Kidnapped

Del 35.

MADISONS POV

Jag stod som förstelnad och kollade på honom.

"Madison! Vem är det?!"
Ropade Ciara från matrummet.

"Kakförsäljning!"
Ropade jag tillbaka och kom fram till Antonio och stängde ytterdörren.

"Hur hittade du mig?"
Sa jag tyst och kollade ner i marken.

Han tog upp min haka.

"Inte så värst svårt"
Sa han och log.

"Snälla gå."
Sa jag och rykte bort min haka från hans grepp.

"Okej, men då får du följa med och mina barn"
Sa han.

"Nej Antonio, vi har det bättre här"
Sa jag.

"Om du inte kommer med mig kommer jag skicka mina män att bränna ner detta hus till grunden"
Sa han och satte på sig sina solglasögon.

"Du kan inte göra så! Min kusin kom hem idag från sjukhuset efter att ha fött sin dotter!!"
Sa jag och slog till hans ben.

"Aj."
Sa han ironiskt.

"Du får bestämma, antingen följer du med och ingen blir skadad eller..."
Sa han innan jag avbröt honom.

"Jag fattar! Annars dödar du min familj."
Sa jag argt.

"Amore, jag är din familj"
Sa han och tog tag i mig.

"Rör mig inte! Du ska alltid förstöra allt! Jag ångar så mycket att jag liftade med dig den där gången för 3 år sedan"
Sa jag argt.

"Gå och packa. Jag väntar här utanför om 2 timmar."
Sa han och gick.

Jag gick in igen och stängde dörren bakom mig.

Jag sprang upp och packade sakerna fort.
Ciara kom in.

"Vad händer?"
Frågade hon.

"Ciara, jag kan inte förklara men det är för ert bästa. Jag och barnen måste ge oss av. Tack så himla mycket för allt och grattis till Jorden"
Sa jag och kramade om henne.

"Det är lugnt, jag hjälper dig"
Sa hon och hjälpte mig packa.

Jag sa hejdå till dem och bar ut Angela och Angelo ut till bilen där Antonio satt.

Han gick ut ur bilen och jag gav honom barnen.

"Papa!!"
Sa Angela och kramade om honom.

"Hej älskling och hej på dig lille man"
Sa han till Angela och Angelo och kramade om dem.

Jag rullade mina ögon och bar ut väskorna.

"Vill du ha hjälp?"
Frågade Antonio medans han satte barnen i bilen.

"Nej."
Sa jag allvarligt och lyfte upp väskan för att lägga den i bilen när min klack plötsligt gick sänder och jag föll mot marken.

"Fan!!! Mina älsklings skor!"
Skrek jag ut argt och bröt den andra klacken också.

Jag gick konstigt i de söndriga klackarna och satte mig i framsätet bredvid Antonio.

Han började köra när han sedan stannade framför en butik.

Han gick ut och öppnade dörren för mig.

"Vad gör vi här?"
Frågade jag.

"Kom bara"
Sa han och drog med mig mig in i affären.

Han lät mig sitta på en soffa medans han gick iväg.

Han kom tillbaka med ett par klack skor till mig.
Han hukade sig ner och tog av mina gamla skor.
Försiktigt satte han min fot i en av de nya klackarna.

Wow, precis som i askungen?

"Känns det bra?"
Frågade han och kollade in i mina ögon.

Jag nickade försiktigt på huvudet.

"Vilket söt par ni är! Och vilken gentleman till man du har!"
Sa en butiksbiträde som kom fram till oss.

"Jaa du"
Sa jag och kollade på henne för att sedan kolla på Antonio.

Antonio köpte skorna till mig och vi gick tillbaka till bilen.

"Nu har du ingen som helst anledning till att kalla mig självisk"
Sa han och stängde min dörr.
Han satte sig i bilen och vi körde iväg.

"Vart är vi påväg"
Frågade jag irriterat.

"Seriöst? Jag köper fkn skor som kostar 7000 och du är fortfarande arg?"
Sa han och kollade på mig.

"Jag är trött."
Sa jag och kollade ut genom fönstret.

"Jag är ledsen att jag siktade ett vapen mot dig, att jag slog dig, att jag nästan ströp dig och framför allt...för att jag kidnappade dig."
Sa han och kollade på mig.

"Eyes on the road Romeo"
Sa jag och kollade fram utan att skapa ögonkontakt med honom.

Han suckade och kollade framåt.

"Vi är påväg till New York, dags att slå sig till to för gott"
Sa Antonio frustrerat.

Vi körde hela vägen tillbaka till New York, Chicago låg inte så långt från New York så det tog inte så lång tid.

Efter några timmar var vi äntligen hemma igen. Fast ändå inte då jag inte ville komma tillbaka? Bättre än Mercedesen iallafall..

Till min förvåning var hela gänget där.

Alla kollade på mig, inklusive Antonio.

"Vad händer?"
Frågade jag och kollade på dom alla.

"Vi måste berätta en sak för dig"
Sa Angelina och kom fram till mig.

"Vadå för något? Vad har hänt?"
Frågade jag oroligt och kollade på Angelina.

"Och vart är June?"
Frågade jag på.

"Mad, June...hon...hon och Sara har blivit kidnappade..."
Sa Angelina och la sin hand på min axel.

"Va?! Vi måste hitta dom!!"
Sa jag frustrerat.

"Vi håller på, men det var Snideris som kidnappade dem. De håller June och Sara gisslan"
Sa Mateo och kollade på mig.

"Fan.."
Sa jag tyst.

"Det är lugnt, vi hittar dom"
Sa Antonio och omfamnade mig från bakifrån.

"Den fkn jäveln Miguel!!"
Skrek jag ut.
Innan jag vände min blick till Angelina.

"Angel...du sa att Miguel var din vän, visste du om att han..."
Sa jag med vrede.

"Nej, han var en gammal vän bara, min kompis kompis eller något sådant. Om jag visste skulle jag ha brutit hans nacke"
Sa hon och kollade på mig.

"Försent, han är redan död"
Sa jag och gick till köket och började göra kaffe.

DA. DA. DA. DAAAAA