Kidnapped

Del 67.

MADISONS POV

Två av de maskerade männen förde mig upp till en av gästrummen och låste in mig där.
Jag bankade och skrek men inget hjälpte.
Jag var fast...

På sängen låg en vacker vit klänning, skor och lite andra saker.

"Snälla Antonio skynda dig.."
Sa jag tyst och gick till fönstret som hade galler för sig.

Jag var så trött så att jag inte ens kunde tänka.
Så jag somnade på sängen.

NÄSTA DAG

Jag vaknade och såg direkt klänningen.

"Jag gör detta för min familj...."
Sa jag och tog på mig klänningen och fixade mig.
Om jag ändå ska tvånggiftas ska det fan vara i stil.

När jag var klar satt jag bara på sängen och väntade.
Som att få vänta på sin egna avrättning.

Dörren öppnades tillslut av dessa maskerade män som eskorterade mig ut.

Där ute möttes vi av en stor bröllopscermoi.
En präst, massvis med gäster och Lorenzo.
Jag fick en bukett med blommor och gick med långsamma steg mot altaret.
Flera tårar föll ner för min kind medans bröllopsmusiken spelades.
Lorenzo tog tag i min hand och vi båda gick upp.
Han tog bort min slöja från ansiktet och fler och fler tårar kom.

"Gör inte detta.."
Sa jag tyst.

"Jag måste."
Sa han seriöst.

Bla bla bla prästen pratar

"Står någon emot detta bröllop tala nu eller håll för evigt....." tänkte skriva käft hahaha
Sa prästen.

Jag kollade ner i marken nervöst.

"Jag protesterar"
Hörde jag en familjär röst säga.

Jag lyfte mitt huvud och såg Antonio.

"Antonio!"
Sa jag och sprang fram till honom där han kramade om mig och kysste mig.

Alla gäster började prata.

"Detta är ett privat bröllop kusin"
Sa Lorenzo argt.

"Kusin?"
Frågade jag.

"Ja, Lorenzo är min kusin. Han gör bara allt detta för att jag var den i familjen det faktiskt gick bra för!"
Sa Antonio och vände sig till Lorenzo.

Alla gäster viskade och pratade ännu mera nu.

"Du är bara avundsjuk kusin!"
Fortsatte Antonio.

Lorenzo såg inte alls glad ut.

"Du tog allt ifrån mig, dags att ge igen med samma mynt!"
Röt han ut och lät sina vakter komma.

"Ni kan komma fram nu!"
Ropade Antonio.

Jag kollade runt och såg killarna i vårat gäng komma med sina vapen.

"Reallyy?"
Frågade jag.

"Ge upp Lorenzo"
Sa han.

"Whatever"
Sa han och gick därifrån argt med sina vakter efter sig.

"Glöm inte Angelina!"
Ropade jag till Lorenzo.

"Mina vakter hämtar henne direkt"
Sa han iriterat medans han fortsatte att gå.
Även alla gäster och andra började gå

"Wow vilken fegis"
Sa jag och skrattade.

"Såg jag dig gråta?"
Frågade Antonio med ett flin.