Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.13 Ett oväntat möte

Efter en stund beslöt Idra sig för att gå. Hon hade samma utsikt från sitt eget fönster.
Hon var på väg mot trappan när någon plötsligt dök upp runt ett hörn.
Hon hade inte hört honom.
De krockade och en lavin av böcker och skriftrullar föll till golvet.
"Oj. Förlåt", sa Idra och dök ner på huk för att plocka upp allt.
"Det gör inget", sa han och hjälpte till.
Hon plockade upp den sista boken och tittade sedan upp på honom.
Samtidigt tog han upp den sista skriftrullen och deras blickar möttes.
Idras hjärta hoppade till.
Hans ögon var blå. Hennes blick svepte över resten av honom. Han hade kort brunt hår som var aningen ostyrigt i pannluggen. Han var runt 30 år och klädd i en blå tröja och grå byxor. Han hade hög panna, smala läppar och en antydan till grop i hakan, men det var hans ögon som sände en våg igenom henne. Det var något så oerhört bekant över honom, trots att hon visste att de aldrig setts förut.
Han verkade uppleva samma sak, för han såg på henne på samma sätt.
De reste sig utan att ta blicken från varandra.
"Märkligt", mumlade han.
Några sekunder passerade under tystnad.
"Ska jag...?" sa han sedan och gjorde en antydan till att ta emot de böcker och rullar som hon hade i famnen.
"Åh. Det behövs inte. Jag kan hjälpa dig med dem."
"Okej... Tack."
Hon tog ett steg åt sidan och släppte förbi honom. Sedan gick hon bredvid honom genom korridoren.
"Vart ska vi?" undrade hon.
"Till biblioteket. Jag är skriftare och försöker forska fram så mycket som möjligt om våra förfäder och deras historia." "Det låter spännande." "O ja. Mycket. Det finns massor med hemligheter som ligger dolda här i dalen. Både skatter och kunskap. Alla gamla böcker och skrifter innehåller ledtrådar, men tyvärr gick mycket förlorat när Núr-Draka övergavs." Det märktes att han brann för sitt intresse. De klev in genom en dörr och Idras ögon vidgades. Hon hade aldrig sett så mycket böcker i hela sitt liv. Rader efter rader med hyllor som alla var fyllda med böcker. På golvet låg en mörkröd matta som dämpade deras steg. Hyllorna var av ett gulbrunt trä och rummet lystes upp av ljuskronor i taket. Det låg en tyst mystik över rummet. Nästan som om tiden stod stilla. Man kunde känna lukten av papper, läder och pergament.
De gick rakt igenom rummet till andra sidan. I den änden lade Idra märke till en rad tomma hyllor.
De lade ner allt de bar i famnen på ett stort bord.
"Jag kanske borde fråga vad du heter?" sa Idra.
"Erebor."
"Erebor?"
"Ja. Och du måste vara Idra?"
"Ja."
"Jag gick aldrig på middagen. Jag var nog bjuden, men jag fastnade med mina böcker."
"Jag kan tänka mig det."
"Verkligen?"
De log mot varandra och det blev en liten paus.
"Jag har många gånger undrat om jag haft en familj eller någon släkting på min fars sida. Jag antar att jag kan få åtminstone en del av svaret på det nu. För nog misstänker jag att vi är släkt", sa Idra till slut.
"Ja, på något sätt är vi nog släkt i alla fall. Min mor gick bort för flera år sedan och jag fick aldrig några syskon."
Hon nickade.
"Växte du upp här?" undrade hon.
"Ja. Du då?"
"Jag växte upp i Derden. Jag träffade aldrig min far. Han var bara en förbiresande. Det enda mor sa var att han var mycket stilig och charmig. Jag tror inte att hon visste vad han hette. Hade hon vetat det så borde hon ha sagt det. Han var bara en förbiresande med extra pengar på fickan."
"Så din mor var...?"
Han avslutade inte meningen för att inte behöva säga något som kunde såra henne.
Idra nickade.
"Det var hon... Vet du vad din far hette?"
"Omeron."
Hon nickade igen.
"Han reste härifrån när jag var liten, så jag minns inte så mycket av honom", tillade han.
"Så du vet inte om du hade fler släktingar på hans sida?"
"Nej. Jag minns inte att det skulle ha nämnts i alla fall. Men vi kan ju bestämma att vi är släkt bara?"
Hon log och nickade.
De blev att se på varandra en stund.
Att de var släkt hade hon känt direkt, men det hade tagit ett tag innan det sjunkit in. Nu när det gjort det kom en ny känsla krypande. Hon hade en släkting. Det slog henne hur mycket hon saknat det.
Erebor hade ett vänligt ansikte. Lite mullig kanske, men utan att vara otränad.
Plötsligt längtade hon efter en kram.
"Gör det något om jag blir lite närgången?" undrade hon.
"Inte alls", sa han med ett vänligt leende och omfamnade henne.
Nu var hon helt säker på att hon hörde hemma i Núr-Draka. Hon hade både ett hus och släkt där. Det var en helt obeskrivlig känsla.
Hon hade hittat hem.

Efter en stund släppte de varandra och slog sig ner vid bordet.
Medan Erebor sorterade böcker och rullar småpratade de om allt mellan himmel och jord. Det gick lätt att prata med honom. Hon behövde inte dölja något alls. Inte för att hon undanhållit så mycket för andra, men hon brukade utelämna vissa saker beroende på vem hon pratade med.
"Du har minst sagt haft ett händelserikt liv", sa Erebor efter en lång stund.
"Ja, nu när du säger det så."
"Det är nästan så att man undrar vad jag hade kunnat åstadkomma om jag inte blivit skriftare."
"Men det är väl inte så illa? Dina historier om upptäckter och lösta mysterier är allt annat än tråkiga. För att inte tala om att du vuxit upp här. Den plats som jag omedvetet letat efter i större delen av mitt liv."
"Vi kanske har en äventyrlig ådra i släkten?" föreslog han.
Idra log innan hon överraskades av en gäspning, vilket i sin tur smittade av sig på Erebor.
"Oj. Det börjar bli sent", sa han och plockade ihop sina saker.
"Jag får väl besöka dig i morgon istället?"
"Om inte Ceran släpar iväg dig på en picknick eller nåt", fyllde Erebor i.
"Men det kan ju inte ta hela dagen."
"Var inte för säker på det. Han lär nog tillbringa så mycket tid som möjligt med dig... Rätt vad det är så kanske jag har kungen som släkting också", sa han skämtsamt.
"Å, det lär inte hända. Inte på flera år i alla fall."
"Okej. Om du säger det så... Vi ses i morgon då", sa han och reste sig.
"Det gör vi."
Hon gav honom en kram innan hon gick.

Hon mötte inte en enda person på vägen ut. Bara två vakter som stod vid porten.
Gatorna låg tomma och tysta. Bara hälften av lyktorna lyste. Luften var sval och frisk.
Idra gick raskt hela vägen hem, men njöt ändå av kvällen och den korta promenaden.
När hon kom innanför dörren använde hon sitt sinne för att se om Tion var inne.
När hon fann att han sov i sin säng stängde och reglade hon ytterdörren.
Inte ett enda ljus var tänt, men hon tog sig ändå till sitt rum utan problem. Ljuset utifrån räckte för att hon skulle hitta.
Hon hängde in kläderna i garderoben innan hon drog på sig ett nattlinne och kröp ner i sin stora säng. Det kändes riktigt lyxigt att krypa ihop under det mjuka täcket på en madrass som var stoppad med ull istället för halm. Vad det var för ull visste hon inte, men det kändes inte som fårull. Hon fick fråga vid något lämpligt tillfälle. Mycket mer hann hon inte fundera över innan hon somnade.