Jag heter Madison och är 19 år
Mina föräldrar dog förra året i en bilolycka och jag bor ensam med min lilla syster June.
Mitt liv har varit ganska jobbigt och jag lyckas aldrig hitta något positivt med det, därför att jag jobbar 12 timmar varje dag...
Klockan var runt 4 tiden och jag gick ner till köket för att leta efter de andra.
Jag såg Angelina och June sitta vid köksbordet helt tysta.
"Vart är killarna?" Frågade jag och kollade på dem.
De kollade först på varandra och sedan ner i bordet.
"Hallå? Har något hänt eller?" Frågade jag nästan oroligt.
"De är i källaren." Sa June.
"June! Du skulle inte säga något!" Sa Angelina och sparkade till hennes fot under bordet.
"Aj!" Sa hon.
Jag rullade mina ögon åt de båda och gick ner för trappan till källaren.
Framför mig var en stor metal dörr.
Jag hörde röster som pratade och hur det lät som att de slog någon.
Jag öppnade fort dörren och såg hur en tonårskille, kanske runt 14 år satt fastspänd på en stol blödandes och med blåmärken och killarna som stod runt stolen. Framför allt såg jag Antonio med en.
Äsh jag vet inte vad den heter på svenska men här är en bild
Ups! Gambar ini tidak mengikuti Pedoman Konten kami. Untuk melanjutkan publikasi, hapuslah gambar ini atau unggah gambar lain.
Antonio hade den i handen och hade den andra handen runt killens hals.
Jag kollade chokat på dom när alla blickar vändes mot mig och Antonio vände sig till mig.
"Vad fan gör ni?? Han är bara ett barn!" Skrek jag nästan ut och gick fram till Antonio.
"Madison, gå ut." Sa Antonio lungt.
"Gå ut? Gå ut?! Och låta er slå denna stackars pojke??" Fräste jag och kollade argt på Antonio.
"För ut henne." Sa Antonio och vände sig om.
Diego och Joe tog tag om mina armar och började bära mig ut.
"Släpp mig!!" Fräste jag.
"Skulle du göra såhär mot Angelo också?!" Skrek jag ut innan Diego och Joe hann bära ut mig ur rummet.
Antonio vände sig om. Han gav Diego och Joe en blick och de satte ner mig.
"Jag är inte en hemsk människa" Sa Antonio.
"Bevisa det" Fräste jag och kollade på honom.
Antonio stod där och gjorde ingenting.
Jag drog upp en kniv som jag hade i en holdster som satt runt mitt lår. Jag hukade mig ner framför pojken och skar upp repen.
"Mår du bra?" Frågade jag och tog min hand på hans kind.
Pojken nickade sakta.
"Vart är dina föräldrar någonstans?" Frågade jag honom åter.
"Döda." Sa Antonio bakom mig.
"Det är okej, jag tar hand om honom" Sa jag och hjälpte pojken upp från stolen då han var väldigt svag.
"Det kan du glömma" Sa Antonio och tog tag om min arm.
"Jag bryr mig fan inte vad du säger, han stannar tills vidare." Sa jag och gav honom en dålig blick.
"Så släpp mig" Sa jag och rykte mig ur hans grepp.
"Vad heter du hjärtat?" Frågade jag och kollade på pojken.
"Luca" Sa han och kollade mot mig.
"Jag är Madison, och denna idiot är Antonio. Så Luca, är du hungrig?" Frågade jag och hukade mig lite.
"Ja" Sa han glatt.
"Du är bara för söt" Sa jag och drog in honom i en kram. Hans huvud begravdes i mina bröst och jag såg hur Antonio bara blev mer och mer arg.
"Joe här kan leda dig till köket så kommer jag snart" Sa jag till Luca innan Joe gick upp med Luca.
Alla andra killar gick efter dem förutom Antonio som stod kvar.
"Jag kan inte fatta hur du kunde göra sådär" Sa jag besviket och kollade på honom.
Antonio andades tungt innan han svarade:
"Kolla, jag kände hans föräldrar, och de dog plötsligt. Han bodde på gatan och jag har försökt allt för att få reda på vad som hände med hans föräldrar för att hjälpa till men han vägrade säga något" Sa Antonio.
"Herregud! Han kanske var rädd! Du behöver inte klå upp honom för det!" Sa jag.
"Hans föräldrar var väldigt rika, han blev bortjagad från sitt hem av dom som mördade hans föräldrar. Plus han försökte nyss bryta sig in och sno saker härifrån!" Sa han.
"Jag förstår..." Sa jag lugnt.
"Bra" Sa Antonio och kom närmare, han försökte definitivt göra något.
"Men du är inte förlåten Antonio, inte för att har tagit in Jennie i ditt liv igen för att ta bort dina känslor för mig, inte för att ha slagit en liten pojke. Inte för någonting!" Fräste jag innan jag gick upp till de andra.
Jag såg hur June lagade ägg och serverade till Luca som bara vräkte i sin maten.
"Någon måste ha varig hungrig" Sa jag och rufsade till hans hår.
Efter det tog jag med Luca till övervåningen och plåstrade om honom och tvättade rent hans sår.
"Det är inte så farligt, men du tål mycket lillen eller hur? Vad är du? 10?" Frågade jag och kollade på honom medans jag rengjorde hans sår på pannan med en bomullstuss.
"12" Sa han.
"Bara 10 år äldre än min son" Sa jag och log.
"Vart är din son någonstans?" Frågade Luca.
"Han är i himlen med änglarna" Sa jag och log medans jag försökte att hålla tillbaka tårarna.
"Förlåt" Sa Luca.
"Det är okej sötnos, du behöver inte be om ursäkt" Sa jag och log.
"Nå? Känns det bättre?" Frågade jag honom.
"Ja, tack Mamma" Sa han och kramade om mig.
Sa han precis mamma?
"Jag hämtar rena lakan och sånt till ditt rum" Sa jag och gick.
