Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.32 Oväntat anfall

Idra fick motvilligt medge att biblioteket var en imponerande syn.
Det var ett mindre rum i nedre delen, men sedan fanns tre våningar till som avlöste varandra likt en enorm trappa. Idra såg upp på de övriga våningarna där alla väggarna var täckta med bokfyllda hyllor.
Hon hade gärna visat det biblioteket för Erebor och kände en våg av saknad svepa över henne.
När skulle hon få se honom igen?
"Ta för dig bara. Men om det är böcker om wyrger du söker, så föreslår jag att du börjar där borta. Välj ut de böcker du vill läsa så får du ta med dem till rummet sen", sa Rán.
Idra vaknade till och gick bort till de hyllor som han pekat ut.
Det fanns mängder med böcker. Hon visste knappt var hon skulle börja. Vissa böcker var så gamla att de fick ligga ner, men ändå riskerade de att vittra sönder. Hon plockade försiktigt runt bland dem. Det var svårt att veta vilken bok som innehöll vad. Det fanns inte direkt någon innehållsförteckning på någon av dem.
"Vill du ha hjälp?" undrade Rán efter en stund.
"Jag tror att jag nöjer mig med boken om wyrgernas ursprung, om du kunde ge mig den?" sa hon och steg undan från hyllorna.
Rán log snett och gick fram till en hylla lite längre bort.
Han behövde inte leta länge innan han drog fram en bok med röd läderpärm och ett vackert spänne som höll ihop den.
Hon tog emot den utan att säga något.
"Vill du se något mer, eller ska jag visa dig till ditt rum?" undrade han.
"Det blir bra så här."
Han log igen och tog ledningen ut ur rummet.
Hon följde honom genom de mörka stenkorridorerna tillbaka till rummet.
Hon sa inget när han öppnade dörren åt henne och steg åt sidan.
"Gör det något om jag håller er sällskap en stund?" undrade han när hon passerade honom på vägen in i rummet.
"Jag har hellre sällskap av en cha'man", svarade hon kallt.
"Det går att ordna."
Hon lade boken på sängen utan att bry sig om honom.
Hon hörde dörren stängas bakom sig, men knappt hade hon hunnit slappna av innan hon märkte att han var precis bakom henne. Han rörde försiktigt vid hennes axlar och drog in doften av hennes hår.
Hon ryckte undan axlarna och försökte smita undan.
Med en smidig rörelse vände han henne mot sig och tog tag om huvudet på henne. Idra protesterade vilt när han kysste henne.
Till slut lyckades hon slå upp ett knä mellan benen på honom. Det gav inte riktigt den kraftiga reaktion hon hoppats på, men han släppte henne åtminstone och steg bakåt. Han gjorde inte mycket av en grimas heller och grimasen övergick snabbt i ett brett leende.
"Du är verkligen något extra, tösen. De flesta hade blivit livrädda, men du är heligt förbannad. Det klär dig."
Hon höjde handen och höll upp pekfingret i en varnande gest.
"Ett enda märke och Lódra kommer att få veta det så snart jag ser henne. Jag må vara hennes fånge, men jag är inte rädd för att säga ifrån när hennes order inte följs."
Han log fortfarande, vilket irriterade henne ännu mer.
"När du säger sådär är frestelsen nästan oemotståndlig. Men du behöver inte oroa dig. Jag ska inte göra dig illa och det inkluderar våldsförsök till lite mer intimt umgänge, men det finns annat jag kan göra som är lite av ett kryphål i Lódras order."
Idra hann inte reagera innan han slängde sig över henne och landade ovanpå henne på sängen. Hans tyngd tryckte luften ur henne, men hon hämtade sig snabbt. Dessvärre hade hon inte längre någon möjlighet att försvara sig när han låg och klämde fast både armar och ben på henne.
Han log fortfarande och var märkbart intresserade av henne.
"Jag har inte träffat en kvinna som dig på evigheter. Du är nära på en flicka, men den glöd du visar är helt klart en kvinnas. Synd bara att du inte gillar lite tuffa tag, men jag kan ta reda på vad du gillar."
Idra var inte det minsta beredd när han plöjde in i huvudet på henne.
Hon hade inte väntat sig att han skulle kunna läsa tankar utan en wyrg.
Han dök in bland hennes minnen och rotade runt lite utan att titta närmare på något särskilt. Men så dök han in i minnet av hennes första kärlek, stallpojken Arran. Han hade varit hennes första sängkamrat efter att hon jobbat hela vintern på den gård där Arran bodde. Det hade varit en avskedsgåva och ett sätt att minnas varandra för livet. Hon hade varit sexton år och väntat hela vintern med att låta Arran sova hos henne. Hon hade inte velat ångra sig efteråt och det gjorde hon fortfarande inte, men det var inte ett minne som hon ville att Rán skulle rota i.
Han gick ganska detaljerat in i hennes minne av den natten.
<<Så rart. Du gav verkligen den pojken ett minne för livet>>, sa Rán.
Han rotade vidare och fann Eywan.
En pojke hon gjort sällskap med under några månader. De hade börjat dela bädd efter en månad och sovit tillsammans under de kommande två månaderna som de vandrat tillsammans. Sedan hade han valt att stanna i en by där han fått ett jobb som han ville ha. De hade skiljts som vänner och även träffats igen när hon passerat byn några månader senare. Då hade han funnit en hustru åt sig, så hon hade fått äta hos dem och sova i deras hölada.
Hennes tredje bäddkamrat hade varit en ung man som hon träffat på en krog. Han hade fått ett nej till svar när han friat till sina drömmars kvinna och valt att dränka sina sorger i öl. Idra hade tagit hand om honom och muntrat upp honom lite. Följande natt hade hon sovit över hos honom innan hon vandrat vidare.
Därefter kom Elgyn. Det reagerade Rán direkt på.
<<Ser man på. En demon. Du var då inte kräsen. Kanske att även jag skulle ha en chans om du hoppar i säng med en demon för att få sova i en riktig säng>>, sa han retsamt.
Idra började få nog av hans rotande. Utan Sirio hade hon ingen aning om hur hon skulle kunna blockera honom, men för att tala genom tanken behövde hon inte Sirio. Knappast kunde hon övertala honom att sluta, men det fanns annat som hon kunde göra.
Hon öppnade sitt sinne mot honom, tog sats och skrek. Högt, gällt och rakt in i huvudet på honom.
Han kastade huvudet bakåt och släppte all kontakt med hennes sinne.
Idra såg trotsigt på honom medan han med ihopknipna ögon försökte samla sig igen.
"Wow... Du är verkligen en påhittig brud", sa han efter en stund utan att öppna ögonen.
Sedan mötte han hennes blick.
"Det där skar duktigt i huvudet, men det hade du väl räknat med?" tillade han och verkade lite road.
Idra rörde inte en min.
"Jag får erkänna mig besegrad. Men jag kanske kan stjäla mig en godnattkyss?"
"Inte om du vill ha läppar och tunga kvar", sa hon kallt.
Han log lite bredare.
Sedan kysste han henne på kinden innan han reste sig.
Idra satte sig upp och blängde på honom när han stängde dörren efter sig.
Hon väntade en stund för att vara säker på att han inte skulle komma tillbaka innan hon vände blicken till den gamla boken.
Lite läsning skulle nog kunna ta hennes tankar ifrån Ráns påhopp.
Hon lade sig på mage och öppnade försiktigt det gamla spännet.
Boken var skriven med en mycket gammal stil som var lite svårläst, men hon lät inte det avskräcka henne. Med stort intresse läste hon om wyrgernas möte med människorna.