kommer alltid komma och rädda mig med att skydda mig i hans varma kram. Och hans armar som han lägger runt mig.

Det var väldigt öde ute just nu, det kan såklart vara för att det var mitt i natten och att månen nu belyste istället för solen.

Den ända som vi hade sett från långt håll var en kille med en vit luva på huvudet och en svart tunn jacka på. Men dey var den ändå personen vi hade sett. Det var helt öde annars.

Vi hade kommit närmare killen, han såg väldigt hemlighetsfull ut, jag såg inte ansiktet men, på något skevt sett så kändes det så.

Marcus perspektiv:

Jag hör Awa och Martinus sreg gå bakom mig, de hade äntligen gått förbi mig utan att känna igen mig, som tur var.

Långsamt vänder jag mig om så att jag möter deras ryggtavlor, deras stil när de gick var väldigt glad och enkel, de hade inte blicken ner i marken som jag.

Jag lägger mina alldeles för kyliga händer på min vita luva och tar ner den. Visandes mitt sandblonda hår dom snett vilade sig på mitt huvud. Sedan för jag långsamt händerna i min jackficka.

Min blick fastnar på det paret som gick utan något bekymmer. De var två stycken som var lyckliga, och jag var en ensam person som var sorgsen, och mulen innerst inne. För tanken i min hjärna snurrade alltid, och när jag försökte få bört tanken, så kom den alltid tillbaka igen. Tanken om att, Awa har älskat mig, jag kunde få henne och behålla henne i min kram, jag kunde ha
hennes huvud vilandes på min bröstkorg, och på min vita hoodie. Jag kunde få kalla henne för "Min tjej" Men jag förlorade själv min chans.

Tredje rösten:
Där stod Marcus Gunnarsen och dagdrömde om en tjej han enkelt skulle ha fått, i den kylan, mitt på natten, ensam. Han sparkar på någon sten, lämnar en liten suck ifrån sig, sedan går han sin väg, mitt i skogen, i mörkret. Ensam.

Aww, Aja hoppas ni tyckte om kapitlet, förlåt för dålig uppdatering förresten :( ❤
Men rösta och kommentera om ni känner för det ♡

(Låt: Shawn Mendes~ The weight)