Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.50 Hemkomst

Öknen var som vanligt osande het, även om de fläktades av svaga vindar från havet.
Nùr-Draka dök upp som ett taggigt bergsmassiv i horisonten först när de var lite närmare.
Den dallrande hetluften dolde det mesta tills de var så nära att de kunde urskilja de enskilda bergen.
Idra fick syn på något som först såg ut att vara en fågel, men när det kom närmare fann hon att det var en drakkropp mellan de små vingarna.
Den lilla draken pilade fram mot henne och slöt upp vid hennes sida.
Den hade gråblå vingar likt regnmoln och klarblå kropp som en safir.
Den såg på Idra med gnistrande gröna ögon.
<<På väg hem?>> sa en bekant barnröst.
<<Ja. På väg hem>>, svarade hon.
Hon visste inte om det var Willon eller Zoobin som mött henne, men hon skulle fråga Ceran senare.
Den lilla fågeldraken pilade iväg igen med imponerande hastighet mot Nùr-Draka.
Grendi spände ut vingarna och glidflög in mellan bergen.
Idra fick snart syn på Irja-Wen och de fyra personerna som stod där och väntade på henne.
Grendi kastade till med huvudet och gav ett högt läte ifrån sig likt en sjungande flöjt. Ljudet ekade mellan bergen och Grendi vek ihop vingarna lite så att deras fart ökade.
Hon dök mot Irja-Wen och gjorde sedan en vid sväng så att hon landade smidigt en bit ifrån deras välkomstkommitté.
Grendi gav ett nytt, lite svagare läte ifrån sig när hon ruskade av sig och vek in vingarna vid sidorna.
Idra log mot Ceran, Erebor, Adon och Tion när hon gled av.
Erebor var framme vid henne först och omfamnade henne hårt.
"Skönt att du är tillbaka välbehållen", sa Tion.
Adon väntade tills Erebor släppte henne innan han själv kramade om henne.
"Jag var säker på att du skulle slå ihjäl dig av det där fallet. Efter att du föll trycktes vi undan från Lormarch. Vi kämpade i en evighet innan vi gav upp och flög hem", sa Adon kramade henne hårt.
"Nå, det var inte så farligt. Lite mörkt och allmänt obehagligt kanske, men jag hittade nya vänner", sa Idra.
Ceran hade stått bredvid och väntat och verkade osäker på om han vågade krama om henne själv när Adon släppte henne. Idra gav honom ett leende och kramade honom utan omsvep. Han verkade lite lättad när han lade armarna om henne.
"Och du har blivit ett troll ser jag", sa han när hon tagit ett steg tillbaka.
"Har du blivit ett troll?" sa Adon oförstående.
"Kanske inte fysiskt, men hon bär trollstammens emblem om halsen", sa Ceran.
Idra log och visade smycket som 'Cham givit henne.
"Så du är ett troll nu?" undrade Erebor.
"Jag är en medlem i trollstammen för att vara exakt. Mitt namn är Idra Trullock av Waagen och jag blev även utnämnd till deras ambassadör."
"Ambassadör? Det kunde inte ha blivit mer lägligt. Vi har länge saknat en länk till trollen. De är inte särskilt lätta att få tag i", sa Ceran som verkade mycket upplivad över nyheten.
"Nå, det bästa är att du är tillbaka", sa Erebor och lade en arm om hennes axlar.
"Absolut. Vi får ordna en middag i kväll för att fira att Idra är tillbaka välbehållen", sa Ceran.
"Om ni inte har något emot det så skulle jag vilja ha en middag med bara oss fem. Jag har träffat folk så att det räcker för ett bra tag. Trollfester är i lite extremaste laget och en lugn kväll skulle uppskattas", sa Idra.
"Självklart. I Waagen eller Graaken?" undrade Ceran.
"Det är ingen skillnad. Så länge det är en lugn middag där vi kan sitta och umgås."
Idra kände att hon inte ville tillbringa mer tid i en folkmassa för tillfället.
Självklart skulle hon visa sig i Iizath och låta alla få se att hon var okej, men det fick vara nog med festligheter för ett tag.

Det kändes lite underligt att vara i sitt rum i Waagen igen, trots att det inte var så länge sedan hon stått där senast. Det var som om hon vuxit lite sedan hon lämnat huset. Mognat på något sätt. Ändå hade hon alltid sett sig själv som mogen för sin ålder och ganska vuxen, men å andra sidan ville nog de flesta se sig som mognare än de var.
Hon öppnade garderoben och granskade sin spegelbild.
Det var inte direkt någon synlig förändring.
Kanske det var Sirios mognad som påverkade henne lite? Han var ju fullvuxen nu.
Hon stängde garderoben igen och gick bort till fönstret.
Rummet kändes ovanligt trist. Kanske hon skulle gå och se vad de andra gjorde? Tion var säkert upptagen i glasblåseriet, men de andra kanske hade tid?
Hon lämnade rummet och gick genom det tysta huset. Pigorna var förmodligen i köket. Inte mötte hon någon i gränden på väg till slottet heller.
På torget rörde lite folk på sig som hon vinkade åt. De hälsade glatt tillbaka.
Hon gick i Graakens enorma entré och såg sig om. Det fanns ju en hel del rum att välja på och ingen att fråga. Biblioteket hittade hon till, så hon började där.
Trapporna kändes lika långa som vanligt och utsikten från korridoren tålde att beundras.
Inne i biblioteket syntes inte en människa till. Det var märkligt vad tomt det var överallt.
Hon strosade runt och gick längs korridoren med alla bilderna på väggarna. Hon hade inte hunnit titta på de andra målningarna än, så hon passade på att göra det.
På en visades Nùr-Draka i sitt vilda tillstånd, utan byggnader och människor, med drakar som kretsade i skyn. På en annan stod en ensam man med stolt hållning och skådade ut över något som verkade vara stenstaden under uppbyggnad. Eller uthuggning var nog mer rätt ord. Mannen var förmodligen Arrakkin. Han hade rödbrunt hår och ett kraftigt skägg.
Idra stannade inte någon längre stund vid någon av målningarna.
De föreställde slag, personer, drakar och platser från olika tidpunkter i Nùr-Drakas historia.
Idra kände inte till så mycket om Nùr-Drakas historia, så bilderna sa henne inte så mycket, men så fick hon se en bild som fångade hennes uppmärksamhet.
En ung kvinna satt på knä och såg på sina kupade händer. Man kunde inte se vad hon höll, men föremålet gav ett mycket svagt lila sken ifrån sig som blänkte i hennes ögon. Hon hade en duk om huvudet, så det gick inte att se vad hon hade för hårfärg, men hennes ögon var bruna. Hennes ansikte utstrålade både vördnad och självrespekt när hon blickade ner på det hon höll i sina händer. Som om hon var stolt, men också nästan lite rädd.
Idra såg länge på tavlan.
Bakom kvinnan fann ett träd, en liten sjö, en lägereld och något som verkade vara en brunn. Vatten, jord, eld, luft och mörker. De fyra drakarnas element.
Idras blick föll på brunnen.
Den hade hon inte besökt än.
Skulle hon våga göra det?
Vad kunde hon göra där?
Hoppa ner i den?
Hon rös vid tanken.
Kvinnan på bilden höll något och de fyra drakarna representerades i bakgrunden. Det var något märkligt med bilden, men det fanns ingen att fråga vad målningen föreställde.
Ändå tycktes den tala till henne.
Det kanske var lika bra att gå till brunnen?
Idra vände lite osäkert om och började gå.