Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.9 Stenstaden

Synen var hänförande. Dalen som bredde ut sig framför dem var enorm. Bergen på andra sidan låg i ett blågrått dis. Där mellan låg en frodig, grönskande dal med stigande dimstråk från ett forsande vattenfall. Allt var omringat av höga bergsmassiv.
De stod på en upphöjning och framför dem ledde en bred stentrappa ner till kullens fot. Gräs och andra växter hade letat sig fram mellan stenarna, men den var ändå välbevarad.
"Det är egentligen ett för svagt ord för att beskriva den här synen, men i brist på annat; Wow", sa Tion.
"Det är helt underbart", fick Idra fram.
De stod kvar länge och beundrade utsikten.
En grupp vita fåglar flög upp ur ett av träden och svepte iväg över dalen. Deras långa stjärtfjädrar böljade likt dimstråken. Det högsta berget verkade nästan nå till molnen och hade fläckar av snö på toppen. I den högra, bortre änden av dalen bredde en grön äng ut sig. Från vattenfallet fanns en glipa mellan träden som ringlade ut mot dalens mitt. Utan tvekan var det en flod. I den vänstra, bortre änden fick Idra syn på svaga konturer i berget. Det såg ut att vara en stad...

Idra och Tion gick ner för trappan.
"I vilken ände ska vi börja? Det är ju lite mer att utforska här", sa Tion.
"Vad är det där?" undrade Idra och pekade på något blåaktigt inne bland träden.
De gick bort till skogsbrynet och fann en stor plattform av sten. Det mesta var täckt med vissna löv, men det som syntes var släta stenar av opal eller vingul citrin. Den runda plattan var början på en stig som fortsatte in i skogen.
"Det ser ut att vara något mönster", sa Idra och svepte över plattan med blicken.
Tion tog en gren från marken och började sopa undan löven.
Idra var inte sen att hjälpa till.
Snart var hela plattan framme.
De tog några steg tillbaka för att få en bättre överblick. Den vingula citrinen utgjorde en bevingad drake i profil. Rest på bakbenen likt en stegrande häst stod den med vingarna utsträckta bakåt. Nacken var krökt och svansen var böjd under draken.
"Det måste vara Núr-Drakas vapen", sa Tion.
"Förmodligen. Vägen som leder in i skogen borde leda till den där staden i berget."
"Jag antar det."
De utväxlade en blick innan de satte av i ett taktfast tempo. De var otåliga och ville fram snabbt.

Skogen var både vacker och ombytlig. Först sprang de genom drivor av löv under storvuxna lövträd. Sedan var det barrträd och mosstäckt mark där vägen gick som en blå å mellan gröna kullar. Det var blandskog, snårskog och våtmarker. Ibland var vägen svår att se under lagret av löv eller växter, men de lyckades alltid finna den ändå. Den ringlade sig tvärs igenom hela dalen och verkade leda till staden i berget.
Plötsligt kom de till floden.
De saktade ner och gick sista biten.
Floden var bred och flöt lugnt.
Vägen ledde fram till en stor bro. Den hade både tak och stadiga räcken.
Idra och Tion stannade upp för att se på den. Utsmyckningen var både vacker och blygsam. Inte så mycket drakar. Bara mjuka och raka former i en harmonisk blandning. De enda drakarna var de två som satt i var ände av nocken. Hela bron var av mörkbrunt trä i en aningen grön nyans. Taket var belagt med tunna, svarta stenplattor. Hela bron var två hästlängder bred och stark nog för en boskapsjord.
"Oj. De som bott här i Núr-Draka kunde verkligen sina saker", sa Tion.
"Bygga broar?"
"Bland annat. Vägen verkar ha klarat alla år utan att vittra sönder. Porten vi kom in igenom var ett mästerverk. Och nu en bro som ser ut att tåla nästan vad som helst."
Idra nickade bara.
De gick långsamt ut på bron. Lite prövande, för att se om den var lika stadig som den såg ut. Inte det minsta ljud hördes när de gick ut till brons mitt.
"Inte ens en liten knäppning", sa Idra.
"De måste ha fått allt trä att bli hårt som sten", sa Tion och svepte över konstruktionen med blicken.
De ställde sig vid räcket och lutade sig över det. Nedanför flöt vattnet lugnt förbi och fick deras spegelbilder att bölja.
"Vad lugnt det är här. Nästan som om tiden bromsats upp", sa Idra.
De stod tysta en stund och tittade på löv som seglade förbi.
Plötsligt hördes steg på vägen vid andra änden av bron. De tittade upp med ett ryck. Hästen stannade och såg på dem. Idra hade aldrig sett en liknande häst. Den var helt olik de kraftiga, lite raggiga hästar hon var van vid. Den här hästen var smäcker och den mörkbruna hårremmen var kort, men tät likt sammet. Man och svans var svarta och blanka. Den såg på dem med spetsade öron, utan minsta tecken på rädsla.
Helt oväntat gick Tion fram till hästen och la handen på dess hals. Han klappade hästen innan han log mot Idra.
"Han är en wyrgvärd. Han heter Nock och låter oss gärna rida den sista biten", sa Tion glatt.
"Sa han det?"
"Mer eller mindre."
Tion slängde sig upp på Nocks rygg och red närmare räcket.
"Kommer du?"
Idra gick bort till dem.
Med hjälp av räcket tog hon sig upp bakom Tion.
Utan någon synlig signal skrittade Nock vidare på opalvägen. Det var riktigt skönt att få rida igen. Det var länge sedan hon suttit till häst.
Nock lunkade i stadig takt. Idra såg upp på de höga träden. De var säkert uråldriga. Hela dalen hade något mystiskt över sig. Det var så lugnt och stilla. Ändå var hon säker på att dalen sjöd av liv. Hon fick en känsla av att allt i dalen besatt en vishet. En balans som härskat i årtusenden. Vad hon hade för roll i den visste hon inte, men hon kände att hon var där av en anledning.

Plötsligt insåg Idra att de nästan var framme. Bergsväggen reste sig högt framför dem och hon kunde skymta torn med fönster över trädtopparna.
Till slut delade sig träden och de stod framför den mystiska staden.
Nock stannade i utkanten av den stora gläntan. Tion och Idra gled av och blev stående. Nock tog ingen större notis om dem, utan började beta i skogsbrynet.
Synen var hänförande. Det såg ut som en uthuggen stentavla i naturlig storlek. Ett halvt slott som stack ut ur bergsväggen. Nästan alla tornen låg mot berget. Vissa stack ut nästan helt, medan andra bara var som en rundning i väggen med fönster och tak. Idra lär blicken svepa över den enorma uthuggningen.
Plötsligt slogs hon av en tanke.
"Jag tror inte att någon bott här", sa hon.
Tion såg på henne.
"Inte?"
Hon skakade på huvudet.
"Varför tror du det?"
"Det är för enkelt."
"Enkelt?"
"Ja. Efter en stor port och en väl dold passage känns det lite märkligt med en grann blå väg som visar var staden ligger. Jag får en känsla av att det här är ett villospår."
"Okej. Verkar rimligt. Men vad är det då man vill dölja?"
"Den riktiga staden förstås. Jag tror att man tog emot gästerna här och lät dem tro att detta var den verkliga huvudstaden. Allt för att ingen ska hitta den egentliga staden."
"Så om någon var spion åt fienden så skulle staden och befolkningen ändå vara gömda?"
"Precis."
Tion nickade.
"Men hur ska vi då hitta den riktiga staden?" undrade han sedan.
"Det lär inte bli lätt, men vi har ju gott om tid."
"Sant. Men jag har fått nog av äventyr för idag. Jag är hungrig och börjar bli trött."
Idra nickade.
"Vi kan nog slå läger här i natt. Vi väljer något lämpligt rum i något av tornen och ordnar något att äta", tyckte hon.

Det fanns fruktträd och nötter i omgivningarna runt staden. Tion sköt några fåglar som de kryddade med örter från skogen.
Deras läger blev ett rum på andra våningen i ett av tornen. Rummet hade en eldstad med öppen rökkanal och verkade fritt från fukt.
När skymningen föll satt de utanför tornet och njöt av lugnet.
En efter en tystande fåglarna.
Sedan dök eldflugorna upp. Likt små stjärnor svävade de någon meter över marken eller tindrade i träden. Det var ett vackert skådespel, men till slut fick tröttheten övertaget och de gick och lade sig.
Det dröjde inte länge innan de båda somnat.

Idra väcktes av en hysterisk fågelsymfoni när solen kikade över berget. Tion var borta, men hon anade att han inte gått långt. Hon gäspade och sträckte på sig. Luften kändes sval och frisk. Nästan lite salt. Förmodligen låg havet precis på andra sidan berget, vilket i sin tur förklarade varför dalen var så fuktig och rik på vatten.
Hon satte sig upp när hon hörde steg i trappan. Tion kom upp med en färdiglagad fågel i handen.
"Var har du fått tag på den?" sa Idra förvånat.
"Jag sköt den själv. Men jag ville inte väcka dig, så jag tillredde den i ett annat rum."
Han satte sig bredvid henne och serverade fågeln på ett stort blad.
När de ätit gick de ut och satte sig vid trappans fot. Solen hade nått ner till foten av staden och värmde riktigt skönt.
Plötsligt kom Nock lunkande mot dem. Han stannade en bit ifrån dem med spetsade öron, som om han ville säga något.
"Säger han något?" undrade Idra.
Det dröjde en stund innan Tion svarade.
"Ja... Han säger att Núr-Drakas folk vill träffa oss."
Det tog några sekunder innan orden sjönk in.
"Núr-Drakas folk?"
"Ja. Nock ska ta med oss till en mötesplats. De som möter oss ska föra oss till huvudstaden och Núr-Drakas kung..."