Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.8 Vägen genom berget

När Idra vaknade lyste solen utanför deras lilla vrå. Tion låg kvar bakom henne och verkade sova än.
Sanden under henne kändes hård och obekväm. Hon var van att sova på marken, men att ligga på sand var som att försöka sova på en bergshäll.
Hon försökte göra det bekvämt men utan någon större framgång. Hon låg i en hopplöst knölig grop.
Hon suckade djupt.
Skulle hon vänta tills Tion vaknade eller väcka honom direkt?
Hon började känna sig otålig, men hon valde att vänta en stund till.
Till slut suckade hon igen.
"Rastlös?" frågade Tion plötsligt.
"Jag trodde att du sov."
"Jag har varit vaken en stund."
"Okej. Men då kan vi ju börja leta efter Brynje. Det var väl så Corn sa att den hette?" sa Idra och reste sig.
"Jo. Vad jag minns så..."

De följde bergsväggen söderut, som Corn sagt. Spänningen steg för varje krök de gick runt. Tanken på att en grönskande dal låg gömd i öknen kändes olidligt spännande.
De gick runt en utskjutande klippa och plötsligt fann de en fördjupning i berget. Den var drygt fem hästlängder djup och stor nog för Corn.
De stannade och försökte urskilja något i skuggorna.
Den bakre väggen var slät och formad som ett spetsigt valv.
De gick närmare och kunde snart urskilja en tvådelad port, huggen direkt ur berget. Den ena porthalvan stod lite på glänt. Båda porthalvorna var smyckade med bilder av drakar i olika storlekar. Porten reste sig ända upp mot takvalvet och var bred som kortsidan på en lada. Idra hade aldrig sett något liknande.
"Wow", fick Tion fram.
De blev stående en stund.
"Man börjar ju undra vad man kommer att mötas av där inne efter att ha sett det här", tillade han sedan.
Idra nickade bara.
De gick fram till glipan i porten och slank in.
På andra sidan fanns en dalgång.
Marken var täckt med orörd sand. På var sida reste sig bergsväggarna och bildade en tunnel men en smal öppning högt uppe. Solen nådde inte ner, utan lyste upp ett band på ena bergsväggen.
"Det ser ut som om någon klyft berget och delat på det", sa Idra.
"Förmodligen magi", sa Tion med en axelryckning.
Idra nickade bara.
Tunneln var lång.
Öppningen i andra änden var inte större än en tumnagel.
De såg sig om medan de gick.
Det kändes lite märkligt. Allt var precis tyst och man fick en känsla av att ingen satt sin fot där på mycket länge.
Tunneln mynnade ut i en liten dal.
Bland stora stenar och klippblock växte vridna träd med täta kronor. Luften var lite svalare och inte lika torr.
Plötsligt hörde de ljudet av porlande vatten.
Båda kände sig törstiga och de skyndade mot ljudet. Färskt vatten lockade mer än ljummet flaskvatten.
Den lilla bäcken sipprade fram ur en skreva i berget och porlade genom en serie små vattenfall innan den flöt ut bland stenar och mossa.
De föll på knä och kupade händerna i det klara, kalla vattnet.
Tion drack sig otörstig först och slängde sig på rygg på den mossiga sluttningen.
Idra gjorde honom sällskap en kort stund senare.
Hon såg upp mot den klarblå himlen och suckade djupt.
Allt kändes så fridfullt. En svag bris susade i trädens kronor. Brisen svalkade skönt och bäckens porlande var sövande.
Ögonlocken blev allt tyngre.
Mossan var betydligt bekvämare än den hårda sanden.
Hon gäspade stort.
Av Tions lugna andetag att döma hade han redan somnat.
Till slut slöt även hon ögonen och somnade, helt omedveten om två små skuggor som pilade fram i deras riktning.

<<Hår som guld.>>
<<Mm. Vara vackert.>>
Idra drogs segt upp ur sömnen.
De barnsliga rösterna kom inte från hennes drömmar.
<<Ska till Iizath?>>
<<Säkert. Höra hemma där.>>
<<Hjälpa?>>
<<Nej. Hitta själv.>>
Idra rynkade ögonbrynen.
Något skuggade över hennes ansikte.
<<Vaken?>>
<<Vaken.>>
Hon slog upp ögonen, men hann bara se en formlös skugga som delades i två delar. De två delarna stack kvickt åt varsitt håll och Idra fick knipa ihop ögonen igen när solen lyste henne rakt i ansiktet.
Hon skuggade med handen över ansiktet innan hon öppnade ögonen igen.
Hon såg sig om, men ingen syntes till.
Tion sov fortfarande.
Hon satte sig upp och puffade till honom.
"Va?" sa han sömnigt.
"Hörde du någon som pratade?"
Han kisade mot henne.
"Nä... Hur så?"
"Jag hörde röster."
Han satte sig upp.
"Vadå för röster?"
"Jag vet inte. Barnröster. Men de hördes bara i tanken. Som Corn, fast det lät precis som två barn."
"Hörde du vad de sa?"
"Jo. De pratade om mig. Kommenterade min hårfärg och sa att jag skulle till ett ställe som heter Iizath. Sedan var det något som skuggade över ansiktet på mig men det försvann så fort jag öppnade ögonen."
Tion såg sig om.
"Det kan ju inte ha varit människor i alla fall", sa han sedan.
"Nej... Det kan ha varit drakar, men ingen sort som jag känner till."
"Med barnröster?"
"Små drakar?" sa Idra med en axelryckning.
"Mycket möjligt."
Tion reste sig och borstade bort lite skräp från kläderna.
"Nu när jag ändå är vaken tänker jag ta och se mig omkring lite", tillade han.
Idra reste sig och följde hans exempel.

"Jag trodde att det skulle vara större", sa Tion efter att de vandrat kors och tvärs en stund.
"Samma här. Det tar inte länge att gå från ena sidan till den andra. Och här finns inget som tyder på civilisation. Att hugga ut en sådan port till en tom dal... Det går inte ihop."
"Du tror inte att alla de här stenblocken...?"
Idra såg sig om.
"Nä... Dalen är ändå för liten", tyckte hon.
"Så det här är alltså inte Núr-Draka?"
Hon suckade och rynkade pannan.
"Det kan ju hända att det finns en port till, eller en dold gång", sa hon sedan.
"Som en säkerhetsåtgärd för att inte fiender ska hitta in för lätt?"
"Precis."
"Okej... Men hur ska vi hitta in då?"
"Vi går ett varv och letar ordentligt. Ingången är säkert väl dold, men helt omöjlig att finna är den nog inte."
Tion nickade.
"Det är väl bäst att börja vid porten och arbeta sig runt?" tyckte han.
Hon nickade och följde honom dit.

Att följa väggarna var lättare sagt än gjort. Stenar och klippblock låg utspridda, ibland i stora drivor. Men de gav inte upp och till slut fick de lön för mödan.
De gick runt ett enormt klippblock som låg tätt mot bergsväggen. På andra sidan kände de en svag bris som visade sig komma från en springa mellan blocket och berget. Öppningen var stor nog för en häst, men väl dold mot berget.
Idra och Tion utväxlade en hoppfull blick innan de gick in bakom det stora blocket.
Deras ögon vande sig snabbt vid mörkret.
Bakom klippblocket fanns ett stort hålrum. Det syntes tydligt att det inte gjorts av naturen. Golvet var slätt och taket var format till ett valv. Tunneln var bara fyra hästlängder lång.
På andra sidan stod ett annat klippblock. Genom en springa lyste en strimma sol in och det susade svagt av vinden i de båda öppningarna.
De gick fram till den andra öppningen.
Idra tog ett djupt andetag innan de gick ut på andra sidan.