Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.6 En fiende

<<Idra. Vakna.>>
Idra vaknade med ett ryck.
Hon såg sig lite förvirrat om.
Det hade slutat regna och solen lyste in genom springor och hål i taket. Det var tidigt och solen hade precis nått över trädtopparna.
<<Vad är det?>> undrade hon.
<<Något är fel. Vi måste ge oss av.>>
Hon kunde känna Sirios oro.
Hon slängde av sig filten och kröp över till Tion. Han vaknade direkt när hon tog tag i hans axel.
"Va?" sa han yrvaket.
"Vi måste ge oss av", sa hon kort och reste sig.
"Redan? Varför det?"
"Det är något som känns fel."
Hon drog ner kläderna från bjälkarna och tog dem på sig.
Tion följde hennes exempel utan fler protester.
På bara någon minut var de klara för avfärd. Utan att slösa tid på något mer gav de sig av.
"Vi tar oss till Kanraa. Det är inte så långt dit", sa Idra när de kom ut i solgasset.
De satte av i ett snabbt tempo. Antingen småspringande eller raskt gående.
Skogen var lite snårigare mot Griwengar. Ibland kunde de skymta det böljande sandhavet mellan träden.
Griwengar var enormt. Ett enda hav av lös, ljus sand i drivor och dyner. Inte en enda oas eller ens en större sten. Den sträckte sig ända bort till havet. Ingen hade någonsin färdats till Griwengars mitt. Ingen hade varit dum - eller galen - nog att ens försöka, men historierna om Griwengar var många. Som att sanden lite längre ut var så het att fötterna började koka i skorna. Det fanns historier om stora vidunder som gömde sig i sanden och drog ner förbipasserande och synvillor som gjorde en galen.
Idra hade hört historier om män som sett dansande unga kvinnor bland dynerna. Männen hade sprungit efter de fagra mörna som lättjefullt dansat iväg. Sedan hade de försvunnit och männen var vilse där ute. Dessa synvillor kallades sandjungfrur. Kanske fanns det någon sanning i det, för historierna fanns på många ställen och var oberoende av varandra, men oavsett om historierna var sanna eller inte så var Griwengar en plats man undvek. Även utan myter var det få som överlevt det heta sandhavet.

"Får du också en känsla av att de tar in på oss?" undrade Tion när de kämpade sig igenom ett snårigt område.
Idra kastade en blick över axeln och skymtade en rörelse mellan träden långt borta.
"Jag ser att de tar in på oss."
"Hur i hela friden kan de vara så snabba?"
"Led mig, så tittar jag bakåt."
Tion tog hennes hand och lotsade henne mellan träden.
I den snåriga terrängen var det svårt att se något, men så fick hon en skymt av en soldat. En bredaxlad man med svällande muskler. Han hade bar överkropp och svarta byxor med ett brett skärp. Men hans huvud var inte mänskligt. Han hade ett vildsvinsliknande huvud, med ett kort tryne som påminde lite om ett varggrin. Stora betar spretade ur munnen och han verkade inte kunna stänga den på grund av dem. Han var också längre än en genomsnittlig man. Det gick knappt att urskilja ögonen när även de var svarta.
"Det är inte människor!" sa Idra förskräckt.
"Va?"
"Det är inte människor. Det... Jag har aldrig sett något liknande."
Tion vände på huvudet och spanade bakåt.
Idra vände blicken framåt och tog ledningen.
"Vad tusan är det där?" sa han när även han fått en skymt av deras förföljare.
"Strunta i det nu. Vi måste sätta fart och få lite avstånd mellan dem och oss."
De släppte varandras händer och ökade farten.
Det var inte lätt att springa snabbt i den svåra terrängen. Buskar och träd slog dem i ansiktet och rev i bar hud. Ett flertal gånger var de nära att snava på rötter och stenar, men de verkade dra ifrån sina förföljare. De märkliga varelserna var uppenbarligen inte lika snabba.

Idra och Tion kom upp på ett kullkrön och fick se Kanraa. De hade en bit snårskog kvar, men de kunde urskilja husen i den avlägsna byn.
Den såg så fridfull ut med rök som steg ur några av skorstenarna.
"Ska vi verkligen rusa in dit med en hel hjord omänskliga soldater i hälarna? De lär riva stället i småbitar", sa Tion.
"Om du har något annat förslag så är jag idel öra, men vi måste komma härifrån snabbt. Vi kan inte springa hur långt som helst."
Tion suckade.
"Kan vi inte gömma oss?" sa han sedan.
"Var då?"
Han såg sig om.
"Där nere i snåret."
Idra tittade ner i den riktning han pekade. Det var ett tätt snår som nästan helt täckte en hög med stora stenbumlingar.
"Okej."
De tog sig ner för kullen och pressade sig in i snåret. Vassa kvistar rev i kläder och hud. Idra fick kämpa för att få med sig alla saker. Både koger och väska fastnade i ett.
Till slut slank de in under ett stort klippblock i snårets mitt. Tre stora block skapade ett hålrum där de fick gott om plats. Det var lågt i tak, men verkade vara ett bra gömställe.
När de satt sig tillrätta bredde tystnaden ut sig. Nervöst väntade de och lyssnade efter minsta ljud. Idra passade på att fråga Sirio om han visste något om dessa soldater, men han hade ingen aning. Han anade att de kom från mörk magi, men det var allt, så de koncentrerade sig på att lyssna istället.

Vinden susade svagt och några fåglar väsnades, men annars var det tyst.
Tiden gick oändligt långsamt.
Kylan från marken började kännas mot Idras ben. Solen hade aldrig kunnat värma marken där under, så trots att de inte var långt ifrån öknen var stenen kall. Idra kände sig frestad att byta ställning, men satt stilla.
Det var nästan för tyst.
Plötsligt kände hon en obehaglig känsla av närvaro.
Något rörde sig ljudlöst utanför snåret.
Fåglarna tystnade.
Hon såg på Tion och han mötte hennes blick.
De insåg det samtidigt.
Deras gömställe hade blivit en fälla.