Kidnapped

Del 80.

MADISONS POV

Sakta men säkert gick jag och Antonio till vår bil. Vi var helt tysta. De va så tyst att jag nästan kunde höra bullret från taxi bilarna i New York. Men så bröts tystnaden.
"Aye Antonio! Din mamma är i telefon. Hon säger det är viktigt." Ropar till min förvåning Joe från bilen.
Antonio ökar sin fart så han nu går före mig. "Starta bilen" sa Antonio till Joe när vi alla suttit oss ner. Antonio tar telefonen från Joe och svarar; "hallå mama" ganska tyst.

Jag bryr mig inte så mycket om det medans jag fokuserar på de fina bergen utanför. "Så, Joe. Hur går det med Valentina?" Frågar jag och sätter ett leende på mina läppar med ögon på backspegeln som jag ser Joe i. Joe kollar in o backspegeln på mig och värkar it så vidare glad. "Jag vet inte, hon är så gnällig nu för tiden. Alltid "Joe gör det" och "Joe gör inte det" liksom, jag är mannen." "killar..." suckade jag tyst och skakade på huvudet.
"Joe kör hem" sa Antonio när han la på telefonen. "Yes jag har saknat New York" sa ja glatt. "Nej, hem till Italien." Sa Antonio. "varför ska vi till Italien? Du hatar ju det där" sa jag. Antonio förblev tyst men Joe nickade.

"Antonio. Vad har hänt?" Frågar jag allvarligt. "Inget. Kan du inte bara sova eller något?" Sa han kallt. Jag rullade mina ögon och vände mig om.

ETT TAG SENARE

Vi kom till privatplanet påväg till Italien. Till Antonios hemstad, inte för jag visste varför vi åkte. Men jag tänker ta reda på vad han gömmer..

ITALIEN, DAGEN EFTER..
Vi landade i Italien så småningom och hättan brände sig direkt in i ens hud. Antonio tog tag i min hand och hjälpte mig ner för flygplanstrappan. "Antonio jag är seriös. Varför är vi här?" Frågade jag och släppte hans hand. "Du behöver inte oroa dig över något gattina" sa han och log smått.
Jag trodde verkligen inte på honom.

När vi kom av planet mötte vi hela gänget. Angelina, June, Carlos, Angelo, Matteo, Milano, Diego och Valentina. "Guys, va gör ni här?" Frågade jag och kramade om alla. "Well Milano tvingade med mig hit och han säger inte varför." Sa Angelina och sneglade på honom.

"Vi är bara här för att ha roligt" sa Antonio inte så glad.

Efter ett tag anlände vi till det stora huset i Italien där även Antonios lillasyster och mamam väntade på oss utanför.
Antonio och Angelo gick fram och kramade om deras familj och så gjorde även alla andra. "Madison, du har blivit en så fin ung kvinna" sa Antonios mamma och nöp i min kind. "Tack mrs castellano" "det är du som är mrs castellano nu" sa hon och blinkade med ena ögat.

Vi alla gick in i huset där jag diskret drog undan Antonios mamma lite för att prata. "Antonio har betet sig konstigt enda sedan ni ringde honom. Vad har hänt?" Frågade jag.

"Har han inte berättat för er?" Frågade hon och rynkade pannan. "Berättat vad?" Frågade jag. "Antonios pappa har fått cancer. Jag sa till honom att sluta röka, men han lyssnade aldrig på mig." Sa hon lite halv deppig.

"Va?...har han cancer?" Frågade jag igen och rynkade på pannan och höll händerna för munnen.
Hon nickade sakta.

"Jag är så ledsen" sa jag och kramade om henne. "Tack kära du, men tror det är svårare för Antonio, Angelo och Louise" sa hon och log.
"Jag ska prata med Antonio" sa jag och log.

Jag hittade Antonio i vardagsrummet med dem andra. "Varför sa du inte att din pappa har fått cancer?" Frågade jag bara så. Han ställde ner sitt vin glas och kollade på mig en sekund. Alla i rummet blev knäpp tysta. Han ställde sig upp och tog tag om min arm och gick med mig ut ur vardagsrummet och in i ett annat rum.
Han släppte min arm och kollade på mig. "För det är inget allvarligt" sa han. "Antonio hörde du mig? Din pappa har cancer" sa jag. "Jag vet Madison men jag vill inte prata om det" sa han och andades ut tungt. "Aw baby" sa jag och kramade om honom och gav honom en puss på kinden. Han kramade om mig också och vi stod så ett tag. "Han ska opereras snart" sa han. "Han kommer klara sig fint" sa jag och släppte honom.
"Men nästa gång så säger du när något har hänt annars e du död" sa ja och gick.