Kidnapped

Del 75.

MADISONS POV

Jag andades ut tungt och rynkade på pannan.

"Kom igen Madison, du kan väl överväga att träffa honom?"
Frågade mamma.

"Nej, absolut nej. Jag tänker inte träffa en kille du försöker fixa ihop mig med, mamma."
Sa jag och krossade mina armar argt.

"Kan du inte se Madison? Han vill ha en skillsmässa. Ni funkar inte, gå vidare."
Sa mamma iriterat.

"Jag orkar inte ta den här diskussionen, jag åker hem."
Sa jag och gick argt till mina väskor.

"Tror du verkligen att han vill ha dig där?"
Fräste hon.

Jag ignorerade vad hon sa och gick ut ur dörren med mina väskor.

En sak visste jag.
Jag kunde inte gå tillbaka, varken till Antonio eller till mina föräldrar.

Jag gick sakta igenom området och såg barn leka med sparkcyklar.

Så vill jag att Angelo och Angela ska växa upp. Lånt ifrån hur jag och Antonio hade det.

I min ögonvrå precis medans jag paserar de lekande barnen ser jag en lastbil köra fort.
Jag vände mig snabbt om och slänge iväg mig väskan jag höll i.

"Akta!"
Skrek jag och sprang fram till barnen och knuffade iväg dem precis när de skulle bli påkörda.

Jag landade på marken med en av de små pojkarna i famnen.

"Min sparkcykel!"
Sa pojken och reste sig snabbt upp och kollade på sin överkörda sparkcykel på vägen.

"Ni får vara försiktiga när ni leker, okej?"
Frågade jag barnen.

"Tack så mycket ma'm"
Sa pojken och bugade sitt huvud.
Jag ruffsade till hans hår och log snällt.

Därifrån fortsatte jag att gå med min väska över axeln.
Strax efteråt blev det mörkt, och jag hade precis kommit tillbaka till Queens. Jag har inte varit här på flera år. Inte sedan incidenten med mig som går in i en främlings bil, blir drogad till sömns, kidnappad, tvågsgift och sen mamma. Fin historia ellerhur?

Det är mörkt ute, inte säker vart fan jag ska ta vägen heller...
Jag gick ett tag tills jag kom fram till ett herrberg för kvinnor. Bra timing.

Ena dagen går man från att sippa den finaste champangen på en yackt i malta till att behöva stanna natten på ett herrberg.

Jag gick in med tunga steg och frågade om det fanns någon plats kvar.

Lyckligtvist fanns det, men jag fick bitchblickar av alla där pga luis Vuitton skor. I don't blame them.

Sakta gick jag fram till en ledig säng och satte mig ner.
Jag kände hur någon stirrade på mig och rätt som det var så gjorde någon det.
Jag vände på mitt huvud och såg en tjej kolla på mig.

Jag log stelt tillbaka och öppnade upp min väska.

"Det där är inte så smart"
Sa tjejen plötsligt.

Jag kollade på henne frågandes.

"Öppna aldrig din väska här. Du sover på den okej? Annars kan du säga goodbye till allt du äger."
Sa hon.

"Tack"
Sa jag och la väskan under mig.

Hon vände sig snabbt om och la sig ner.
Konstig tjej...

Jag la mig ner på den obekväma sängen vars fjädrsr lät bara man satte upp sina fötter.
Jag kunde inte tänka på något just nu..jag behöver bara sova..