Kidnapped

Del 38.

MADISONS POV

Jag gick in i badrummet och kollade i spegeln.
Skvättar av blod fanns fortfarande kvar på mina kläder och mitt ansikte.
Mitt smink var förstört och mitt hår kaos.
Jag strippade av mig kläderna och gick in i duschen som fylldes utav varm ånga.

Det enda jag kunde tänka på var ljudet från när triggern släpptes och hur blod kom.
Men varför log han?...

Jag är säker på att han säkert kommer komma imorgon igen, fortfarande vid liv och förstöra våra liv.
Borde ha skjutit några extra gånger för säkerhets skull.

När jag kom ut från duschen jade jag virat en handduk runt min kropp och hade mitt blöta hår utsläppt.

Jag gick ner för att leta efter de andra när jag hittade Antonio, Angelo, Diego, Joe, Mateo, Carlos, June, Angelina och Sara sittandes i den stora soffan kollandes på någon sorts låda.

Jag gick fram till dem.

"Vad händer?"
Frågade jag och satte mig bredvid Antonio.

"Den här lådan låg framför ytterdörren när vi kom men den har ett lås på sig.

Plötsligt fick jag en Flashback.

"4...9....5..5...8..."

Miguel sa en kod innan han dog.

"Prova 49558."
Sa jag.

Alla kollade på mig och Carlos löste in koden.
Boxen öppnades.

Alla vände sig till mig plötsligt och kollade på mig chokat.

"Miguel sa en kod innan han dog."
Sa jag och kollade på dem.

De ryckte på axlarna och Angelo öppnade boxen.

Alla kollade fundersamt på vad som låg i boxen.
En bild låg i noxen.
Inte vilken bild som helst, en bild på mig, mamma, pappa och June från flera flera år sedan.

"Omg....."
Sa jag och gav June lappen.

"Men hur?"
Frågade June.

Jag kom plötsligt på....

"Tänk om Snideris har något med mammas och pappas död att göra? Det kanske inte var en olycka!"
Sa jag frustrerat.
Jag kände ledsamheten inombords.

"Jag ska ta reda på vad som händer här..."
Sa jag och gick därifrån.

Jag gick upp till mitt och Antonios sovrum och satte mig på säng kanten.

Hur???

Någon knackade på dörren.

Jag vände mig och såg Antonio som knackade på dörren som redan var öppen.

"Oroa dig inte för mycket"
Sa Antonio och kom fram till mig.

Jag ställde mig fort upp.

"Oroa mig?? Jag kanske vet vad som hände med mina föräldrar för 7 år sedan!!"
Sa jag argt.

"Ta det lugnt gattina, jag är inte din fiende"
Sa han lugnt.

Jag kollade på honom ledsamt.
Jag kramade om honom.

"Förlåt, jag är bara stressad..."
Sa jag och kände värmen hans kropp utstråla.

"Du är så söt"
Sa han och skrattade lätt.
Han pussade mitt huvud och kramade om mig.

Jag drog mig ifrån kramen och kollade upp på honom.

"Jag finns alltid här, du gör inget ensam amore"
Sa han och blinkade innan han vände sig om och gick.

"Tack..."
Viskade jag men han hade redan gått.

Kan vårat förhållande vara påväg mot något bra?

KORTTTT MEEEEEN GOLD