Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.57 Annalkande krig

Idra dröjde sig kvar med Ceran när alla andra gick.
Han stod kvar vid bordet och följde de andra med blicken innan han såg på henne.
"Ett av mina löften till Luor var att aldrig ta ett liv med mina egna händer. Jag skulle gärna delta i striden, men mitt löfte blir svårt att hålla där", sa hon och reste sig.
"Jag skulle aldrig placera dig på slagfältet. Jag hoppas bara att du kan bidra med Drakgudarnas kraft när vi behöver den."
"Det gör jag med. Luor ville inte ge mig svaret på hur jag ska använda stenen. Det måste jag lista ut själv. Jag hoppas bara att jag kan göra det i tid."
Ceran log svagt.
"Det gör du säkert. Han kanske inte ville ge dig svaret med en gång för att du inte får använda dig av kraften för tidigt? Krig har många vändningar. De som leder i början av ett krig behöver inte vara de som vinner. Det kan vända när som helst och även hur många gånger som helst. Vi vet inte vad Lódra gömmer i Druupla, eller i Gùrba. Om vi använde kraften för tidigt så kanske hon plötsligt plockar fram något helt oväntat och jämnar oss med marken innan vi ens hunnit blinka."
Idra nickade.
"Jag måste även ta Adon ur tjänst som din livvakt. Han och Laup behövs på slagfältet, så jag ska be Aldwin och Livonia att utse någon som passar åt dig."
Idra nickade bara.
Hon hade gärna protesterat. Hon ville inte se Adon riskera livet på slagfältet, men å andra sidan skulle de behöva varenda man som kunde strida. Adon var en Drakriddare och det gjorde honom till en stark del av deras försvar. Det hade varit oerhört själviskt av henne att hindra honom från att delta för att hon inte ville riskera honom. Dessutom var hon knappast ensam om att vilja hindra någon från att strida. Hon hade inte mer rätt än någon annan.
"Ska Erebor med?" undrade hon.
Ceran nickade.
"Han ska dokumentera striderna och det gör han bäst om han är lite närmare och hålls väl informerad, men han kommer givetvis inte att vara nära nog för att befinna sig i fara."
Idra nickade igen.
"Du då? Kommer du att riskera dig själv och delta i striderna vid fronten?" undrade hon sedan.
Ceran suckade.
"Jag kommer att utse en arvtagare till tronen, ifall det värsta skulle hända. Jag kommer förstås att hålla mig lite bakom fronten, eftersom en kungs fall kan skada mer än en soldats, men jag kommer att vara där. Jag är en Drakriddare och som kung måste jag visa mig. Om jag sitter och gömmer mig i ett rum skulle det dämpa andras stridsanda."
När Idra suckade svagt log han tröstande.
"Jag kan lova att jag ska vara försiktig."
"Jo. Det gör nog de flesta, men det är ingen garanti. Ingen dör eller skadas frivilligt, men det hindrar inte att de gör det ändå."
"Det är så vid krig, men att offra sig för det man tror på och som man vet att är rätt är ett ganska bra sätt att dö på."
"Du behöver inte ge mig ett av dina tal och försöka få mig att känna mig bättre", sa hon lite trött.
Han kom bort till henne och lade armarna om henne. Hon kramade honom tillbaka och lade huvudet mot hans axel.
"Du missade Gayas högtid när du var borta", sa han efter en stund.
"Hm. Lustigt att du skulle komma på det just nu."
Hon visste att han log, även om hon inte såg det.
De släppte varandra och tog ett steg tillbaka.
"Jag tror inte att jag kommer att kunna sova i natt, men jag tänker åtminstone försöka. Gayas högtid kommer att komma igen, nästa år. Vi får se vad vi befinner oss i för läge då."
Hon kysste honom på kinden innan hon lämnade rummet.
Hon visste att Ceran tänkt be henne att stanna över natten.
Hon ville inte tacka nej rakt av, så det fick bli lite inlindat. Det kändes inte rätt och hon ville inte offra sig själv som tröst eller en belöning för någon annan. Hon tyckte om Ceran, men kunde inte se sig själv i ett förhållande med honom. Det var lika bra att säga nej, åtminstone tills hon fått ordning på sina känslor.

Som Idra förutspått sov hon nästan ingenting den natten. Hon kunde inte sluta tänka på att alla hon höll av skulle befinna sig på ett slagfält med livet som insats inom en så snar framtid. Även trollen skulle säkert dra ut i krig om det var för att trygga Silvarions framtid.
Sirio lät henne vara, så hon hade tankarna för sig själv.

När det ljusnade utanför steg hon upp och såg ut genom fönstret medan solen steg över havet. Det var oerhört vackert.
Till slut var det dags för frukost.
Hon drog på sig kläderna och gick ut ur rummet.
Innan hon stängde dörren efter sig såg hon in i rummet en stund. Rummet i sig skulle hon inte sakna så mycket, men det kändes som om hon lämnade tryggheten bakom sig.
När skulle hon få sätta sin fot i Waagen igen? Och när hon gjorde det, vilka skulle finnas kvar vid hennes sida?
Hon väcktes ur sina tankar av att Adon kom ut ur rummet bredvid.
"Separationsångest?" frågade han lite skämtsamt.
"Lite", sa hon och stängde dörren efter sig.
"Vi kommer nog tillbaka."
"Jag hoppas det."
De gick ner till frukosten och mötte Erebor och Tion där.
De åt under en ganska dämpad tystnad, väl medvetna om att det förmodligen skulle dröja ett tag innan de satt där tillsammans igen. Tion skulle stanna hos Eno. Han skulle få ha hela huset för sig själv den kommande tiden, men vad Idra kunde se så verkade han inte se fram emot det. Men om man skulle se positivt på saken så var han förtjust i en av pigorna. Han hade en chans att få prata mer med henne om de var ensamma i huset.

När de ätit sa de adjö till Tion och gick mot Irja-Wen. Idra skulle kalla på Grendi från toppen av bergskammen.
Hon slängde en blick över axeln på Waagen innan det försvann runt hörnet och suckade djupt. Hon hade ingen aning om vad som väntade henne. Stenen låg mot hennes panna och gjorde sig ständigt påmind om sin innebörd. Det återstod bara att förstå sig på dess kraft och använda den vid rätt tillfälle. Bara gudarna visste vad som skulle hända innan dess.