Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.25 Intensiv färd

Nigellon dök upp som ett mörkgrönt band vid horisonten, för att sedan växa till ett böljande hav av grönska.
Drakarna lämnade dem vid skogsbrynet och återvände mot Núr-Draka så snart de suttit av.
Idra, Adon och Ceran tog sig in mellan träden för att komma undan sanden som virvlade upp. De möttes nästan genast av tre hästar, liknande de som fanns i Mïdra. En ljusbrun, en grå och en mörk.
"Behöver ni göra någon paus innan ger oss av så får ni passa på nu. Vi gör inte många stopp på vägen", sa Ceran.
"Som toalettbesök eller liknande?" sa Adon.
"Till exempel, ja. Eller om ni behöver dricka. Bara ni gör det nu. Jag vill vara framme vid Briscar innan natten."
"Okej. Jag passar nog på att lätta på trycket."
Adon släntrade iväg till ett buskage.
Skogen låg tyst och lugn utöver en och annan fågel som skränade i buskagen.
Skogen var lite grönare och tätare än den varit där hon och Tion tagit sig ut i öknen. Idra gissade att det fanns mer vatten i marken som försåg allt med fukt.
"Något önskemål på riddjur?" undrade Ceran.
Idra ryckte på axlarna.
"Inte direkt. Men gärna en som går mjukt. Jag är inte särskilt rid van."
Ceran nickade.
"Då föreslår jag att du tar den grå. Han är stadig på foten."
"Okej... Heter han något?"
"Nej. Det här är vilda hästar."
Idra höjde ögonbrynen.
"Verkligen? Och ändå kommer de fram frivilligt och låter oss rida dem?"
"Wyrgvärdar kan tala med dem på ett sätt som de förstår. Vi kan förklara vad vi vill och försäkra att de går fria efteråt. De här är unga hingstar som saknar flock och som gärna testar sina gränser. De har inget emot det kraftprov vi står inför, men de är inte på något sätt tama."
Adon anslöt sig till dem igen.
"Jaha. Är den ljusbruna bokad?" frågade han.
"Nej", sa Ceran.
"Bra då tar jag den."
Adon gick bort till den ljusa hingsten och slängde sig upp utan minsta bekymmer.
"Behöver du hjälp att komma upp?" frågade Ceran henne.
"Det är nog lika bra", tyckte Idra.
Hon kom inte upp utan hjälp på de små arbetshästarna hon ridit förut och dessa hästar var betydligt högre än så. På sina ridturer i Núr-Draka hade det alltid funnits något att stå på. Hon ville inte göra bort sig genom att göra flera misslyckade försök med att ta sig upp.
Ceran slängde upp henne på den grå hingsten innan han själv svingade sig upp på den mörka.
"Är ni klara?" undrade han efter att ha satt sig till rätta.
"Jodå", sa Adon.
Idra tog ett stadigt grepp om hingstens man.
"Jag är klar."
Doften av häst var stark när hon satt framåtlutad. Minsta rörelse hingsten gjorde kunde hon känna i hela kroppen och hon undrade hur hon skulle klara en vild ritt genom skogen. Förhoppningsvis skulle hon inte glida av i någon skarp kurva.
"Då så. Använd tanken om ni får något problem eller vill stanna. Det är säkrast... Då ger vi oss av då."
Ceran tog täten, tätt följd av Adon. Strax efter kom Idra. Hingsten hon red hade verkligen mjuka rörelser. Han flöt fram i galoppen.
Både Ceran och Adon satt vant på hästryggen med rak hållning. Själv kände Idra redan att hon skulle få träningsverk i benen innan ridturen var över.

Skogen var otroligt vacker. Idra njöt av att färdas under dess gröna valv igen. Hon hade inget emot den salta havsluften, men nog var skogens friska, fuktiga luft den hon föredrog.
Hon kunde känna den mustiga lukten av jord som hästarna rev upp när de dundrade fram. De höga stammarna sträckte sig mot ett tätt tak av löv och grenar. Det påminde om taket i några av de kyrkor och kloster hon besökt.
På marken var stora partier täckta med löv, andra med gräs och på flera ställen låg mosstäckta stenar som mjuka, gröna kullar. Här och var nådde pelare av solljus ner till marken och fick ett fåtal kärr att glittra och blänka. Tiden gick och de lade sträcka efter sträcka bakom sig.
Hästarna visade inga tecken på trötthet. Idra däremot kände hur det började spänna i musklerna. Hon försökte att byta ställning lite nu och då genom att luta sig framåt eller bakåt, men det blev allt svårare att slippa undan värken.
Till slut höll Ceran och Adon in sina hästar och stannade vid en klar stjärn som låg nedsänkt bland mossiga stenar.
Idras häst stannade lydigt bredvid, utan att hon behövde göra något.
Hon orkade inte ens svinga benet över baken på hästen för att hoppa av.
Marken nedanför var täckt med löv, så den var säkert mjuk.
Hon hasade åt sidan tills hon föll till marken.
Hingsten vände på huvudet och såg förvånat på henne.
Sekunden senare dök Adon upp och lutade sig över henne.
"Är du okej?" undrade han.
"Det gör ont överalt", klagade hon.
"Vi får ta och sträcka ut dina muskler lite."
Han tog tag i hennes ena ben och lyfte det.
Genast stramade det till på baksidan av benet.
Hon drog efter andan, men sa inget.
Ceran kom fram till dem.
"Träningsverk", sa Adon innan Ceran hunnit fråga.
"Okej..."
Idra gjorde en grimas när Adon höjde hennes ben en bit till.
"Är det något jag kan göra?" undrade Ceran.
"Du kan hämta mer vatten", föreslog Adon.
Ceran nickade och gick lite motvilligt därifrån.
"Han hade nog gärna stått här och hållit i dina ben själv", sa Adon när Ceran försvunnit utom hörhåll.
"Hm", svarade Idra bara.

Att sträcka ut alla musklerna var en plåga, men nog kändes det bättre efteråt. De tog en paus, drack vatten och vilade lite under de kraftiga bokträden vid tjärnen.
"Hur känns det? Kan vi fortsätta, eller behöver du vila en stund till?" frågade Ceran henne efter en stund.
"Det gör nog ingen skillnad. Jag lär vara lika mör när vi kommer fram i vilket fall som helst."
Ceran nickade.
"Jag får väl bända runt dina ben igen när vi är framme", sa Adon skämtsamt.
De reste sig och borstade av eventuella löv från kläderna innan de satt upp igen.
Idra stålsatte sig inför ännu en etapp i galopp.