Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.35 Överraskande vändning

Hon passerade flera öppningar, men tog sig inte tid att titta i dem. Det verkade inte vara fångar i alla heller. De flesta gapade tyst. Vissa gav ifrån sig en svag lukt av ruttet, vilket fick henne att undra om fångarna lämnats kvar efter sin död. Hon rös och försökte att inte tänka på det.
"Hej."
Viskningen fick henne att hoppa till.
Hon kikade in i öppningen som viskningen kommit ifrån.
En smutsig man, klädd i slitna kläder stod innanför gallret.
Idra tog ner närmaste fackla och klev in genom öppningen.
Vid en närmare titt var han ingen vanlig man. Hans pupiller var ovala. Han verkade vara en fånge som bara letade efter någon att prata med, men hon stannade ändå på ett behörigt avstånd, för säkerhets skull.
"Har du lyckats rymma?" undrade han.
Hon skakade på huvudet.
"Det finns ingen väg ut. Jag försöker bara hjälpa en marfåle som de vill svälta till underkastelse", svarade hon.
"Jag har inte sett dig i tunnlarna här nere tidigare. Är du ny här?"
"Jag kom för några dagar sedan. Lódra är ute efter min wyrg."
Han nickade.
"Jag hade turen att få behålla min. Men när troll är kända för sina tunnlar tvingar hon mig att gröpa ur berget efter hennes behag."
Idra nickade.
Sirio hade berättat om trollen för henne. De levde i harmoni med naturen och kunde forma olika material efter sin vilja. De var magiska väsen, trots att de var så lika människorna. Hon hade aldrig träffat ett, trots att hon vandrat mycket i skogarna. De var mästare på att gömma sig och höll sina boningar väl dolda.
"Jag är Idra. Idra av Waagen", sa hon och räckte fram handen.
"'Cham."
De skakade hand.
'Cham hade kort ljusbrunt hår och guldgula ögon. Han verkade trevlig.
"Du sa att du försöker hjälpa en marfåle? Är det något särskilt du söker?" undrade han.
"Vatten och något som den kan äta."
"Jag har en kanna vatten. Det är lite unket, men för någon som är törstig lär det säkert duga."
Han tog upp en sliten kanna från golvet och räckte den åt henne.
"Tack... Har du varit fånge här länge?"
"Säkert en månad. Det är lite svårt att räkna dagarna här nere när alla ser likadana ut. Tidigt varje morgon får jag en skål med kall, klistrig gröt. Sedan väntar några timmar i gångarna med arbete. Jag får en skål kall soppa på platsen där jag jobbar till lunch och arbetar sedan fram till middagstid. Innan middagen får jag en chans att tvätta mig lite, men inte mer än händer och ansikte. Efter middagen är det en halvtimmes rast och sedan jobbar jag tills de tar mig tillbaka hit."
Idra nickade bara.
Det lät inte som någon vidare tillvaro.
"Om jag får en chans att fly så kommer jag hit och hämtar dig", lovade hon.
Han log.
"Det uppskattar jag. Även om chansen är liten att fly härifrån så är hoppet det sista de kan ta ifrån mig."
Idra besvarade leendet innan hon gick.
Hon hoppades att hon skulle kunna befria både 'Cham och marfålen. Alla andra fångar med för den delen, men man fick inte hoppas för mycket.
Hon gick tillbaka till marfålens cell och stack ner facklan i sanden bredvid gallret.
"Jag har lite vatten", sa hon mjukt.
Marfålen kom fram till gallret och gapade på samma sätt som när den velat ha äpplet.
Hon hällde vattnet i gapet på den så att det rann ner i strupen.
Den höjde huvudet lite till när vattnet var slut som för att försäkra sig om att allt runnit ner. Sedan såg den på henne med spetsade öron igen.
"Jag hoppas att det räcker. Det var allt jag kunde hitta."
Hon tittade in i mörkret på sidorna om marfålen och noterade att det fanns ett par ordentligt hopvikta vingar vi dess skuldror. Den ena vingen verkade hänga lite längre ner än den andra.
Kanske den var skadad?
"Har de brutit vingen på dig?" frågade hon medlidsamt.
Marfålen gav ifrån sig ett svagt läte likt ett ihåligt trä i vinden.
"Jag hade gärna hjälpt dig men jag är varken någon helare eller medicinskt kunnig. Om jag bara hade ett sätt att ta mig ut härifrån så skulle jag ta dig med mig."
Hon stack in handen genom gallret och strök marfålen över nosryggen. Det kändes lite märkligt när den mjuka pälsklädda huden slutade strax nedanför ögonen. Sedan fanns bara benet framme. Hon var inte säker på om marfålen kunde känna hennes beröring i ansiktet heller. Där kraniet var framme fanns inga nerver för känsel. Inga som hon kunde se i alla fall. Men den var ju medveten om beröringen, så det kanske var en betydelsefull gest åtminstone.
Det var lite svårt att tolka marfålens sinnestillstånd också när den inte hade några ögonlock. En häst som uppskattade beröring brukade stå med halvslutna ögon, men marfålen hade vidöppna ögon hela tiden. Hon fick gissa sig till att den uppskattade beröringen när den stod stilla med huvudet vid gallret.
"Jag ska försöka att komma tillbaka imorgon. Imorgon är min tredje dag här och Lódra har planer för mig. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända, men om jag kan så kommer jag och hälsar på dig", lovade hon.
Sedan lämnade hon marfålen och smög upp till sitt rum igen. Hon hade ingen aning om vad den tredje dagen kunde föra med sig eller vad Lódra planerade. Hon visste inte om Sirio följt Lódras order eller om Lódra skulle hålla sitt löfte heller.
Skulle Sirio lämna hennes kropp, eller skulle de torteras tillsammans?
Hon visste inte vilket hon föredrog.
Hon ville inte bli torterad.
Inte ville hon lämna Sirio åt ett sådant öde och bara ge sig av utan honom heller.
Risken fanns också att de blev torterade båda två i alla fall, oavsett vad Sirio gjorde. Idra litade inte det minsta på Lódra.
Hon kände sig trött och kröp ner i sängen. Ganska märkligt egentligen. Hon hade sovit nästan hela dagen och ändå var hon trött. Kanske det var något i slottet som sög energin ur folk? Eller så kanske Lódras förtrollning inte släppt ordentligt än? Oavsett orsak så somnade Idra nästan direkt när hon lade huvudet på kudden.

Idra somnade om efter frukosten och sov tills Ràn kom och väckte henne med de vanliga retsamheterna.
"Lódra väntar på oss i fånghålorna", sa han och väntade på henne vid dörren medan hon drog på sig stövlarna.
Idra hade bara dragit av sig stövlarna kvällen innan och sovit med kläderna på. Det kändes bäst när Ràn kunde kliva in i rummet när som helst.

Så snart hon fått på sig stövlarna följde hon honom ner i slottet.
Det var knappast någon idé att protestera. Det hade bara gett honom en anledning att bära henne.
Hon märkte att gångarna såg annorlunda ut mot vad de gjort under hennes nattliga vandringar. Dörrarna såg lite olika ut och det fanns en hel del öppna dörrhål. Det var inte alls samma enformiga korridorer som under natten, vilket bevisade hennes teori om förtrollningar.
De gick ner för en lång trappa.
Idra försökte lägga på minnet åt vilket håll de gått ifall hon skulle få en chans att fly.
Till slut klev de in i ett grottrum med en stenstol i. Det liknade rummet bredvid entrén tre våningar ovanför dem.
Precis som då blev hon placerad på stolen och fick händerna bundna. Rán ställde sig vid ena väggen och lade händerna på ryggen. Strax därpå kom en Druupla-magiker in med en stor träpall med ett hål i. Efter honom kom en annan magiker bärande på en hink.
Idra kände sig smått illamående när de ställde hinken på golvet en bit ifrån henne och pallen över den.
Magikerna lämnade rummet.
Rán såg inte på henne, utan blickade ut i tomheten framför sig utan att röra en min.
Det dröjde några minuter, men så kunde man höra kjoltyg som slog runt fötterna på en raskt gående person.
Lódra kom in i rummet och stannade strax innanför dörren. Hon log belåtet mot Idra och tog några steg närmare.
"Lilla vän. Det här kommer snart att vara över för dig. Om Sirio valt att betala med sitt liv i utbyte mot ditt vill säga", sa hon mjukt, men det fanns ändå en djup kyla i hennes röst.
"Vill du att jag sänder ut Rán medan du... släpper ut Sirio?"
Idra nickade bara.
Lódra gav Rán en blick och gjorde sedan en nick mot dörren.
Rán lämnade sin plats och gick ut ur rummet.
"Så, vännen..." fortsatte Lódra och vände sig mot Idra igen.
Idra kände en märklig känsla sprida sig i kroppen. Hon rös till. Sedan föll hennes huvud bakåt och hon tog ett djupt andetag.
Lódra verkade komma av sig, så det var tydligen inte hennes verk.
Med ett ryck lyfte hon huvudet igen, men det kändes som om hon inte styrde kroppen längre. Hon såg ut genom någon annans ögon på Lódra.
"Sirio?" sa Lódra osäkert och verkade plötsligt rädd.
Repen sprättade loss när Idra plötsligt slet loss armarna och innan hon hunnit undra vad som höll på att hända hade hon kastat sig över Lódra.
Hennes händer slöt sig hårt om Lódras hals.
Idra bet ihop käkarna och såg kallt på Lódra som försökte få loss hennes händer från sin hals.
<<Sirio?>>
Hon fick genast svar i en kraftig mental omfamning.
Lättnaden kunde ha fått henne att ramla omkull om inte Sirio haft kontrollen över hennes kropp.
<<Jag trodde att du var blockerad för alltid>>, fick hon fram.
<<Lódra hade inte väntat sig att stå inför en vuxen wyrg. Om du inte har något emot det så tänker jag avsluta henne medan vi har chansen.>>
<<Nej. Var så god.>>
Plötsligt kom Rán in i rummet. Han satte sig på huk vid Idras sida och skulle just ta tag i henne när hon slog honom med knytnäven i bröstet. Han snubblade bakåt och ropade på någon.
Idras hand for tillbaka till Lódras hals.
Lódra började skifta i blålila och slet febrilt i Idras händer.
Rán vågade sig inte på fler försök utan stod på behörigt avstånd.
Lódras kamp började försvagas när en Druupla-magiker stormade in i rummet och kastade något mot Idra.
Ett blekgrönt sken flammade till för ögonen på henne och hon föll ihop.