Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.16 Drakorden

Idra gick upp för trappa efter trappa.
Brukade man inte ha bibliotek i källaren eller på bottenvåningen? Inte för att hon hade något emot att gå i trappor, men fem i rad kändes både tungt och enformigt. Någon dag kanske hon skulle kunna använda sig av magi för att underlätta sådana saker. Men när? Hur länge skulle det ta att lära sig det? Vad skulle hon kunna göra? Kanske Erebor hade någon bra bok om magi?
Till slut var hon på sjätte våningen.
Hon tog en kort rast och såg på utsikten innan hon gick till biblioteket.
Erebor satt vid bordet med en bok framför sig.
Han tittade upp och log när han fick se henne.
"Hej. Ingen svepande klänning idag?" sa han skämtsamt.
"Nej. Jag trivs bättre så här."
Hon satte sig mittemot honom.
"Vad har du gjort idag då?" undrade han.
"Adon har visat mig staden och lite av Irja-Wen. Han frågade också om han kunde bli min livvakt."
"Det förvånar mig inte. Han är fjärde livvakt åt Ceran och följer därför aldrig med på eventuella resor. Du är helt klart en mer intressant skyddsling för honom."
"Han ska i så fall flytta in hos mig."
"Jo, det brukar höra till."
"Var bor du förresten?" undrade hon.
"I ett rum här bredvid."
"Det känns rätt tomt i ett hus med fem sovrum när man bara är två. Även med tre personer är det tomt."
"Så du undrar om jag också vill flytta in?"
Hon nickade.
"Hm. Det blir lite längre hit. Men ett hus som Waagen har säkert ett eget bibliotek?"
Idra log.
"Det har det."
"Får man välja rum själv?"
"Det som ligger närmast biblioteket är nog ledigt."
"Perfekt."
Det blev en liten paus.
"Du...?" började hon försiktigt.
Erebor tittade upp och mötte hennes blick.
"Vad hände egentligen vid det där anfallet? När ni miste Erthna?" frågade hon.
"Ska jag visa eller berätta?"
"Visa?"
Erebor lade undan sin bok och reste sig.
"Kom."
Idra reste sig och följde honom ut ur biblioteket.
De behövde inte gå så långt innan de kom till en korridor med stora målningar på väggarna.
Erebor stannade vid en mörk målning.
"Det här är Erthna", sa han.
Målningen hade en hop av mörka moln i bakgrunden. I övre, vänstra hörnet dök en topasblå drake ner med öppet gap mot ett vidunder i högra hörnet nedanför. Drakens ryttare var en ung kvinna med långt, blont hår, klädd i en mörk rustning. Hon svingade ett svärd över huvudet och utstrålade en sammanbiten beslutsamhet.
Idras blick gled ner till vidundret.
Hon hade aldrig sett något så kallt och själlöst. Ett brett grin visade dubbla rader med vassa tänder, sammanlänkade med strängar av saliv. Ögonen var dimmiga som på ett dygnsgammalt kadaver och stirrade utan ögonlock. Underkäken var kantig som om skinnet satt direkt på benet, medan resten av huvudet påminde om ett jäst fårhuvud. Kroppen tycktes hänga livlös från de stora vingarna och samtliga fötter hade lieliknande klor. Vidundrets hud såg ut att ha lidit av en långvarig skabb. Det var ett flygande kadaver. Målningen var så välgjord att man nästan förväntade sig en stank av förruttnelse från den.
På vidundrets rygg satt en ryttare klädd i mörklila kåpa med huvan över huvudet. Av ryttaren såg man inte mycket mer än den höjda handen som sträcktes mot Erthna. I handen fanns ett sken som symboliserade någon typ av förbannelse eller förtrollning.
Djupt i bakgrunden skymtade man andra drakar och vidunder i strid. Målningen var uppenbarligen en hyllning till Erthna och Rubor.
"Erthna träffades av ett ljussken som slog henne ur sadeln sekunden innan Rubor kolliderade med vidundret. Rubor fastnade i en närkamp och hann inte fånga upp henne", sa Erebor.
Idra nickade.
Hennes blick gled till Erthna igen.
Kanske fanns det en likhet, men det behövde inte betyda annat än att de båda hade Undarisk härstamning. Att de skulle ha mer gemensamt bara för att de liknade varandra var långsökt.

Vid frukosten följande morgon väntade Ceran på henne i matsalen.
"God morgon", hälsade han artigt.
"God morgon."
"Har du några planer för idag? Om du vill kan jag be Adon hålla dig sällskap igen", sa Ceran när de satte sig ner.
"Jag klarar mig nog. Jag har planerat att utforska Irja-Wen lite på egen hand. Jag är inte van att ha folk runt om mig hela tiden, så jag känner att jag behöver lite egen tid."
"Om du vill kan jag ordna en häst åt dig, om du vill rida. Mîdra är stor nog för en hel dags sysselsättning om man tycker om att utforska."
"Det vore trevligt."
"Jag kanske kan visa dig runt lite själv, om du inte hinner se allt som finns att se innan dess vill säga", sa Ceran och tog för sig av de färdigskurna brödskivorna.
Idra log.
"Det är ett stort ställe. Säkert finns det mycket kvar att se... Men på tal om Adon. Han erbjöd sig att bli min livvakt, om du går med på det."
Det blev en liten paus.
Ceran gjorde färdig sin frukost innan han suckade.
"Jag måste säga att jag är lite kluven där. Adon är nog en bra livvakt åt dig, men han är också en Drakriddare. Som sådan måste han ligga under mitt befäl och vara min livvakt när det behövs. Men vi kanske kan dela på honom?"
Idra kom av sig lite.
"Drakriddare?"
"Ja. Han är dubbad till riddare i Drakorden. Det innebär en del plikter. Jag kan inte berätta särskilt mycket om det. Regler och plikter stannar mellan medlemmar."
"Okej."
"Men din säkerhet ligger förstås i Drakordens intresse. Jag kan ge honom i uppgift att skydda dig och på så sätt ha honom kvar under mitt befäl. Låter det bra?"
"Helt perfekt."
"Från det ena till det andra, så har jag hört att du tillbringar mycket tid i biblioteket", sa Ceran efter en kort stunds tystnad.
Idra nickade och berättade om sin relation med Erebor. Det visade sig att även han var med i Drakorden. Inte som riddare, men som skriftare.
Kännetecknet för en medlem i Drakorden var ett halsband i silver med en slipad ädelsten. Smycket föreställde ett draköga där ädelstenen utgjorde själva pupillen. Ädelstenen visade vilken rang medlemmen hade.
De vanliga riddarna hade en röd rubin i sitt smycke.
Ceran som var dubbad till mästare hade en diamant.
Erebor hade en blå-grön akvamarin.
Idra såg fascinerat på Cerans smycke när han visade det för henne. Kedjan var lätt, men ändå stark. Hela smycket var smitt av alviska smeder. Det var ett mycket vackert smycke.
Idra fascinerades av Drakorden. Ceran kunde inte avslöja så mycket, men han berättade lite om tidigare uppdrag och lite historia. Idra lyssnade noga till varje ord han sade. Det verkade både spännande och viktigt att vara riddare i Drakorden med farliga uppdrag och heroiska insatser. Helt klart ett liv hon kunde tänka sig.