Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.41 En oväntad närvaro

Det började ljusna i horisonten när Idra fick syn på något som verkade vara en grottöppning lite högre upp i berget.
"'Cham."
När han vände sig om pekade hon upp på grottöppningen.
"Tror du att vi kan ta oss dit upp? Jag tänker mest på Grendi", tillade hon.
De stannade och utvärderade sina möjligheter. Det var ganska brant, men kanske tillräckligt plant för att Grendi skulle kunna ta sig upp.
"Vi får nog ta och försöka. Det har börjat ljusna och en grotta låter helt klart bättre än att ligga på marken bakom en buske hela dagen", tyckte 'Cham.
Idra såg på Grendi. Grendi spetsade öronen innan hon tog sats och skrapade med hovarna upp för den branta backen. Ibland tog hon hjälp av den friska vingen för att ge sig själv en skjuts upp.
Efter lite slirande och halkande klättrade hon in genom grottöppningen.
Idra och 'Cham klättrade upp efter henne.
Det var mer en gång än en grotta. En spricka in i berget med ett golv av små stenar. Det såg ut som att stenarna på golvet en gång varit del av taket, som sakta men säkert vittrat sönder.
Grendi gick in i gången och försvann i mörkret. Idra följde henne med en hand mot ena bergsväggen som stöd, ifall hon skulle snubbla på något.
Ögonen vande sig långsamt vid mörkret, men Idra hade ändå svårt att urskilja något i det svaga ljuset från öppningen.
'Cham kom tätt bakom henne.
Hon kunde höra Grendi lägga sig ner lite längre åt vänster. Tunneln vidgades till en grotta av ekot att döma.
"Om du väntar här så ska jag hämta något att tända en eld med", sa 'Cham.
"Du tror inte att elden skulle synas genom öppningen och avslöja oss?"
"Grottan vidgas ganska mycket. Om vi tänder elden så långt åt sidan som möjligt så ska det inte synas genom öppningen. Dessutom kommer det att vara ljust ute."
'Cham gick tillbaka ut och lämnade Idra i mörkret. Hon kunde höra Grendi andas och så länge hon var lugn kände Idra inte någon anledning till oro.
Ett droppande ljud ekade svagt långt in i grottan. Det fanns tydligen vatten där inne. Med lite tur var det kanske drickbart.
Hon suckade och lutade sig mot bergsväggen. Det skulle bli skönt att få vila efter att ha snubblat fram över myrarna hela natten.
Plötsligt kunde hon ana närvaron av över hundra svaga tankar. Som ett myller av knappt hörbara viskningar.
Hon tittade upp och såg in i mörkret, men kunde förstås inte se mer än hon gjort tidigare.
Hon lyssnade och försökte höra om det fanns någon inne i grottan, men det var lika tyst som tidigare utöver droppandet och Grendis andetag.
Hon stod kvar tills 'Cham kom tillbaka.
"Det var inte lätt att hitta någon ved när det inte finns ett enda träd på flera kilometers håll", sa han och gick förbi henne in i mörkret.
Idra stod tyst kvar tills han fick fyr i den lilla brasan.
Det svaga skenet växte sig starkare och snart kunde hon se grottan de befann sig i. Det var ganska högt till tak och grottan sträckte sig långt in i berget. Längst in kunde hon skymta en mörk yta som verkade vara en sjö.
Idra lämnade sin plats vid väggen och gick bort till elden.
"Jag tyckte att jag kunde ana en närvaro här inne tidigare. Eller många små för att vara exakt", sa hon och satte sig på huk på lagom avstånd från elden.
"Fladdermöss?"
"Kanske. Jag vet inte vad det var."
"Vi kan gå och titta senare när vi fått fart på elden lite."
Hon nickade bara och såg bort mot det mörka vattnet.
Grendi låg med benen vikta under sig på andra sidan om utgången. Hon verkade åtminstone inte störas av närvaron i grottan, så det kunde inte vara något hotfullt.

När lägerelden knastrade och hade börjat brinna ordentligt reste de sig och gick in mot sjön inne i grottan.
'Cham tog med en brinnande pinne som fackla.
Längre in tog gruset slut och de gick på ett slätt stengolv den sista biten.
Sjön verkade ligga i en fördjupning i berget och på närmare håll såg de en mängd tunnlar som mynnade ut på andra sidan. Vissa var riktigt låga och syntes bara nätt och jämnt över vattenytan. Andra var stora nog för att man skulle kunna gå upprätt i dem.
"Tror du att vi kan ta oss igenom berget här?" undrade Idra.
"Kanske. Men risken finns att vi måste dyka igenom tunnlar under vattnet igen."
Idra rös.
Det hade hon inte den minsta lust till.
Hon gick närmare vattnet och tittade ner i det. Det enda hon kunde se var sin egen spegelbild. Det gick inte att se hur djupt det var.
En svag krusning i ytan fick henne att vända blicken åt ett annat håll.
Var det något under ytan?
Grottfisk kanske?
Hon lutade sig ut lite och tittade närmare.
Något som likande grå spindelväv svävade fram under ytan. Vid en närmare titt fann hon att väven även hade armar och rotliknande trådar.
Wyrger?
<<Är det där en wyrg?>> frågade hon Sirio.
<<Ja. Det verkar vara en vild wyrg.>>
"Det är wyrger här", sa hon till 'Cham.
"Helt otroligt", nästan viskade han.
Han höll facklan närmare ytan och fler wyrger blev synliga. De kom nyfiket närmare och flockades runt dem i en massa som påminde om en äng med maskrosor i fröställning.
Snart kunde hon förnimma deras sinnen likt en orkester av svaga träflöjter. Varje wyrg hade en egen tonart och tillsammans bildade de en kör av sjungande musik.
Hon sträckte ut handen och stack ner fingrarna i vattnet. En av wyrgerna slingrade sina mjuka trådar runt hennes fingrar som en hälsningsgest. Idra log brett.
<<Kan du tala med dem?>> frågade hon Sirio.
<<Det är bra länge sedan mitt släkte talade utan ord, men jag kan försöka.>>
Hon väntade medan Sirio vände sitt sinne mot de vilda wyrgerna.
Wyrgerna reagerade som en. De svepte till och kom sedan ännu närmare. De verkade vilja hälsa henne välkommen och locka med henne ner i vattnet.
<<Det är inte så lätt att göra sig förstådd, men det är desto lättare att förstå. De är mycket imponerade av vår symbios och vill veta mer. De säger också att de aldrig träffat en människa tidigare. Framför allt inte en som är wyrgvärd. Jag har försökt förklara vår situation och de vill hjälpa oss. Det kan ta en stund att förklara hela historien, men om du har tid så gör jag det gärna>>, sa Sirio till slut.
<<Var så god. Du får tala med dem så länge du vill.>>
Hon vände sig till 'Cham.
"Sirio försöker att prata med dem, men det kan ta en stund. Hur går det för Blain?" sa hon.
"Han har inte försökt sig på någon kommunikation än, men grå wyrger är nog inte lika bra på sådant heller."
"Han borde försöka. Att tala med vilda wyrger är en chans som man inte får allt för ofta."
Plötsligt gav wyrgerna i sjön ifrån sig ett gällt ljud och verkade mycket upprörda. Vattnet tycktes sjuda vid ytan.
<<Vad hände?>> undrade Idra.
<<De ville veta mer om Lódra, så jag berättade allt för dem. Du kan säkert gissa varför de är så upprörda?>>
<<Jo. Jag kan tänka mig det.>>
Hon märkte att 'Cham såg frågande på henne, så hon berättade vad wyrgerna reagerat på.
"Ja det kan ju göra vem som helst förbannad", tyckte han.
Idra satte sig på det kalla stengolvet för att slippa sitta på huk. Hennes ben började somna och Sirios samtal med wyrgerna verkade ta en stund. 'Cham gjorde det samma och lade facklan en bit ifrån vattnet.
"Med lite tur kanske de kan lotsa oss genom labyrinten av gångar och hjälpa oss till andra sidan av berget", sa han.
Idra nickade.
"Jag hoppas bara att Grendi kan följa med. Jag skulle inte vilja låta henne färdas ensam runt berget, även om hon skulle klara sig bättre utan oss."
"Säkert kan de lotsa oss genom tunnlar där även Grendi kan följa med."
Wyrgerna i vattnet verkade lugna sig efter en stund.
<<De vill hjälpa oss att ta oss till andra sidan berget. Jag nämnde Grendi och de ska se till att hon kan följa med oss>>, sa Sirio efter en god stund.
<<Okej. Vi ger oss av med en gång. Vila och sova kan vi göra på andra sidan och ärligt talat är det skönast att sova när man är långt ifrån Druupla och kan känna sig trygg.>>

Med varsin fackla vadade genom knädjupt vatten i smala gångar. Grendi följde dem utan att tveka. Idra fick instruktioner av Sirio varje gång de kom till en korsning. Hela tiden hade de sällskap av en flock wyrger som simmade runt dem på behörigt avstånd från deras fötter. Vattnet var inte så varmt som Idra trott att det skulle vara, även om det inte direkt var kallt heller. Enligt Sirio hade wyrgerna i grottan anpassat sig till kallare vatten, men det fanns varma källor i grottsystemet där de vanligtvis höll till. Även om Idra inte kunde se det så byttes deras eskort ut i en jämn ström av wyrger som behövde värma sig och de som kom tillbaka från en varm källa.
Det kändes bra att inte behöva simma eller dyka i trånga gångar. Vattnet gick som mest till midjan på dem, men det fanns alltid gott om utrymme ovanför, så det var inte alls samma klaustrofobiska känsla som i grottgången ut från Druupla. Ändå kändes det som en stor lättnad när en öppning kom inom synhåll.