Superficial Love M.G (Avslutad)

Titta på oss, vad ser du?

Awas perspektiv:

Jag tar ett steg bakåt när han kommer närmre för att omfamna mig, när min blick letar sig neråt och får syn på hans leende,
hans vackra leende
Blir det suddigt för mina ögon, tårarna blir redo för att rinna.

Ett större leende tar plats på hans ansikte, och ännu en gång kommer han närmare och tar satts för att krama mig. Han sträcker fram sina armar men jag hinner plasera mina händer på hans bröstkorg och putta bort honom ifrån mig.

Jag var fortfarande arg på honom, ingen förklaring hade jag fått höra, istället bråkade vi. Ett bråk som han startade.

Awa:
"Tror du att det är så lätt att glömma saker och ting. Men Tyvärr, det är inte så för att...när man älskar något som man förlorar, blir det extra svårt att glömma"

En sorgsen suck lämnar hans läppar medan jag står framför honom och bryter ihop medan ensamma tårar långsamt rinner ner för min kind. Snabbt försöker jag vända mig om men lyckas inte när han tar ett lödt grepp om min handled, det är just då massa minnen kom från den dagen vi bråkade, långsamt bände jag mig om och nötte honom med en förvånad blick.

Awa:
Konstigt, håll hårdare, kom igen, är det inte det du och jag är vana vid.

Martinus:
Awa, säg inte så.

Awa:
Men DET ÄR JU SANT.

säger jag en aning irriterat fast någon sekund efter följer flera tårar efter de som runnit innan.

Med ena handen drar jag hårt över min kind för att torka bort tårarna, han tar ett steg närmare, och denna gång lyckas han med att lägga en arm bakom min rygg och klämma mig närmare honom så att det bara var lite mellanrum mellan oss. Så lite så att jag inte längre kunde vara arg, irriterad eller ledsen, utan det ända jag kan göra nu är att drunkna i hans ögon. Han böjer lite på hans ögonbryn sedan för han en hårslinga från mitt ansikte och gömmer den bakom mitt öra, vilket han alltid gjorde. Hans hår med nästan samma färg som sanden under oss, hade långsamt studsat ner för hans ansikte också.

Martinus:
Vill du veta vad jag mest ångrar i mitt liv?

Just nu var jag helt inne i mina egna tankar så jag fick inte ut någonting. När han var så pass nära kunde jag inte fokusera på något förutom hans närhet.

Martinus:
"Det är när jag sårar dig, men en sak ska du också tänka på. Det är att det bästa som jag gör i mitt liv, och det jag mest är stolt över."

Han kommer närmare mitt öra och gör en viskning

Martinus:
Är när jag lyckas föra ett leende på dina läppar. Så nu vill jag se ett leende på dina läppar.

Jag ger honom en envis blick, det gjorde jag alltid när jag inte var nöjd. Men jag var nöjd, hans närhet var en anledning. Jag ville bara att han skulle fortsätta.

Martinus:
Jag älskar dig.

Nu blev det svårt för mig att gömma det leendet som för länge sen ville visa sig, den stunden som han möter mitt leende ser jag hur ett litet stolt leende förs på han läppar med, precis så som han sa.

Martinus:
Men jag är fortfarande inte nöjd.

Han tar ett steg bakåt, och tar ut en svart silket ask och jag tittar frågande på den. Långsamt öppnar han den och då lägger jag händerna för munnen. Ett litet skratt lämnar hans läppar och jag tittar på honom med glada ögon.

Awa:
Ma....Martinus!

I den lilla asken som Martinus höll i fanns det en ring som hade en stor diamant i mitten och sen små diamanter på sidorna. Det var nog det finaste smycket jag någonsinn hade sett.

Han tar ut ringen och sträcker sin hand efter min vänstra hand och stoppar försiktigt ringen i mitt ringfinger.

Martinus:
Du är min prinsessa, Awa. Ta hand om vår löftesring.

En stort leende tar nu plats på mina läppar och hårt kramar jag om honom och blundar. Ett skratt lämnar oss båda när vi släpper kramen. Det blir tyst sedan medan jag tittar på min vänstra hand. Med samma hand flätar jag samma våra händer och sedan blundar jag ännu en gång och känner hand varma, mjuka läppar mot mina.
-
Och där gick vi längst stranddn med nakna fötter som vågona nuddade då och då. Ringsingnaler lämnar min mobil, med en suck tar jag fram den och ser att Jack ringer. Min tumme är nära att trycka på den gröna knappen. Men då drar Martinus mobilen ifrån mig och skakar på huvudet.

Martinus:
Vad sa vi Awa, inga mobiler idag.

Hans blick nöter mobilen ännu en gång.

Martinus:
Det är Jack Awa.

Awa:
Ja, jag vet, det kanske är något viktigt.

Martimus:
Nej nej nej, inga mobiler sa vi ju.

Awa:
Ge mig den nu Martinus, sluta vara så barnslig.

Med mibilen i hande sträcker han ut sin arm upp i luften och ett flin tar nu plats på hans läppar.

Martinus:
Kom och ta den då!

På grund av att han nästan är tio cm längre än mig med hans arm högt uppe i luften måste jsg då såklart hipp och försöka ta den ifrån honom.

Men jag blev gladare ju mer han tog upp sin arm och hindrade mig, för jag skrattade, och han skrattade. Jag kom nära honom medan jag tog mobilen och egentligen var det, det jag ville.

Ännu en gång hoppade jag lite för att försöka få tag på den, nu var det ännu en gång lige mellanrum mellan vära läppar, men det hindrade inte alls de för att samt ännu en gång möta varandras.
-
Nu bytte vi plats ich idtället satt vi i det vita tältet och tittade ut över utsikten. Martinus tog tag i sin mobil och tryckte sig in på kamera. Sedan förde han mobilen framför våra ansikten, men han tog aldrig bild istället sa han.

Martinus:
Titta på oss, vad ser du?

Awa:
Jag ser mig själv?

Jag förstod inte riktigt viöket svar jag skulle ge honom.

Martinus:
Titta, ser du hur mycket vi passar ned varann?

Ett litet leende pkaserades oå mina läppar medan jag vände min blick mot honom.

Martinus:
Tänk hur Maria kommer se ut.

Awa:
Maria?

Martinus:
Hon som kommer kalla dig för "Mamma". Hon som kommer bli en kopia av dig. Jag kommer aldrig kunna förlora dig på så sätt.

Awa:
Jag har då Leo, som kommer se ut som dig.

Bådas nlickar dras till tält öppningen när vi hör ett ljud som gör Martimus glad.

Han tar tag i min hand och smyger ut ifrån tältet.

Vatten droppar träffar oss direkt då.

Awa:
Det spöregnar Martinus! Vi måste in igen.

Istället tar han ett steg närmare stranden och sträcker ut sina armar ut i luften och ropar.

Martinus:
Jag älskar en tjej, HON HETER AWA!

Ett skratt lämnar mig medan jag tar ett grepp om hans armar med båda mina händer.

Awa:
Borde vi inte gå in nu?

Säger jag med ett skratt, han var helt galen.

Martinus:
"Kan vi inte bara vara här och njuta, oroa dig inte, jag har kläder till båda oss."

Jag lägger armarna runt hans nacke, och hans kalla händer omfamnar min midja. Vad händer nu? Jo, detta får vi inte missa. Våra läppar möts i en lång kyss, ännu en gång.