Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.14 Nya ansikten

Idra sov länge dagen därpå. Längre än hon brukade. Solen stod nästan högst på himlen innan hon klev ur sängen.
Hon slog upp dörrarna till garderoben och letade runt lite i jakten på något passande. Hennes egna kläder var fortfarande på tvätteriet.
Hon hittade nästan bara feminina plagg, de flesta i siden eller silke.
Klänningar, linnen, kjolar och strumpor med strumpeband.
Idra rynkade på näsan.
Hon hade aldrig ens haft strumpor som satt uppe med strumpeband. Kanske som riktigt liten, men inte så att hon mindes det.
Efter lite letande hittade hon i alla fall en vit skjorta, ett par svarta byxor och en ljusbrun läderväst. Tillsammans blev det riktigt snyggt. Västen var visserligen utformad som en korsett, med snörningar i sidorna och framtill. Säkert hörde den ihop med någon kjol, men snygg var den och passade bra ihop med byxorna.
När hon dragit på sig stövlarna gick hon ut ur rummet.
Tion satt och väntade på henne i en av fåtöljerna utanför hennes rum.
"God morgon."
"God morgon. Har du väntat länge?" undrade hon.
"Inte direkt. Snygga kläder."
"Tack."
Hon satte sig i en av fåtöljerna mittemot honom.
Tion hade på sig en svart tröja och bruna byxor. Han gav ett alldagligt, men vårdat intryck.
"Hände något intressant på din kungliga träff?" undrade han lite skämtsamt.
"Inte direkt. Vi gick runt och pratade medan vi tittade på konst. Han gav mig det här huset."
"Va? Bara sådär?"
"Ja. Det är tydligen lite befolkningsbrist här. Men jag tog emot det, så det är mitt nu."
"Häftigt. Så du är adlig nu? Med sigill och efternamn?"
"Ja. Idra av Waagen. Lär ta ett tag att vänja sig vid det... Hur var din kväll då? Jag såg att du pratade med den där rödhåriga flickan."
"Jodå. Vi pratade ganska länge. Mycket mer än så blev det inte, men vi ses nog igen... Det hände inget mer med Ceran då?"
"Nej. Han blev tvungen att gå. Men sedan träffade jag Erebor. Det visade sig att vi är släkt."
"Släkt? På vilket sätt är ni besläktade?"
"Det vet vi inte, men vi har så lika ögon och lite gemensamma ansiktsdrag, så vi bestämde att vi är släkt."
"Okej... Men du har alltså släkt här?"
"Tydligen... Ska vi ta och gå ut?"
Tion nickade.
"Vi måste ju spana in vårt nya hem."

Utanför stod en ung man och väntade på dem. Han var klädd i liknande kläder som Ceran burit under gårdagens fest: Vit skjorta, grön väst och bruna byxor. Men han såg inte fullt så formell ut, även om hans höga, svarta stövlar var blankputsade. Han hade ostyrigt mörkt hår, gröna ögon och en antydan till skäggstubb. När han log mot dem kunde man ana en okynnig glimt i blicken på honom.
”God morgon. Jag är Adon, värd av Juna och er guide idag. Kung Ceran har tyvärr inte möjlighet att göra er sällskap till lunchen, men bjuder in er till middagen om några timmar. Tills dess har ni fria tyglar, förutsett att jag håller ett öga på er. Hungriga?” sa han glatt.
Idra log.
”Ja. Lite lunch vore inte helt fel”, svarade hon.
”Tillåt mig”, sa han och bjöd henne armen.
Idra lade sin arm runt hans och följde honom mot slottet.
Tion slöt upp bakom dem.
”Jag måste säga att ert klädval är både djärvt och lite ovanligt. Är manskläder något ni brukar bära, eller föredrar ni den feminina varianten av det?” frågade Adon i samma lite skämtsamma ton.
”Jag har inget emot att vara feminin, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i klänningar. Jag hoppas att det inte är opassande?”
”Nejdå. Inte alls. Jag måste säga att det klär er.”
”Tack.”
Adon ledde dem genom slottet till en lite mindre matsal med ett bord för tio personer. Lunchen var redan framdukad och det var en lunch som Idra aldrig sett maken till tidigare.
Nybakat bröd, färskpressad juice, nyplockade frukter, kallskuret kött, smör, kokta ägg, kall mjölk och te.
En kanna med varm dryck fångade hennes uppmärksamhet. Innehållet var ljusbrunt och luktade varm mjölk och något som hon aldrig stött på tidigare. Hon såg frågande på Adon, som gjorde dem sällskap vid bordet.
”Vi kallar det choklad. Det är varm vispad mjölk med malda kakaobönor och rörsocker. En specialitet som bara finns här. Jag har åtminstone aldrig hört talas om det någon annanstans. Oftast dricker man det till frukost eller kvällsmål, men vi tyckte att vi kunde skämma bort er lite”, sa Adon och räckte henne en mugg.
Idra hällde upp lite av drycken åt sig innan hon räckte över kannan till Tion. Det smakade krämigt och lite sött. Idra blev genast förtjust i drycken.

Det var hennes livs bästa lunch. Inte bara på grund av chokladen. Brödet var så luftigt och smakrikt mot de hon ätit tidigare och det kallskurna köttet var helt perfekt.
”Jaha? Några önskemål? En tur i staden? En promenad i bergen?” föreslog Adon när de avslutat lunchen.
”Jag ser mig gärna om i staden lite”, sa Idra.

Iizath var en stor stad när man tog sig tid att utforska den. Den liknade inte någon annan stad Idra sett. Ingen byggnad var lägre än två våningar och vissa var upp till fyra våningar. Dessutom fanns det många torn. Slottet hade sex våningar och var den högsta byggnaden i staden. Dess torn och spiror syntes åt alla håll, vilket hjälpte Idra att veta var hon var. Från slottet hittade hon hem och eftersom hon alltid visste var slottet var så riskerade hon aldrig att gå vilse.
Väggarna på alla hus var rappade och alla gator var belagda med kullersten. Staden var så annorlunda mot de andra hon besökt med sina blandningar av material. Det gav faktiskt ett bättre intryck när alla hus staden var gjorda i samma material.
Adon tog med dem till en mängd olika ställen. Smedjor, krukmejerier, verkstäder och sömmerskor. Överallt möttes de av vänliga människor som erbjöd Idra gåvor som de skulle skicka till Waagen åt henne. Sömmerskorna erbjöd Idra att sy en helt ny uppsättning kläder som inte var för feminina för henne. De tog alla hennes mått och sa att hon gärna fick komma förbi och välja tyger när hon hade tid.
Till sist kom de till en verkstad som Idra aldrig sett någon likhet till tidigare. Det fanns stora, heta ugnar men det var ingen smedja.
”Vad är det här för ställe?” undrade Idra när de gick ner för trappan till den nedsänkta lokalen.
”Det här är vårt glasblåseri”, sa Adon.
”Blåser man glas?”
”Vi kallar det så. Men jag är nog inte rätt person att förklara det hela. Jag ska presentera er för Eno. Han är vår främste glasblåsare.”
Adon förde dem genom verkstaden till en av ugnarna.
Framför ugnen stod en kraftigt byggd äldre man med skägg och kort, rödbrunt hår.
”Eno. Får jag presentera Idra av Waagen, värd av Sirio och Tion, värd av Yaya. Idra och Tion, det här är Eno, värd av Toola.”
”Goddag”, sa Eno artigt med ett vänligt leende.
Han förklarade hur glasblåsning gick till och svarade på deras frågor. Efter det fick de se hur han tillverkade vaser, vinglas och skålar. Det var fascinerande och såg så lätt ut. Tion var helt såld. Han hade helt klart funnit ett intresse. Själv var Idra mer fascinerad av att se på.
När det sedan blev dags för middag lämnade de Tion kvar hos Eno.
Adon förde Idra tillbaka till slottet.
”Det har verkligen varit intressant. Ju mer jag ser av staden, ju mer tycker jag om den”, sa Idra.
De rundade ett hörn och slottet kom inom synhåll.
”Roligt att du gillar det. Nästa gång tar jag med dig på en promenad i bergen. Alla gångar och grottor är nästan en stad i sig.”
”Det låter spännande.”
”Det är samma matsal som sist. Men nu är det bara du och Ceran. Jag äter i köket”, sa Adon när de gick in i slottet.
”Okej. Vi ses väl sen då?”
”Säkert. Om inte Ceran har andra planer. Men vi ses i alla fall förr eller senare.”
Adon vek av mot trappan som ledde ner till köket och Idra fortsatte mot den kungliga matsalen.