Jag heter Madison och är 19 år
Mina föräldrar dog förra året i en bilolycka och jag bor ensam med min lilla syster June.
Mitt liv har varit ganska jobbigt och jag lyckas aldrig hitta något positivt med det, därför att jag jobbar 12 timmar varje dag...
Jag slängde mig trött på soffan och tittade upp mot den glittrande kristallkronan.
"ANTONIOOOOOO!!!!" Ropade jag högt när jag märkte att han inte skulle komma ner för vårt lilla 'prat', själv.
Han kom springandes ner från trappan och gav mig en konstig min. "Du ville prata med mig?" Frågade jag nu lungt medans jag lutade mitt huvud mot kudden.
"Jag är i ett viktigt möte Madison!" Sa han argt.
"Okej förlåt!" Sa jag irriterat.
Han suckade och joggade upp för trappan igen. Fast med vem hade han möte med? Jag reste mig sakta upp och smög upp för trappan fram till kontorsdörren som stod på glänt.
"Ni får ursäkta min fru.." Sa Antonio och satte sig ner mitt emot en man jag aldrig sett förut.
"Nå, vart var vi?" Sa Antonio.
"Som jag sa så är Burcheister en elit internatskola för unga barn" Sa mannen.
Mitt hjärta stannade för en sekund. Sa han internatskola? Gällde detta barnen?
Antonio, som satt med ansikte mot dörren kollade upp och såg mig direkt stå där vid dörren som stod på glänt. Jag bakade snabbt undan.
"Jag låter er veta när vi bestämt oss" Hörde jag Antonio säga och stolar flyttades. Jag sprang fort ner och låtsades göra något.
"Ta hand om er" Sa Antonio när han med mannen gick mot dörren. Mannen gick ut från dörren och Antonio stängde den. Antonio kollade direkt på mig.
Jag öppnade kylskåpsdörren argt och kollade in.
"Mad-"
"Säg inte ett ord." Sa jag iriterat och smällde igen kylskåpsdörren.
"Men gattina" Fortsatte han.
"Nej." Sa jag och gick min väg tills Antonio stoppade mig.
"Lyssna på mig" Sa han.
Jag kollade upp mot honom, väntades på vad fan han nu skulle säga.
"Ett tag, vi kan inte ta hand om dom..." Sa han och höll om mina armar.
"Jo, jag kan ta hand om dem, varje dag" Sa jag sorgsna ögon.
"Nej gattina, du orkar inte och jag kan inte" Sa han.
"Du borde tänkt på dethär INNAN du gjorde mig gravid!" Sa jag och gick min väg.
Jag kan inte fatta hur dumma killar kan vara..
"Mad, bara för högst två år!" Ropade Antonio efter mig.
"Du är en idiot Antonio.." Sa jag med tårar i ögonen medans jag fortsatte att gå.
Två dagar senare...
Jag och Antonio har haft "the silent treatment". Vilket innebär att vi inte har sagt ett ord till varandra. Om jag håller upp stekpannan med mat och kollar på Antonio svarar han bara med en nick eller ett skak. Lika bra det, då slipper vi bråka.
"Vi ska på fest ikväll." Sa Antonio plötsligt när vi åt mat.
"Så nu snackar du?" Sa jag kaxigt.
"Håll din attityd, vi ska ut. Bra för våran image." Fortsatte han.
"Verkligen bra för vår image, maffia par sätter sina barn på interant" Sa jag sarkastiskt.
Antonio reste sig snabbt upp och tryckte upp mig mot väggen.
"Sluta...förstöra....allt." Sa han och höll ett hårt grepp om mig.
Angela och Angelo började plötsligt gråta. Jag slet mig loss från Antonios grepp och sprang fram för att omfamna dem.
"Shh, shh shh...det är okej" Sa jag och omfamnade dem.
Jag gav Antonio en dålig blick. Bitch kan inte ens uppföra sig ordentligt.
Plötsligt knackade det på dörren och jag gav åter Antonio en blick för att gå och öppna den.
Jag pussade tvillingarna på huvudet innan jag satte dem på sina stolar igen.
Jag gick fram till dörren där Antonio redan stod med Joe.
"Well hello" Sa jag och kollade undrandes på både Joe och Antonio som såg gav konstiga miner.
"Vad?" Frågade jag dem båda.
"Nej inget, uhm. Jag är här för att hämta Angelo och Angela." Sa Joe.
Jag kollade undrandes på Antonio. "Festen." Sa han kort.
"Aha,...festen." Sa jag och hämtade tvillingarna med deras väskor.
"Angela föredrar bara att ligga på mage och ge inte Angelo för mycket mjölk." Sa jag och gav Joe dem.
"De klarar sig fint." Sa Antonio och stängde dörren när Joe hade gått.
"Så kan du snälla gå upp och byta om?" Frågade Antonio och höll upp min haka. Jag slog iväg hans hand och gick upp själv.
"Vem fan tror han att han är? Jag är kung Antonio. Jag är så viktig och alla bryr sig verkligen om vem jag är. Blä blä bläää" Härmade jag Antonio medans jag gick upp.
Jag tog på en vinröd klänning jag hottade liggandes i garderoben.
Hoppla! Dieses Bild entspricht nicht unseren inhaltlichen Richtlinien. Um mit dem Veröffentlichen fortfahren zu können, entferne es bitte oder lade ein anderes Bild hoch.
Efter att jag gjort mig i ordning gick jag ner med min handväska. Där nere stod Antonio, kollandes på sin klocka.
"Wow" Sa han och blev helt starcrushed. Han böjde sig fram för att pussa min kind men jag satt fort min hand för vägen och knuffade lätt bort honom.
"Better luck next time loverboy" Sa jag medans vi gick ut tillsammans.
