Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.33 Den förste

Wyrger hade funnits i Silvarion lika länge som drakarna.
De levde fria i sjöar och vattendrag där varma källor gav dem de rätta temperaturerna.
De hade aldrig funnits i större antal.
Boplatserna var begränsade och inavel accepterades inte. Dessutom förändrades landskapet. Träsken torkade ut, sjöarna blev för kalla och näringen i vattnet var begränsad.
Wyrger hade alltid varit sällsynta, balanserande på gränsen till utrotning.
En av de sista platser som wyrgerna bebodde var Nùr-Draka.
Enligt sägnerna hade en utstött familj sökt skydd i dalen. Deras djur hade dött på vägen över öknen och de hade överlevt på djurens kött och blod för att nå fram.
Mannens namn hade varit Arrakkin.
I dalen hade Arrakkin funnit en vit wyrg i en liten pöl och hjälpt wyrgen att ta sig till en av de större sjöarna.
Det var så han träffade Wirlo.
Han hade besökt Wirlo med jämna mellanrum under en lång tid innan han en dag skadats dödligt i en olycka. Varför han lagt sig i Wirlos sjö efter skadan visste ingen, men det var så Wirlo blev Arrakkins symbiot. Wirlo helade Arrakkins sår och gjorde honom stark. Arrakkin hade lärt Wirlo att tala med ord och Wirlo lärde Arrakkin att tala med drakar.
Det blev snart uppenbart att de funnit ett nytt sätt för wyrger att överleva och samtidigt ge människor alla de fördelar som en wyrg kunde erbjuda.
Arrakkin hade sedan låtit sin hustru och deras fem barn ta sig an varsin wyrg.
Arrakkin blev senare känd som "Den Förste" och kröntes till Nùr-Drakas första kung efter sin död.
Arrakkins och Wirlos ättlingar ärvde sedan tronen och uppgiften att föra arvet med symbiosen vidare.
De samlade anhängare som ville dela sin kropp med en wyrg och förde dem till Nùr-Draka med lite hjälp av drakarna. Där hade de byggt upp en egen civilisation, sida vid sida med drakarna.

Idra lade ifrån sig boken och suckade djupt.
Om hon bara hade kunnat ta med sig boken till Iizath. Den vore ovärderlig i deras bibliotek. Hon undrade också om boken kanske kom därifrån ursprungligen. Nùr-Draka hade legat övergivet under några år under kriget mot Mÿrden. Det var fullt möjligt att folk från Druupla plundrat biblioteken under de åren.
Hon satte sig upp och såg mot fönstret.
Det var svårt att gissa hur sent det var. Det blev mörkt mycket tidigare under de täta molnen och det fanns ingen måne att utgå ifrån.
Hon såg på dörren.
Hade Rán låst den?
Hon hade aldrig hört honom vrida om en nyckel eller dra för en regel.
Hon reste sig och gick bort till den.
Försiktigt prövade hon att trycka ner handtaget och skjuta upp dörren.
Till hennes förvåning gled den upp lätt, utan ett ljud. Han hade inte ens låst in henne.
Hon klev försiktigt ut i korridoren och såg sig om.
Det var tyst och ingen syntes till.
Hon stängde dörren efter sig innan hon smög iväg mot den trappa som hon trodde att gick ner till entrén.
Med lite tur kanske hon kunde smita ut.

Hon stötte inte på någon i korridorerna trots att hon gick fel vid ett flertal tillfällen, men när hon kom till den stora stensalen fann hon att dörren var bevakad av fyra magiker. Två stod vid dörren och två vandrade runt i rummet.
Hon svor tyst och backade tillbaka upp för trappan en bit.
Nu då?
Hon gick tillbaka upp för trappan.
Kanske hon kunde ta reda på vad Druupla-magikerna höll på med om hon tog sig neråt i slottet? Ceran hade sagt att de helt klart planerade något och med lite tur kanske hon kunde ta reda på vad. Slapp hon inte ut, så kunde hon säkert göra lite nytta istället.
Hon tog första bästa trappa och gick ner för den. Hon kikade försiktigt runt varje hörn och lyssnade efter fotsteg. Förmodligen var det natt och alla sov, eftersom det var så tyst och öde. Hon tycktes bara finna fler korridorer och fler trappor. De stängda dörrarna vågade hon inte röra eftersom de kunde vara dörrar till privata rum.
Hon följde ytterligare en trappa ner och gick vidare i korridoren nedanför.
Snart började hon känna sig smått galen. Fanns det inget annat än gångar i slottet? Eller var det hon som gick i cirklar? Kanske det vore bäst att gå tillbaka till rummet ändå?
Förmodligen var det därför som Rán inte låst dörren om henne.
Det fanns ingenstans för henne att ta vägen. Eller så var det bara en illusion för att förvirra henne...
Hon stannade mitt i en korridor.
Säkert kunde man lägga förtrollningar över hus så att folk inne i huset bara gick i cirklar.
När hon tänkte efter hade hon passerat flera rum och större dörrar när hon följt med Rán till matsalen och biblioteket.
Det var utan tvekan ett trick.
Frågan var bara hur hon skulle slippa vidare.
Hon fortsatte att gå en bit, men höll sig extra vaksam på sin omgivning.
Kanske hon kunde upptäcka det som man försökt dölja?
Hon kände försiktigt på dörrarna som hon passerade. Bara lade handen på dem. Inte mer.
Vid femte dörren sjönk hennes hand plötsligt igenom träet.
Hon stannade och prövade igen.
Hon kände ingenting. Det fanns inget trä.
Hon såg sig om och lyssnade innan hon klev igenom den falska dörren.
Hon var nära att snubbla när hon plötsligt stod på avsatsen till en trappa.
Hon log för sig själv innan hon tyst och försiktigt gick ner för den vridna trappan.