Jag heter Madison och är 19 år
Mina föräldrar dog förra året i en bilolycka och jag bor ensam med min lilla syster June.
Mitt liv har varit ganska jobbigt och jag lyckas aldrig hitta något positivt med det, därför att jag jobbar 12 timmar varje dag...
Efter att ha lekt med Louise i evigheter så var det dags för middag...klockan var fkn 1 på natten och denna familj ska äta middag nu???
Jag var i Antonios rum (också mitt) och tänkte på June och Angelina, de är den riktiga familjen jag vill vara med just nu...hoppas jag får träffa dom snart. Antonio har tagit min mobil så jag kan inte ringa dom.
*knack knack*
Eftersom jag bara var i en handduk (igen) så fick jag panik och ramlade baklänges. AJJJJJ.
"Madison?? Gick det bra??" Hörde jag en röst utanför dörren säga.
"Aa! KOM INTE IN!!" Skrek jag när jag såg någon trycka ner handtaget till dörren.
"Okej okej men middagen är om 30 min och Antonio säger att du måste se bra ut. Kolla din garderob." Sa rösten och sen hörde jag fotsteg försvinna från utanför dörren.
Den jäveln.... tänkte jag medans jag öppnade garderoben.
Där hängde massvis med klänningar. Det fanns också massvis med designer väskor, skor och accessoarer. Är jag i himlen? Efter 10 minuters letande efter den perfekta outfiten hittade jag precis den perfekta.
Ups! Gambar ini tidak mengikuti Pedoman Konten kami. Untuk melanjutkan publikasi, hapuslah gambar ini atau unggah gambar lain.
Jag sminkade mig i liknande färger som klänningen och plattade mitt mörkbruna hår.
*Knack knack* hörde jag igen
Denna gång öppnades dörren och en välklädd Antonio stod där.
"Olala" sa Antonio och kollade in mig från topp till tå.
"Spara fjäskandet till dina föräldrar" sa jag och gick ut ur rummet.
"Verkligen?? Får jag inte ens säga att min egen fästmö är fin?" Sa Antonio och gick efter mig.
Jag vände mig fort så jag bara va några centimeter från honom, jag kunde känna hans tunga andning mot min panna. Jag kollade in i hans ögon.
"Jag kommer aldrig gifta mig med ett sådant monster som du, så fkn håll ditt avstånd." Röt jag i hans ansikte.
"Hahaha, det kommer du inte säga när jag visar dig en överraskning efter middagen."
Jag visste inte vad han pratade om men jag vände mig om och började gå ner för trappan.
Väl framme vid middags rummet satt alla killarna, Louise, och Antonios föräldrar. Antonio kom bakifrån och tog tag i min hand och log stelt.
Vi gick till andra sidan av det avlånga bordet fullt med mat och såklart så var jag tvungen att sitta bredvid honom....
"Du är jätte fin!" Sa Louise exalterat.
"Nawww du också älsk" sa jag till henne med en "Du är min favorit bland alla dessa idioter" blick.
