Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.51 På botten av brunnen

Hon mötte nästan ingen på vägen ut.
Tjänstefolk skyndade förbi lite längre bort och en vakt stod vid dörren.
Inbillade hon sig, eller var det ovanligt tomt i Iizath?
Hon styrde stegen mot templet.
Hela tiden hade hon en märklig känsla över sig, som om någon lockade på henne. Hon mindes rösten i mörkret som sagt att han väntade på henne på botten av brunnen. Hon rös igen, men fortsatte gå som om någon annan styrde hennes steg.
Templet var tomt, men det brann fler ljus än vanligt i rummen.
Hon kikade in i Gayas tempel och såg en hel hop med ljus på altaret. De hade smält och bildat en lavin av vax som runnit över kanten.
Hon gick in i Luors tempel och fann samma syn där.
Brunnen stod tyst och väntade på henne.
Idra blev stående i dörren, som om hon väntade sig att någon i brunnen skulle hoppa på henne. Hon var inte säker på vad hon väntade sig, men vad det än var så skulle hon inte vara beredd på det.
Hon svalde och gick långsamt närmare.
Det hördes inte ett ljud ur brunnen.
Hon stannade på ett stegs avstånd och väntade en stund. Sedan vågade hon luta sig fram och kika över kanten.
Hon såg inte särskilt mycket. Bara brunnsväggen som fortsatte ner i mörkret.
Hon samlade mod och gick lite närmare.
Hon hade aldrig gillat brunnar. De var en kombination av så många fobier. Höjdskräck, cellskräck, rädsla för att drunkna och mörker. Djupt, trångt, mörkt och förmodligen bottenlöst vatten. Det kunde inte bli mycket värre.
Hon rös och backade igen.
Nu då?
<<Några förslag?>> frågade hon Sirio.
<<Nej. Tyvärr.>>
Hon suckade djupt.
Skulle hon bara stå där och vänta på att något skulle hända? Och om inget hände, skulle hon då bara ge upp och gå?
Hon trampade otåligt med fötterna.
Till slut kände hon sig lite modigare och gick fram till kanten.
Det djupa hålet gapade tyst. Inte ens när hon vågade luta sig ut lite och titta rakt ner kunde hon se något.
Hon drog sig hastigt tillbaka.
Trots att hon inte kunde se något så fick hon svindel av att se ner i brunnen, som om hon kunde känna hur djup den var.
Hon trummade med fingrarna mot brunnskanten.
På botten av brunnen...
Om det var meningen att hon skulle hoppa så kunde rösten i mörkret glömma det. Aldrig i livet att hon tänkte hoppa. Men man kunde ju sträcka sig ner med sinnet. Ceran sa att han hade försökt, men det kanske var meningen att hon skulle försöka?
Hon kanske kunde nå längre?
Sinnets räckvidd kanske var en motsvarighet av kroppslängd?
Man var inte bättre eller sämre för att man var lång, men kunde helt enkelt bara nå längre. Hon kanske hade längre räckvidd än Ceran?
Hon tog tag om brunnskanten och slöt ögonen. Hon kunde känna den kalla stenen med sinnet.
Försiktigt sträckte hon sig ner över kanten. Hon följde väggen och kände hur det blev kallare och mörkare.
Djupare och djupare sjönk hon.
Hon kom ner till säkert tjugo hästlängder innan hon kände att det började ta emot. Hon kunde inte nå mycket längre. Om hon inte släppte förstås... Kunde man göra det? Om hon släppte kontakten med sin kropp, skulle hon kunna ta sig tillbaka sen? Eller skulle hon fastna där nere i mörkret och lämna sin kropp hjärndöd?
Hon tvekade.
Om hon ändå kunde få ett tecken.
Plötsligt anade hon den överväldigande stora närvaron nere i mörkret.
Hon hörde någon viska hennes namn från djupet.
Hon tog ett djupt andetag.
<<Idra?>>
Hon kunde höra att Sirio var orolig och på väg att protestera, men åter igen kände hon sig manad att göra något.
Som om någon annan styrde henne, så hon släppte och föll...

Mörkret omslöt henne och hon tappade kontroll över tid och rum. Hon hade ingen aning om hur länge hon föll. Sedan blev allt stilla.
Hon blev sakta medveten om att hon stod upp. Hon kunde känna sin kropp, men ändå inte.
Var hon bara ett sinne i djupet av brunnen?
Hon prövade att öppna ögonen.
Hon kände hur gåshuden spred sig över kroppen.
Hon blickade ut i en enorm rymd. Ovanför fanns en blålila stjärnhimmel med miljontals stjärnor. En tjock stjärngata passerade snett över henne och runt om fanns utspridda hoper och ensamma stjärnor. Vissa lyste klart och andra glödde som genom ett dis.
Det hon stod på var en slät, svart yta. Som en spegel, men den reflekterade bara vagt stjärnorna ovanför. Det påminde om vatten, men om det varit det så hade hon nog sjunkit ner i det.
Eller så var hon bara ett sinne, och ett sinne vägde inget.
Var hon död?
Var det någon sorts övergångsställe mellan liv och död?
Hon vågade inte röra sig ifall hon skulle sjunka ner i den mörka ytan.
När hon såg ner kunde hon inte se igenom ytan. Hon såg bara en svag, mörk bild av sig själv mot den täta stjärnhimlen.
Det var alldeles tyst. Inte minsta ljud hördes. Hon såg sig om, men fann bara horisonten som verkade sträcka sig i all oändlighet åt alla håll.
Till slut vågade hon flytta ena foten. Det bildades ringar på ytan, men utan något ljud eller att droppar följde med skon. Som när fiskar rörde vid ytan i en sjö, utan att sticka upp.
Hon tog några steg åt sidan och såg ringarna efter sig ebba ut i den stilla ytan.
Hon stod stilla några sekunder innan hon började gå.
Bakom henne bildades en stig av ringar som flöt ut. Utan det hade hon inte märkt om hon rört sig framåt eller om hon gått på stället. Stjärnorna ovanför förändrades inte och allt verkade stå stilla.
Hon gick en god stund innan hon stannade igen.
Hon vände sig om och såg de sista ringarna flyta ut innan allt blev stilla igen. Det verkade inte gå att komma någonstans.
Hon såg sig om.
"Jag är här nu! Du sa att du väntade på mig!" ropade hon ut i tomheten.
Hon var inte säker på vem som kunde tänkas höra henne, men det kändes rätt att göra det.
Det var tyst en stund.
"Jag visste att du skulle komma."
Idra snodde runt.
Hennes blick föll på en svartklädd man. Hans mörka hår var kammat slätt bakåt och han hade ett skarpt, utmejslat ansikte. Höga, markerade kindben och skarp haka. Hans ögon var blå och underläppen var aningen fylligare än överläppen.
"Hej", sa hon lite osäkert.
"Var hälsad Idra. Jag har väntat på dig."
Han log ett knappt märkbart leende.
"Och vem är du?"
"Luor."
Hon såg på honom en stund. Han rörde inte en min utöver det knappt märkbara leendet.
"Borde inte du vara en drake?" undrade hon till slut.
"Jag är inte längre bunden av en kropp så jag kan ta vilken form jag önskar."
Hon svepte med blicken över honom.
Han var inte så lång, men bredaxlad och vältränad.
"Du sa att du väntade på mig här, men inte varför."
Hans leende blev aningen bredare.
"Du är utvald av oss att få bära vår gåva."
"Gåva?"
"Kraften av De Fyra samlade i en sten."
"Att jag ska bli er prästinna, menar du?"
"Vill du ha en titel så får du utnämna dig själv till det. Stenen ger dig möjligheten att använda dig av vår kraft, men du får själv lära dig att använda dig av den."
"Vad ska jag göra med den?"
"Det är upp till dig. Vi kan inte ge dig alla svaren. Landet kommer att falla i mörker om inte något görs. Det är upp till dig att göra det rätta. Lódra leker med krafter som hon inte kan kontrollera. De kommer att slita sig fria och sprida sig över landet. Du har ett gott sinne och ett rent hjärta. Du kan leva upp till kraven som följer med vår gåva."
"Vad innebär det? Vad är det för krav som jag ska leva upp till?"
"Du får aldrig ta ett liv för egen hand, aldrig missbruka kraften för egen vinning och se till att gåvan återförs till oss när tiden är inne."
Hon nickade.
"Så jag får inte jaga, eller ens slå ihjäl en insekt?"
Han log knappt märkbart igen.
"Insekter kan vi acceptera. Vad gäller jakt så är det stor skillnad på att försäkra sin egen överlevnad och att ta ett liv i rädsla eller ilska. Behöver du ett villebråd för föda så är det tillåtet. Naturen har sitt kretslopp och du är en del i den, men du kommer aldrig att kunna delta i en strid med dina egna händer. Vår gåva gör dig till dirigenten framför orkestern. Du styr musiken, men spelar inte själv."
Hon nickade igen.
"Jag förstår. Men varför just jag?"
"Vi har ingen skyldighet att förklara vårt val."
"Nej, självklart inte. Jag är bara lite nyfiken."
"Du kommer överens med många folk, du dömer inte så lätt och du har ett rent sinne. De anledningarna kan vi ge dig. Det övriga stannar hos oss. Har du några frågor?"
Idra funderade en stund.
"Hur vet jag när tiden är inne att återlämna gåvan?"
"Vi litar på att du kommer att känna vad som är rätt."
Det var lite irriterande att hon inte kunde fråga hur hon skulle använda stenen.
"Var är vi?" undrade hon efter att ha svept med blicken över stjärnorna runt om dem.
"I ett gränsland. Limbo kallas det, men det är inte vad många tror att det är. Många tror att det är en plats dit odöpta barn hamnar, eller att det är en skärseld där man bestraffas för sina synder innan man får komma vidare till livet efter. Det här är gränslandet mellan liv och död."
"Så... livet är ovanför oss och döden är det svarta under oss?"
Han log och skakade på huvudet.
"Nej. Det här är ett tomrum. Det finns ingen väg in eller ut. Antingen så är man här, eller så är man det inte. De som dör passerar sällan det här gränslandet eftersom man antingen lever eller är död. För någon som lever i en fysisk värd är det svårt att förklara. Du är här som ett sinne. Tanke och själ, men inte kropp. Du lever, men ändå inte. För att själen ska skiljas från kroppen måste kroppen dö. Din kropp lever, men ändå är du inte i den. Det gör att du kan befinna dig här."
Idra förstod ärligt talat nästan ingenting av det han sa, men hon fick nöja sig med det. Knappast skulle det hjälpa om han så förklarade i ett århundrade.
"Så det går inte att gå någonstans här?"
"Det finns ingenstans att gå", svarade han.
Hon fick nog ta och glömma resterande frågor om platsen de befann sig på.
"Det finns ett löfte till som du måste ge mig", sa han.
"Vadå?"
"Du får aldrig avslöja var du fått stenen. Det finns de som skulle vilja försöka själva. Drakgudars kraft är förblindande för de maktgalna och när stenen lämnat oss så finns inget här att hämta. Folk skulle fastna här och deras kroppar skulle lämnas levande, men utan innehåll i templet. Man måste ha stenen för att kunna ta sig ut eftersom en del i vår kraft är att vi existerar utan att leva. Vi kan ta oss in och ut ur Limbo som vi behagar. Det skulle du också kunna göra om du ville, men jag kan rekommendera att du undviker det. Det är inte riskfritt att lämna sin kropp."
Idra nickade.
"Jag lovar."
"Din symbiot måste också lova. Inte ens era närmaste kan få veta det."
Idra nickade igen.
"Är det något mer som du undrar?" Hon skakade på huvudet.
Risken fanns att hon skulle komma på fler frågor efter att hon lämnat Limbo, men hon kunde inte stå där och fundera i all evighet.
"Då så. Vi önskar dig lycka till."
Han räckte fram ena handen och höll upp ett smycke som hängde från hans fingrar. I en tunn guldkedja hängde en ljust violett sten. Den var klar som en diamant och stor som hennes pekfingersnagel. Runt stenen fanns en tjockare guldring och stenen verkade sväva i ringen.
Idra såg förundrat på den innan hon försiktigt sträckte ut handen.
I samma stund som hennes hand slöt sig om stenen svartnade det runt om henne.