Kidnapped

Del 43.

MADISONS POV

Alla var samlade kring matbordet.
Massa papper var utsprida och alla pratade i mun på varandra.

Jag kollade ner och såg bilden på mannen som mördade mina föräldrar på bordet.

Jag zoomade ut för ett ögonblick innan jag kom tillbaka till irl och slog händerna i bordet hårt.

"HÅLL KÄFTEN!!"
Röt jag ut medans jag kollade upp mot alla.
De stirrade på mig med rädsla.

"Istället för att tjafsa som 5 åringar måste vi få reda på hur vi ska hitta mannen. Diego go."
Sa jag och kollade på Diego som hade några papper i handen.

"Hans alibi är Mike Collins, 53 år, brunt hår och glasögon"
Sa Diego och kollade på mig.

"Omg..."
Sa Angelina och föll ihop på marken.

Milano sprang fram till henne.

"Älskling, vad har hänt?"
Frågade han och kramade om henne.

"Mike Collins.....är min pappa...."
Sa hon och började gråta.

Mina ögon blev stora och jag ställde mig upp.

Jag kollade en bra stund på Angelina.

"Madison...jag hade ingen aning!"
Sa hon och kollade på mig.

Jag skakade huvudet i chock och gick därifrån.

Jag gick ut på balkongen och kollade ut.

Jag kollade ner på min vrist där ett armband som Angelina hade gett mig satt.
Jag slet av armbandet och slängde iväg den så att den nästan nuddade horisonten.

"SCREW YOU!!!!"
Skrek jag ut.

Jag satte mig på solstolen när Angelina kom ut.

"Madison kan vi prata?"
Frågade hon och kom närmare.

"Varför? Har du något mer att dölja kanske??"
Fräste jag och kollade på utsikten från solstolen.

Angelina satte sig på solstolen bredvid.

"Lyssna, jag visste inte om det..jag vet att pappa har gömt vad han jobbar med från mig sedan jag var liten. Du vet själv att jag inte någonsin skulle ljuga för dig!"
Sa hon och satte sin hand på min arm.

Jag ställde mig upp och skulle gå in när jag såg att Antonio stod i vägen för dörren.

"Antonio..."
Sa jag tyst.

"Prata med henne, sen får du komma in"
Sa han och log.

"Antonio, du vill inte göra mig arg idag. Flytta på dig."
Sa jag och kollade upp mot honom.

Hans leende svagnade.

"Hon visste ju-"
Hann han säga innan jag avbröt honom.

"Åh och jag gissar på att du inte heller visste om att vi var gifta när du gick och strulade runt med Jennie ha?!"
Sa jag argt.

"Kan du släppa det någon gång! Okej så det hände EN gång"
Sa han och betonade En.

"Nej älskling, det hände TRE gånger"
Sa jag och betonade Tre för att retas.

Antonio flyttade på sig och lät mig in.

När jag kom in var Raoul och hans män samlade, inklusive den jobbige Miguel...

"Hur ska vi göra det utan att lämna spår?"
Sa en av männen medans vi diskuterade.

"Mörda inte min pappa!"
Sa Angelina oroligt och kom fram till oss.

"Din far kan ha mördat många fler en bara Madisons föräldrar mitt barn"
Sa Raoul och kollade på Angelina.

"Angel....kolla, jag älskar dig och du kommer för alltid vara min bästa vän men..."
Sa jag och kollade på henne.

"Men??"
Sa hon oroat.

"Men...vi har fått reda på vad din pappa jobbar med. Han är en assasin. Mer eller mindre dödar han folk utan att någon märker och får betalt för det av privat personer eller ligor"
Sa jag och kollade på henne.

"Omg..."
Sa hon höll händerna för munnen.

"Vi kanske inte behöver döda honom, men ge honom en rejäl läxa"
Föreslog Raoul.
Vi alla nickade till Raouls förslag och började packa våra saker för avfärd.
Medans jag gjorde i ordning en handväska i sovrummet kom Antonio in.

"Jag är så stolt över dig"
Sagan och gav mig en kyss.
Jag rykte mig bort från kyssen och kollade på honom.

"Detta förändrar ingenting Antonio..."
Sa jag och fortsatte packa.

"Jag är ledsen"
Sa han och försökte greppa tag i mig.

"Det märks ju"
Sa jag och fortsatte packa.

Antonio kom plötsligt och välte min väska så att ALLT ramlade ur den och föll i marken.

Han greppade tag om mig och tryckte mig mot väggen.

"Du är det finaste jag har"
Sa han och kollade djupt in i mina ögon.
Precis i det ögonblicket när något magiskt skulle hända återvände jag till verklighet och såklart drog mig ur hand grepp, slängde i mina saker i väskan och gick därifrån.

Bonjour ma friends~