Jag heter Madison och är 19 år
Mina föräldrar dog förra året i en bilolycka och jag bor ensam med min lilla syster June.
Mitt liv har varit ganska jobbigt och jag lyckas aldrig hitta något positivt med det, därför att jag jobbar 12 timmar varje dag...
En helt vanlig dag. Inget som helst händer... Ingen som dör, ingen som blir kidnappad, inga bankrån, inga Good cop vs bad cop. Bara en helt vanlig jävla dag.
Jag får många samtal den dagen från kompisar och släktingar. De alla säger samma sak. "Jag beklagar sorgen" "Angelo finns alltid i våra hjärtan"
Jag är så trött på detta liv. Jag vill släppa allt och gå.
Men hur?
Jag gick upp till barnens rum när jag plötsligt såg Antonio ta ner Angelos saker i lådor.
"Vafan gör du?" Frågade jag.
Han vände sig om till mig.
"Jag packar ner Angelos saker, gattina vi måste gå vidare" Sa han.
"Varför beter du dig som ett jävla svin?! Han var din son och du ska bara glömma honom?!" Röt jag ut.
"Exakt så!" Röt han ut.
Angela sprang in i rummet och såg oss bråka.
"Sluta bråka!" Skrek hon ut och började gråta.
Antonio och jag kollade ner på henne.
Jag satte mig på knä.
"Det är okej! Mamma och pappa kommer bara inte sams" Sa jag och fick henne att sluta gråta.
"Gå ner och koppla Coco så går vi till parken!" Sa jag.
Angela log och sprang ut.
Jag reste mig upp och gav Antonio en dålig blick.
"Gör inte din familj besviken" Sa jag innan jag gick ut från rummet.
Jag gick ut med Angela och Coco i parken och såg hur Angela sprang till lekplatsen och lekte i sandlådan med andra barn. Jag satt på en bänk och kollade på henne medans jag höll i Coco i famnen.
Plötsligt kom någon och satte sig bredvid mig på bänken, Personen hade svarta kläder, solglasögon och en scarf för ansiktet.
"Madison" Sa personen.
Jag vände min blick från Angela till personen.
Personen tog bort sin scarf och solglasögon.
"Mario?" Frågade jag och kollade på honom.
"Sysh! Inte så högt..." Sa han tyst.
"Det är lugnt, Antonio är inte här" Sa jag.
"Aha isåfall" Sa han och tog bort solglasögonen och scarfen.
"Vad gör du här?" Frågade jag och kollade på honom.
"Jag är här för dig" Sa han kort.
"M-mig?" Stammade jag fram.
"Madison, har hörde vad som hade hänt och hur det är mellan dig och Antonio. Helt ärligt nu men jag gillar dig...." Sa han och kollade på mig.
Bild på Mario föresten:
Ops! Esta imagem não segue nossas diretrizes de conteúdo. Para continuar a publicação, tente removê-la ou carregar outra.
Söt eller hur??
"Um Mario..." Stammade jag.
"Det är okej jag fattar. Antonio har mer pengar, är definitivt mer snygg och charmig. Såklart jag inte skulle vara ett bra val för dig..." Sa han.
Jag böjde mig fram och tog tag om hans haka och gav honom en kyss.
"Jag behöver ingen rik och snygg man, om han behandlar mig lika bra som du gör räcker det" Sa jag och log.
Mario vände sin blick plötsligt framåt.
Jag kollade ditt Mario kollade och jag kom öga mot öga med Antonio.
Åhherreguddddddd.....
Men han sa ingenting. Han bara kollade på oss.
"Jag är ledsen Mario....jag måste gå" Sa jag fort och reste mig upp för att gå fram mot Angela men Antonio tog tag om min arm.
"Hitta någon annanstans att sova ikväll" Sa han innan han själv tog Angela och gick.
"Fan....." Sa jag tyst innan jag satte mig vid Mario igen.
"Om du vill kan du sova hos mig ikväll" Sa Mario och log.
"Gärna" Log jag tillbaka.
Kort men vad tycker ni om Madison och Mario? Shippar ni?
