Kidnapped

Del 18.

MADISONS POV

Vi gick länge genom tunneln innan jag bröt tystnaden;

"Antonio, vem va killen som ropade på dig?" Frågade jag och höll om hans hand

"Han är son till mannen som sköt mig." Sa Antonio som att han inte ville prata om det.

Jag log åt honom och jag kände hans varma leende tillbaka.

"Oh shit..." Sa Carlos högt medans han höll om June. De gick längst bak.

"Vad är det?" Sa Antonio och vände sig om.

"De är här nere i tunnlarna, jag kan se mobil ljus komma från längre bak och röster!" Skrek Carlos tyst.

"Fan, okej alla upp med sina vapen. På 3 springer ni för livet. Lämna ingen bakom." Sa Antonio och kollade seriöst på oss alla.

"1" "2" "3" skrek Antonio och tog tag i min hand medans vi sprang.

Efter en lort stund kom vi ut från tunneln mitt ut i en skog.
Vi gick i skogen länge tills vi hittade en liten by.

Antonio ringde en limbo som skulle ta oss alla till flygplatsen där hans privat jet väntade.

Vi satt i Limbon en lång stund och allt jag gjorde va att tänka på våran familj utan allt kriminellt. En helt normal familj.

Vi kom fram till flygplatsen och hoppade ombord på privatplanet.

Det blev runt mitt i natten.
Jag själv med Antonio sov i sovrummet medans alla andra tog upp platser på sofforna.

Jag la mitt huvud på Antonios bröst och kollade upp i taket där en fin lampa hängde.

"Antonio." Sa jag och fortsatte att kolla upp i taket.

"Aa gattina?" Svarade Antonio och smekte mitt huvud.

"Kommer allt bli bra?" Frågade jag och kände en tår rulla ner för kinden.

Antonio satte sig upp och kollade på min en stund.

Han kom närmare och putade ner mig på sängen så han kom över mig.

"Så länge som vi har varandra kommer allt bli bra amoré" Sa han och kysste mig passionerat.

Den natten sov jag mycket bättre...

När vi landade väntade Angelina och Mateo vid två bilar.

I Angels famn va Angela och Angelo.

Direkt sprang jag fram och tog dem från henne och pussade dem på deras små pannor.

Gänget åkte till vårat andra hus i New York. Angel och Mateo åkte till deras lilla lägenhet och jag och min familj åkte tillbaka till takvåningen.

Väl hemma igen i vardagsrummet frågade jag Antonio;

"Hur mår dina föräldrar och Louise? Och hur mår du?" Frågade jag honom och satte mig ner på hans knä medans jag hade ett vin glas i handen.

"De mår bra, mama har gråtit så mycket...det har alla gjort. Begravningen hålls om 2 dagar här i New York. Vad ger gäller mig...jag kan inte fatta att min lille bror är dö." Sa han, jag såg direkt smärtan i hans ögon.

Jag ställde ner vin glaset på soffbordet och tog mina händer och la de på Antonios axlar.

Jag tog tag i hans kinder och kysste honom.

"Du var en bra bror" sa jag och log.

*högt skrik*

Både jag och Antonio reste oss fort upp då vi hörde skrik från 2:a våningen.

Vi sprang upp till barnens rum.

"Älsklingar mår ni bra??" Frågade jag oroat när jag kollade på Angela och Angelo som satt på mattan och lekte med bilar.

"Angelo tojg min bil" Sa Angela surt.

Jag kollade på Angelo med en dömande blick.

"Ja tojg henes bil föj ja tänker at farbjror Angelo kunjde åkah med den till himlen" Sa Angelo och kollade upp på oss.

Jag kollade på Antonio som kollade chokat på Angelo.

"Lek snällt nu.." Sa Antonio ledsamt och gick ut.

"Älskar er" sa jag innan jag också gick ut.

Jag gick efter Antonio.

"Antonio..." sa jag och satte min hand på hans axel.

"Lämna mig ifred!" Röt han ut och slog bort min hand.

Han gick ner för trapporna medans jag bara stod kvar.
Jag kände åter en tår rinna ner för min kind.

"Jag går och duschar då.." viskade jag för mig själv och tog en varm avslappnad dusch.

Efter duschen gick jag till barnens rum och lekte med dem.

Efter ett tag la jag dem i sängen och läste en godnatt saga för dom.

Jag såg hur Antonio gick förbi utanför dörren och kollade på mig.

Barnen somnade så småningom.

Jag gick ut på den stora balkongen med utsikt över hela New York.

Vad fan är ens meningen med mitt liv just nu...

Jag kom närmare glas skivan som va på balkongen och sträckte mig ut.

Jag tog av mig mina klackar och satte upp ena foten och sedan den andra

Jag höll i en stolpe bredvid mig och såg ner över gatorna där taxi bilar åkte.

Borde jag släppa?

"Madison!" Skrek en röst bakom mig.

Jag vände mig om och där va Antonio.

"Gör det inte!" Skrek han åter.

Jag kollade på honom med tårar i ögonen.

"Jag älskar dig Madison" Sa han och kom närmare.

Allt är hans fel...han kidnappade mig..han tvingade mig till att gifta honom...han gjorde mig gravid!

Jag tog upp min fot från räcket och sparkads ut den i luften.

"Jag är ledsen...förlåt för allt.." Sa Antonio ledsamt.

"Jag vill inte förlora dig också.." Fortsatte han.

Jag skrek ut i ledsamhet och hoppade ner från glasräcket och sprang in i hans famn.

Hur kan jag älska honom...

Vet att det är kort kapitel men har helt enkelt inte någon ork Hahaahah.
Men ni får kapitel en gång om dagen förhoppningsvis.
Ha de bra, puss ❤️