Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.30 Sirios förflutna

Inne i slottet placerades Idra i en stor stol och hennes händer bands fast i armstöden. Genom dörren kunde hon se glimtar av den stora salen de kommit in i. Den var långt ifrån lik entrén i Iizaths slott. Graaken hade vackert golv och utsmyckade väggar.
Salen man kom in i här var i samma grovhuggna sten som slottets utsida. Allt verkade vara urgröpt ur berget, för det fanns inga fogar mellan stenblock. Kanske var det så att slottets grund var uthuggen direkt ur berget? I övrigt var golvet smutsigt och saknade mattor. Det fanns inga gardiner eller tavlor. Bara valv, dörrhål och portar som ledde vidare in i slottet.
Rummet som Idra placerades i låg en bit in, till vänster om den stora porten.
Hon såg sig om i rummet.
Hon satt vänd mot dörren i ett nästan helt tomt rum. Det fanns bara två stolar. Den hon satt i var huggen i sten och verkade sitta fast i golvet. Den andra stolen var en vackert smyckad trästol som stod vid ena väggen.
Det fanns inga fönster. Rummet lystes upp av facklor som satt i grova svarta hållare på väggarna. Allt verkade vara grovt och skapat i all hast, utom den vackra trästolen.
När Rán placerat henne i stolen strök han henne över kinden.
"Jag måste säga att Sirio valt en vacker värd. Långt ifrån det vi väntat oss. Men jag antar att kärleken segrade över hämndbegäret när han såg dig", sa Rán och log retsamt.
Idra mötte hans blick utan att röra en min.
"Eller kanske han visste exakt vad han gjorde? Jag tror du är starkare än du ser ut", tillade han och såg granskande på henne.
Steg närmade sig i den stora hallen och fick dem båda att vända blicken mot dörren.
En äldre kvinna med trassligt, svart hårsvall stegade in i rummet. Hennes blåsvarta klänning hade höga axlar och ärmar i svart spets. Hennes ansikte fick Idra att rysa. Kvinnan var blek och hade grå skuggor i ett märkligt mönster över ansiktet. Ögonen glödde med ett blåvitt sken, som på djur i månsken.
När kvinnan mötte Idras blick log hon och rummet kändes plötsligt ännu kallare. I ögonvrån såg Idra att Rán bugade sig.
"Så, Sirio. Vi möts igen", sa kvinnan med mörk röst.
Sirio låg på helspänn.
Kvinnan tog fram stolen som stod vid väggen och satte sig på den mitt emot Idra. Sedan log hon kyligt medan hon svepte med blicken över Idra.
"Söt liten flicka du hittat... Idra, var det väl?"
Idra svarade inte.
Kvinnan log igen.
"Du kanske vet vem jag är? Har Sirio nämnt mig?"
Idra skakade på huvudet.
"Jag är Lódra. Druuplas härskarinna, Drumds högsta prästinna och mästare i svartkonst. Det var jag som dödade Sirios första värd, om han nu nämnt honom?"
Det gick några sekunder innan Idra skakade på huvudet igen.
Att Sirio haft en värd före henne hade hon räknat med, men det kom ändå oväntat.
"Hm. Jag misstänker att Sirios minne tog skada under hans senaste vistelse här... Jag kanske skulle ta och berätta allt för dig och friska upp Sirios minne på samma gång?"
Lódra lutade sig tillbaka och gjorde det bekvämt för sig.
"Sirios förste värd hette Borron. En reslig hertig från Algardas skogar. Halvalv dessutom. Vi har alltid legat i strid med alverna och Borron var en av deras främsta kämpar.
Under en av våra duster fick vi tag i honom och han fördes hit. Genast fastnade mitt intresse för denna säreget kraftfulla wyrg. Jag ville ha honom. Han skulle bli min och med honom skulle mina krafter nå oanade höjder. När detta hände var Sirio mycket ung och hade inte ett uns magi i sig. Det inträffar inte innan wyrgen nått tio års ålder och Sirio var bara tre. Det skulle ge mig gott om tid att lirka ut honom ur Borron och låta honom rota sig i mig, men Sirio vägrade att släppa Borron. Att tortera en wyrg är närmast omöjligt, men man kan nå dem genom deras värd. En wyrg har ett starkt känslomässigt band med sin värd, som du säkert vet. Så jag torterade Borron."
Lódra gjorde en paus och log, som om hon var stolt över det hon gjort. Eller så försökte hon bara skrämma Idra.
Idra satt tyst och rörde inte en min.
Sirio verkade mycket nervös och spänd, men hon tänkte inte ge Lódra minsta glimt av några svagheter.
"Hur som helst. Efter nästan ett helt år fick jag nog av all envishet och låste in Borron i en fängelsehåla. Sedan lät jag honom svälta. Jag skulle hellre låta båda dö än att erkänna mig besegrad, men det skulle gå långsamt. Borron fick bara vatten en lång period. Sedan fick han en liten portion mat. Allt för att dra ut processen. Under denna tid drabbades Borron av hallucinationer och blev smått galen... Jag tror att det var där som Sirio tappade kontrollen över vad som var verkligt. Även han drabbades av näringsbrist. Till slut en morgon kom en av mina vakter och berättade att Borron var död. För att försäkra mig om att även Sirio var död så sprättade jag upp kroppen på Borron. Men Sirio var borta. Han hade avslutat sin värds lidande och flytt i en hund, visade det sig. Jag har försökt hålla ett öga på honom, så jag vet att han tog sig till Derden. Där tappade jag spåret ett tag. Men så dök det upp en liten blond flicka i Grigrell. Mina magiker sade sig känna närvaron av Sirio och jag blev mycket förvånad. Jag hade väntat mig en krigare som han skulle använda för att utkräva sin hämnd... Du måste ha rört en öm punkt i honom... Säg mig, Idra... var du skadad när Sirio fann dig?"
Lódra lade huvudet på sned och betraktade Idra nyfiket.
Idra gav henne en kall blick.
Lódra log roat.
"Det är ingen idé att stänga mig ute. Vill jag veta något så gräver jag mig in i ditt sinne och tar reda på det. Och tro mig; det blir inte trevligt. Sirio kan inte skydda dig längre. Jag har stängt in honom i hans eget sinne. Han kan inte nå någon över huvudtaget. Faktum är att jag redan besökt dig. Du kanske minns broggen? Jag kan lugna dig med att broggar inte finns. Jag besökte dig för att kapa din länk med Sirio och jag visste att Ceran skulle ta dig till alverna, vilket helt lägligt förde dig hit. Så jag frågar igen; var du sjuk eller skadad när Sirio fann dig?"
Idra svalde och dröjde lite med svaret.
"Både och."
Lódra log.
"Så du kan prata? Vilken tur... Men du var alltså både sjuk och skadad när Sirio fann dig?"
"Ja."
"Och hur gammal var du?"
"Tolv."
"Tolv? Då är du sjutton nu?"
"Arton."
"Okej... Nå då vet jag varför han mjuknade. En tolvårig ensam liten flicka. Både sjuk, skadad och ensam. Han måste ha glömt allt om hämnd när han såg dig... Men nog om det. Nu till vad jag planerat för er..."
Lódra bytte ställning.
"Du anar inte vad glad jag är att Sirio valt en kvinnlig värd. Det gör saken så mycket enklare. För det första finns en naturlig väg ut, som han kan använda. Så nu vänder jag mig till Sirio. Jag vet att du kan höra mig och även se mig, genom hennes ögon. Jag vet att du älskar henne och att hon betyder mer för dig än ditt eget liv. Du har tre dagar på dig att samla ihop trådarna och packa dig ner till hennes kvinnliga kammare. Sedan ska hon få sätta sig på en bunke och då är det bara för dig att slinka ner i den. Om du inte gör det så sprättar jag upp henne och sliter ut dig på bekostnad av hennes liv. Det är dig jag vill åt. Henne bryr jag mig inte om. Hon får gå så snart du är i min ägo. Det har du mitt ord på. Men om du försöker att smita undan genom att ta ditt eget liv så ska hon få lida för ditt brott på samma sätt som Borron gjorde."
Lódra såg kallt på Idra några sekunder innan hon reste sig.
"Lycka till", sa hon kort innan hon vände sig till Rán.
"De kommande dagarna är hon ditt ansvar. Men om du skadar henne kommer det att stå dig dyrt. Hon är ingen sällskapsdam och ska behandlas som en gäst. Förstått?"
"Ja, min härskarinna", svarade Rán.
Sedan lämnade Lódra rummet.
Idra slöt ögonen för att stänga ute omgivningen en stund. Hon behövde lite lugn och ro och smälta det hon hört. Att Sirio haft en värd vid namn Borron, som han dessutom dödat själv för att skona honom var mycket att ta in. Hon var trött och började bli hungrig. Stolen började kännas obekväm.
Hon gjorde ett nytt försök att nå Sirio.
Han låg helt stilla i henne.
Förmodligen hade Lódra rivit upp gamla sår med det hon just berättat.
Till slut gav hon upp. Det var en vägg mellan dem.
Hon suckade djupt. Hennes tankar var i ett enda kaos. Hon visste inte ens om hon skulle vara rädd, arg eller ledsen. Plötsligt kom hon ihåg Rán och tittade upp till vänster. Han stod och sneglade ner på henne och när hon mötte hans blick log han.
"Att ha dig bunden så här är lite frestande, men jag har mina order. Börjar känseln komma tillbaka i benen?"
Idra såg trotsigt framåt för att inte se honom i ögonen, men hon prövade ändå att röra på ena foten. Den var mycket stel, men det gick. Hon prövade den andra foten. Det kändes ungefär som när man suttit på fötterna för länge och nästan hela benet hade somnat.
"Det ser ju riktigt fint ut. Annars kan jag bära dig", erbjöd han.
"Nej, tack. Jag kan nog gå själv snart."
"Som du vill. Det är inte jag som sitter på en kall stenstol."
Hon såg mot dörren utan att bry sig om honom.
Snart började fötterna kännas varma och hon vågade försöka resa sig. Rán band upp hennes rep innan han stod tyst och väntade medan hon tog några steg.
"Kan jag visa er till ert rum?" frågade han sedan.
Idra svarade inte direkt, utan gick fram till stenstolen och satte sig.
"Snart", sa hon sedan kort.
"Som ni önskar."
Det var en retsam underton i hans röst, men hon ignorerade honom.