Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.18 Den mörkaste natt

Idra slog upp ögonen.
Först visste hon inte vad som väckt henne.
Det var alldeles tyst och mörkt.
Det svaga ljuset från fönstren gjorde att hon kunde urskilja större föremål som sängen, dörren och garderoben. De stod som ett kompakt mörker i ett svagt ljus från natthimlen utanför.
Hon slängde av sig täcket och steg upp.
Tyst och försiktigt smög hon genom huset.
Alla dörrar stod öppna och rummen var tomma.
Hon började få en obehaglig känsla.
Till slut gick hon ut ur huset.
Avlägsna sken som från stora bränder lyste upp staden, men det gick inte att se vart det kom ifrån.
Hon hörde avlägsna skrik, men inte heller det gick att lokalisera.
Barfota följde hon stengatan.
Luften var kylig och allt var onaturligt stilla.
Utöver de flammande skenen syntes inte en rörelse. Hela staden verkade vara öde.
Hon kom ut på det stora torget framför slottet.
Även det var öde.
Hon gick försiktigt några steg till och såg sig om.
Plötsligt såg hon något mörkt i ögonvrån.
Hastigt vände hon på huvudet och frös till.
Mitt på torget stod en enorm varelse i blodröd kappa. Över en meter mellan axlarna och minst dubbelt så hög. Genom hål i huvan stack två stora horn ut likt dem på dragoxarna i Grigrell. I huvans mörker såg hon inget ansikte. Bara två smala vitglödande ögon. Varelsen andades tungt och det ångade ur huvan vid varje andetag. I handen höll den en stor tvåeggad yxa. Båda eggen var spräckliga av blod och det droppade från det undre bladet.
Idras hjärta slog fortare.
Långsamt höjde varelsen den fria handen. Hjärtat hamrade mot revbenen på henne. Varelsen knöt handen och sträckte ut pekfingret. Ljuden runt om henne drunknade i suset från blodet som rusade och hjärtat som slog.
Varelsen pekade rakt på henne med vidgade ögon, stirrande av vanvett.
En iskall våg slog emot henne och en stenhård röst träffade henne som ett slag.
<<DU>>

En åskknall väckte henne. Hon spratt till och stirrade upp i taket. Hjärtat bultade och hon kände sig darrig.
<<Idra? Jag har försökt väcka dig, men kunde inte nå dig. Är du okej?>> sa Sirio oroligt.
Hon tog några djupa andetag och insåg långsamt var hon var.
<<Idra?>>
Hennes blick flackade runt i rummet och hon satte sig upp.
<<Nu börjar du bli obehaglig. Hör du mig?>>
Hon tog ett djupt andetag.
<<Ja, jag hör dig...>> svarade hon.
<<Vid alla drakar! Skräm mig inte sådär!>>
Hon slöt ögonen och kände lugnet återvända.
<<Vad hände?>> undrade Sirio.
<<Vet du inte? Brukar inte du kunna se vad jag drömmer?>>
<<Inte den här gången. Det blev som en vägg mellan oss. Allt jag märkte var din reaktion. Vad hände?>>
<<En mardröm...>>
Det blev en paus där allt som hördes var regnets smattrade mot fönstret.
Till slut slängde hon av sig täcket och steg upp.
Hon gick fram till fönstret och såg ut på det grå havet. Det var upprört av vindarna och regnmolnen hängde tunga ovanför.
<<Det var ingen vanlig mardröm i alla fall... Orkar du prata om det?>> undrade Sirio.
<<I morgon kanske.>>
Idra såg på sängen. Hon hade ingen lust att ligga där ensam. Hon gick ut ur rummet och raka spåret till Erebors rum. Hon smet in utan att knacka och stängde försiktigt dörren efter sig.
Erebor låg på rygg med halvöppen mun och snarkade lätt.
Försiktigt ruskade hon honom.
Han snörvlade till och öppnade ögonen.
Med dimmig blick såg han sig om innan han fick syn på henne.
"Va?" sa han sömnigt.
"Mardröm. Kan jag få sova här?"
Han gned sig i ansiktet och gäspade.
"Visst. Tog du täcke och kudde med dig?" mumlade han.
"Nej."
"Hm."
Han hasade över till ena sidan av sängen och drog fram en av sina kuddar åt henne.
Idra kröp ner under täcket.
Knappt hade hon lagt sig till rätta innan Erebor började snarka igen.
Idra såg upp på takfönstret som fanns snett ovanför sängen och följde regndropparna med blicken som ringlade ner över glaset.
Det var något med drömmen som fortfarande jagade henne. Hon ville inte ens tänka på varelsen som hon stått inför. Blotta minnesbilden skrämde henne. Att Sirio inte kunnat nå henne bekräftade att det inte varit någon vanlig dröm. Hela känslan av drömmen skilde sig från alla andra drömmar hon någonsin haft. Det hade inte ens känts som en dröm. Det hade varit så verkligt.
En sak var hon helt säker på.
Vad varelsen än var för något så hade den sett henne. Den hade nått henne genom drömmen och sett rakt på henne. På riktigt.