Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.12 Kungligt sällskap

Ceran var mycket trevlig att prata med. Under middagen talade de om staden och delade erfarenheter. Ceran hade inte sett mycket mer än Núr-Draka och var mycket intresserad av allt som Idra sett och upplevt.
Idra ville i sin tur veta så mycket som möjligt om staden och dalens historia.
Tion behövde hon inte bekymra sig om heller. Han var inne i ett samtal med en söt rödhårig flicka som satt bredvid honom.
Idra fascinerades av allt som Ceran kunde berätta om dalen.
Precis som hon gissat var staden i berget ett villospår. Staden hade kommit fram genom att man brutit sten där för att bygga Iizath. Stenstaden hette den kort och gott.
Núr-Draka hade legat obebott under ett krig mot Mÿrden. De som återvänt hade byggt upp och reparerat allt igen, men mycket av dalens äldre historia hade gått förlorad. Därför visste man inte mycket om hur allt börjat i Núr-Draka. Men det Ceran kunde berätta var minst lika intressant.

Snart var även efterrätten avklarad och folk började röra på sig i salen. En del gick hem. Andra bytte platser för att prata med bekanta.
"Kan jag möjligtvis få bjuda på en liten rundtur är i slottet?" undrade Ceran.
"Hemskt gärna."
De reste sig och Ceran bjöd henne armen.
"Är det något särskilt som intresserar dig?" frågade han och ledde henne mot en dörr, halvt dold bakom ett draperi.
"Inte vad jag kan komma på. Jag har aldrig varit i ett slott."
"Då tar vi en allmän rundtur bara. Det finns många vackra tavlor och väggmålningar här på slottet. Var och en har sin egen historia."

Att gå runt arm i arm med Ceran och titta på tavlor kändes lite högtidligt. Speciellt när de båda var finklädda.
Tavlorna var oerhört vackra med riddare, drakar, slott och kungligheter. Ceran var artig och gjorde inga närmanden, men Idra kände på sig att han nog var frestad.
Rundturen tog dem uppåt i slottet.
Snart klev de ut i korridoren på översta våningen. Det var som en lång balkong. Ena väggen saknades och var ersatt med ett murat räcke. Man kunde se över stadens hus och ut mot havet. Skymningen hade lagt sig och nedanför lystes staden upp av ett varmt sken. Bortom den bredde mörkt vatten ut sig under en djupblå himmel. Några stjärnor glimmade och fler blev synliga vartefter det mörknade. Idras blick drog mot skådespelet.
"Jag hade tänkt visa dig väggmålningarna, men jag ser att det är något annat som fångat ditt intresse", sa Ceran lite roat.
Idra vaknade till.
"Förlåt. Jag blev lite distraherad", sa hon generat.
"Det behöver du inte be om ursäkt för. Jag kan själv stå långa stunder och bara se ut över havet."
Ceran stannade och vände dem mot utsikten.
De stod tysta en stund.
I den svala brisen blev värmen från Ceran mer påtaglig. Han var riktigt stilig, men kunde hon anpassa sig till det liv han levde? Med tanke på att han var kung så var en relation med honom lite känslig. Det var åtminstone vad hon ansåg själv. Kungar kunde man inte ha en tillfällig flirt med utan att hela riket skulle diskutera ämnet. Idra ville inte bli känd som "kungens flirt".

Ceran harklade sig knappt hörbart och Idra vaknade till.
"Jag ber om ursäkt om jag blir lite personlig", började han.
Idra såg på honom, men sa inget.
"Huset som du bor i. Jag vill att du ska ha det."
Han mötte hennes blick. På nära håll såg hon att han hade blå ögon, med inslag av både brunt och grönt.
Idra visste först inte vad hon skulle säga.
"Ha det?..Jag vet inte om jag kan ta emot..."
"Snälla. Det skulle betyda oerhört mycket om du ville stanna. Du behöver inte bosätta dig här permanent. Givetvis får du komma och gå som du vill, men om du kan kalla det ditt hem och se det som din fristad så vore det ovärderligt."
"Men jag har inget att ge i utbyte."
"Du bär en vit wyrg. Den dag du behärskar magi har du hur mycket som helst att ge i utbyte."
Hon suckade lätt.
"Okej. Jag tar emot din gåva."
Ceran log lättat.
"Det gläder mig."
Hon besvarade leendet.
Det kändes riktigt romantiskt.
"Får jag fråga vad huset heter?" undrade hon.
"Waagen."
Det innebar att hon nu var Idra av Waagen och att Waagens sigill nu var hennes.
Det kändes lite märkligt att plötsligt vara adlig.
Ljudet av steg som närmade sig fick dem att vända på huvudet.
Yanda dök upp och kom raskt fram till dem. Hennes gula klänning slog runt benen på henne, men sandalerna dämpade hennes steg mot det nakna stengolvet.
"Jag är ledsen om jag stör, men vi har fått oroande nyheter från Grigrell", sa hon till Ceran.
Han vände sig till Idra.
"Jag är hemskt ledsen. Vi får träffas en annan gång. Stanna så länge du vill. Jag hör av mig i morgon."
Idra log och nickade.
Han kysste hennes hand innan han följde Yanda därifrån.
Idra såg ut över havet igen.
Det kändes rätt skönt att få vara ensam. Hon var inte van vid att ha så mycket folk runtom sig.