Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.22 Ceremoni och firande

Idra följde Ceran till en stor grottöppning lite längre bak i staden. Det såg rätt märkligt ut med ett berg som kom in genom muren och stack upp ur den prydliga stengatan.
I bergets kortsida fanns öppningen som ledde ner i mörkret.
Ceran tog ledningen ner för den breda stentrappan. Ljudet från vinden och havet blev allt mer avlägset, trots att de inte behövde gå långt för att komma ner.
Snart stod de i en stor stensal. Taket var uppdelat i flera valv.
Mitt i taket fanns ett hål som släppte in en pelare av ljus.
Ljuset lyste upp en färggrann golvmosaik som föreställde de fyra drakarna. De omgav något som verkade vara Silvarion, även om det var en lite klumpig avbildning. Salen var i övrigt helt tom.
Det fanns fyra öppna portar.
Ovanför varje fanns en av de fyra drakarna avbildad.
Idra kunde nästan känna deras blickar och rös.
"Vi börjar med Gaya", sa Ceran och gick till första dörren på vänster sida.
Idra såg upp på den smaragdgröna draken när hon gick efter Ceran.
Gaya låg hopkrupen på dörrvalvet med huvudet vilande mot frambenen. Svansen hängde nästan ända ner till golvet. Trots att avbilden var tydligt uthuggen ur berget och bara stod ut två tredjedelar av hennes förmodade storlek var hon så levande.
De blanka, mörka ögonen tycktes följa Idra när hon gick mot porten.
Idra väntade sig nästan att Gaya skulle blinka eller röra på huvudet, men den stora draken låg stilla i sin uthuggna hylla ovanpå dörrvalvet.
Inne i Gayas tempel fick man en känsla av att man klivit in i en skog. Mitt i rummet stod ett stort träd i en pelare av solljus. Trädets rötter böljade ut över det vältrampade jordgolvet. Grenarna täckte hela taket och löven verkade sprida solljuset i rummet. På väggarna fanns naturtrogna målningar med vacker natur, mängder av djur och även en del glada människor. Många förälskade par av både djur och människor syntes lite här och var. Rummet kändes stilla och fridfullt.
Vid väggen längst in fanns ett anspråkslöst stenaltare med nästan ingen utsmyckning alls.
På altaret stod bara några ljusstakar, en glasskål med vackra stenar i och en vas med blommor.
Ceran gick fram till det midjehöga altaret och gjorde en gest åt henne att komma närmare.
Idra gick fram och ställde sig bredvid honom.
"Vill du ta in Gaya i ditt liv och väsen och låta henne följa och beskydda dig?" frågade Ceran.
"Ja", svarade Idra med en nick.
När Ceran doppade fingrarna i skålen med stenar såg hon att den var full med vatten.
"Då döper jag dig i Gayas namn till Dracoonas lära."
Ceran strök vattnet över hennes panna.
Han gav henne ett litet leende innan de lämnade Gayas tempel.
Idra kände sig väldigt liten när hon tittade upp på Wraam.
Den stora röda draken satt upprätt med höjda vingar och lutade sig ut lite från väggen. Halsen följde taket en bit innan den kröktes så att han såg rakt ner på den som närmade sig porten till hans tempel. Att ha honom hängande över sig fick henne att rysa.
Precis som Gaya var Wraam så levande att man nästan väntade på en rörelse. Framför allt den blanka, iakttagande blicken.
Idra följde raskt efter Ceran genom porten.
I Wraams tempel var väggarna prydda med vapen och sköldar. Vissa verkade vara uråldriga. Mitt i rummet brann en stor eld i en grop med ett grovt järnstaket runt. Altaret längst in såg ut som det i Gayas tempel, men på altaret fanns istället ett par grovhuggna ljusstakar och en grov, men blank skål i järn.
Ceran ställde frågan om hon ville ta till sig Wraam och efter hennes "ja" döptes hon i Wraams namn.
Idra fann sina tankar märkligt tomma. Hon brukade alltid fundera över något, men nu var hon helt uppfångad av ceremonin.
Hon följde Ceran till Syriths port.
Syrith stod ihopkrupen på valvet med sidan till och såg ner på en med sänkt huvud. Det var något okynnigt över hennes blick och hon verkade beredd att kasta sig ut i luften när som helst. Hennes fjäll var himmelsblå och hennes ögon bestod av ett par mörkblå, slätslipade safirer. Ädelstenarna fyllde hela ögonen och var större än fyra knutna nävar.
Idra undrade hur man fått in stenarna innanför ögonlocken och gjort dem så otroligt blanka.
Syriths blick var minst lika levande som Wraams och Gayas, trots de annorlunda ögonen.
Syriths tempel skilde sig lite från de övrigas.
Det fanns inget i rummets mitt och det saknade altare. Istället fanns en öppning ut mot havet.
Vattnet skummade in mellan runda stenar vid varje våg och stoppades sedan av en låg kant.
Solen lyste inte in alls, men det var ändå ljust i rummet.
De gick fram till den knähöga kanten och Ceran vände sig till Idra.
"Vill du ta in Syrith i ditt liv och väsen och låta henne följa och beskydda dig?" frågade han.
"Ja."
Han lutade sig över kanten och doppade fingrarna i vattnet, som han sedan strök över pannan på henne.
"Då döper jag dig i Syriths namn till Dracoonas lära."
De lämnade Syriths tempel, följda av en svag bris.
Luor syntes knappt i mörkret ovanför porten.
Han låg ihopkrupen under sina vingar och sneglade ner på dem med svårtydd blick. Det fanns både sorg och kyla i hans ögon. I ögonvrån glittrade en diamant likt en begynnande tår, men hans mörka blick verkade inte vilja ha några sympatier.
Luors tempel var som väntat mörkt.
Svarta draperier hängde längs väggarna och mitt i rummet stod en brunn.
Idra fick en kuslig känsla av det tyst gapande hålet, men de gick bara förbi den och bort till altaret på andra sidan. Det fanns inte en enda ljuskälla där inne och altaret saknade ljusstakar helt. Allt som stod på altaret var en svart stenskål med vatten i.
När Ceran strök vattnet över hennes panna vid döpningen kändes det lite kallare än vid de övriga dopen, men det var kanske bara inbillning. Hela rummet kändes kallare än de andra.
De gick ut och stannade vid trappan i den tysta salen.
"Nå? Hur känns det?" frågade Ceran med ett leende.
"Bra", sa Idra och besvarade leendet.
"Nu när vi är klara med ceremonin är det helt okej att småprata lite. Är det något du undrar över?"
Hon ryckte på axlarna.
"Inte direkt. Jag har nog allt rätt klart för mig."
Hon såg på de fyra drakarna.
"De ser så levande ut", sa hon sedan.
"Oja. Flera mycket skickliga hantverkare arbetade med dem i månader. Det var långt innan min tid, men de har klarat alla år utan minsta skada."
Idra nickade.
"Förresten... Vattnet i Luors tempel. Kommer det från brunnen?" undrade hon sedan.
"Nej. Det finns inget vatten i den brunnen. Inte vad jag vet i alla fall."
"Trots att vi är ute i havet? Hur djup är den?"
"Enormt djup."
"Och ändå finns inget vatten i den?"
"Nej."
"Är det någon som vet hur djup den är? Någon måste ju ha grävt den."
"Varje tempel har sitt eget lilla mysterium. Trädet i Gayas tempel har sett likadant ut i alla tider. Det varken växer eller åldras. Elden i Wraams tempel har aldrig slocknat sedan den tändes, trots att ingen fyller på ved. Och hur det än stormar ute så kommer det aldrig in större vågor än det gör nu i Syriths tempel. Vågorna är lika lugna dag som natt. Brunnen i Luors tempel har ingen botten. Det finns många historier om den. Som att brunnen innehåller alla de dödas själar, eller att Luor själv bor i den. Vad man vet är att när brunnen grävdes så blev den djupare av sig själv... Att gräva genom berg är tungt. De som grävde brunnen tog sig bara ner en halv hästlängd om dagen. Efter fyra dagar var brunnen två hästlängder djup, men när de kom tillbaka dagen där på var brunnen sex hästlängder djup. Man fortsatte att gräva, men två dagar senare var brunnen elva hästlängder djup. Då tyckte man att det räckte och man plockade bort all utrustning. Ytterligare två dagar senare ville man mäta brunnen igen. Då var den tjugo hästlängder djup. Som mest har man mätt femtio hästlängder, men nu går det inte att mäta längre. Inget vi har kan nå bottnen i den."
"Vad händer om man släpper ner en sten? Man borde väl höra om den slår i bottnen?"
"Nej. Man ska inte slänga ner något där alls, men de finns de som gjort det ändå. Enligt dem så händer ingenting. Inte ett ljud hörs."
"Har någon försökt utforska brunnen med sinnet då?"
"Jodå. Även jag själv. Jag har sträckt mig ner så långt som min tanke kan nå, men jag får bara en känsla av att det är långt kvar."
Idra nickade.
Hela samtalet gav henne gåshud.
"Är det något annat du undrar över?" frågade Ceran.
"Nej. Inte vad jag kan komma på."
"Ska vi ta och gå upp då? Det är nog några som väntar på dig där uppe."