Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.19 Drakgudarna

När de närmade sig Irja-Wen fick Idra syn på en halvt raserad byggnad.
"Där är det", sa Adon.
Stora stenkolonner reste sig ur gräset och visade delar av väggar med stora fönster. I mitten fanns pelare som hållit upp taket, men nästan alla var söndervittrade. Ett hörn var nästan intakt och en hel kortsida stod kvar, men resten hade fallit i bitar och var nu bara grästäckta kullar mellan de fortfarande stående bitarna.
"Det var Drakgudarnas tempel, innan det förstördes under kriget mot Mÿrden", förklarade han.
"Drakgudarnas?"
"Ja. Vi har nog en religion här precis som alla andra samhällen."
"Det visste jag inte."
"Vi är alla döpta i Dracoona, vilket är namnet på vår tro. Vårt nya tempel ligger i Iizath. Jag skulle gärna visa det för dig, men man måste tillhöra Dracoona för att få gå in."
"Okej... Men... är du troende också? Jag menar... många tillhör ju en tro utan att verkligen tro på den."
"Givetvis. Alla i Iizath är troende."
Av någon anledning hade Idra inte väntat sig det. Hon var inte säker på varför. Kanske för att hon inte sett några tecken på det i staden.
Adon skrattade till.
"Du ser ut som om du väntar dig att jag ska klä mig som en präst och mässa religiösa texter för dig", sa han roat.
Hon rodnade svagt.
"Förlåt. Det var bara så oväntat."
Han log brett.
"Du kan vara lugn. Jag vet vad större delen av Silvarion har för tro. En hög påhittade gudar som symboliserar det ena eller det andra. Alla kräver de böner, offergåvor och straff för olydnad. Jag har aldrig förstått mig på det. Framför allt ser jag inte anledningen till att ha en våldtäktsgud."
"Klaan?"
"Ja."
"Han är alla brottslingars gud."
"Visst. Men ändå. Vi har inget sådant alls här. Brottslighet är något som inte borde få finnas."
Idra nickade.
"Hur som helst. Vår tro är inte så krävande. Betydligt enklare och mer sann än någon annan. Våra gudar har funnits på riktigt och gör det väl fortfarande."
"Okej..."
Adon lät väldigt övertygad.
Han log mot henne.
"Du låter lite skeptisk."
"Tja, jag... Jag har aldrig varit troende själv", sa hon osäkert.
Hon ville inte förolämpa honom.
"Det klarnar säkert om jag förklarar allt för dig. Om du vill, förstås?"

Dracoona baserade sig på fyra drakar; Gaya, Wraam, Syrith och Luor. De hade levt i Silvarion för flera tusen år sedan. Kanske mer. Vart drakarna ursprungligen kommit ifrån fanns det delade meningar om. Men dessa fyra var de första som satt sin fot i Silvarion. De upprätthöll balansen mellan gott och ont. På den tiden hade människorna varit mer som djur, men drakarna hade sett deras potential och hade haft ett gott öga till dem - trots att människorna aldrig förväntades kunna tala med drakar. Wyrgerna hade varit en oväntad överraskning långt senare.

Dessa fyra drakar var mycket stora och mäktiga. De var uråldriga och långt mer kraftfulla än dagens drakar. De hade alla varsitt område som de beskyddade och tog hand om.

Gaya var livets, fruktbarhetens och kärlekens drake. Hon avbildades som en grön drake, utan vingar eller horn. Havande eller födande kvinnor var hennes skyddslingar, precis som kärlekspar och barn. Barn döps och brudpar avlägger sina löften inför Gaya. På alla avbildningar förses hon med mjuk blick och lugn.

Wraam var krigets, modets och urkraftens drake. Han vakade över soldater i strid och skapade jordbävningar och vulkanutbrott. Han var även Drakriddarnas skyddsdrake. Han avbildas som en hornprydd, bevingad drake med stadig blick och mod.

Syrith var havets, vädrets och himlens drake. Hon beskyddade resande och styrde vädret. Hennes avbild är blå och bevingad, men utan horn eller taggar. Blicken är pigg och hon utstrålar nyckfullhet.

Luor var dödens, hämndens och sorgens drake. Han vakade över hämnare och sörjande. Det var han som hämtade de dödas själar och som härskade över mörkret. Hans avbildningar är svarta med både horn och vingar. Blicken skänker tröst till de sörjande och kyla till de hämndlystna. Ibland avbildades han med en tår i ena ögonvrån.

"Så alla drakar är med oss än idag. Alla berör oss. Man kan välja att viga sitt liv åt en av dem, men de är alla en del av livet", sa Adon.
Idra nickade.
"Vad menade du föresten med att de funnits på riktigt och att de är med oss än idag?" undrade hon.
"De fanns på riktigt och när de avled avböjde de den sista vilan för att stanna kvar i andlig form. Det var när de dog som de blev gudar. De blev inte gudar för att de själva ville det eller för att någon hittade på dem för att bortförklara något. De blev gudar för att vi ser dem som det och väljer att tro på dem. Jag kan berätta mer sen. Eller så kan du ta upp det med Ceran. Han kan nog berätta mer än jag kan. Han har dessutom rätt att förrätta dop i Dracoona, eftersom han är kung. Han kan berätta om ett vuxendop om du vill veta hur en sådan går till. Som alla andra här blev jag döpt som barn och vet inte hur ett vuxendop går till", sa Adon.
De red en bit in i Irja-Wen innan hästarna stannade.
"Så. Det var väl trevligt?" sa Adon och log.
"Mycket."
De klev av och hästarna lunkade ut i dalen igen. Det var ganska bekvämt att rida utan utrustning när man inte behövde besvära sig med att ta av den efteråt.