Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.7 Öknens hemlighet

Det värkte i Idras höft, men hon hade ingen möjlighet att svänga på sig.
Det hade gått minst tre timmar sedan de krupit in i gömstället.
<<Vad ska vi göra?>>
Hon riktade tanken mot Tion.
Han tittade upp och mötte hennes blick. Hon hade inte varit säker på att han skulle kunna höra henne, men tydligen fungerade det. Frågan var bara om han kunde svara.
<<Jag vet inte>>, sa han till slut.
<<Det värsta är att vi inte vet var dom är>>, fortsatte Idra.
Tion såg bekymrat ut genom en av öppningarna.
<<Vi får ta en chansning. Ut snabbt och snabbt iväg. Här kan vi inte sitta. Förr eller senare måste vi ut>>, tyckte han.
<<Jo. Men frågan är åt vilket håll.>>
Det blev en paus.
<<Griwengar>>, kom det plötsligt från Tion.
Idra mötte hans blick.
<<Öknen? Är du galen?>>
<<Det är det enda logiska. Vi klarar hettan rätt bra. Även de måste tveka innan de går ut dit. Deras huvuden är svarta, de har bara överkroppar och vad jag har sett så saknar de utrustning för långa vandringar. Öknen är vår enda chans.>>
Idra tvekade.
<<Det är inte säkert att vi klarar av det heller. Vi har inte mycket vatten kvar.>>
<<Vad finns det annars för alternativ?>>
Hon suckade.
Han hade rätt, men hon kände starkt obehag för hela idén. Hon hade stor respekt för öknen. Ärligt talat var hon lite rädd för den. Hon hade ingen aning om vad som väntade där ute.
<<Okej. Vi springer ut i öknen>>, gav hon till slut med sig.
De flyttade sig så tyst som möjligt till en av öppningarna.
Vägen ut mot öknen verkade obevakad. De kunde åtminstone inte se eller höra något.
Det skulle bli en kort och intensiv sträcka genom skogen.
Idra kände hur det knöt sig i magen.
<<Nedräkning från tre?>> frågade Tion.
Hon nickade bara.
<<Okej. Tre... Två... Nu!>>
De kastade sig ut ur sitt gömställe. Grenar rev tag i kläder och packning, men till slut kom de loss från snåret.
De satte av så snabbt de bara kunde. Ljudet av snabba fötter som tog upp jakten på dem hördes direkt. Det var frestande att ta en titt över axeln för att se hur många som var efter dem och hur långt försprång de hade, men det var inte värt risken.
Sida vid sida rusade de genom terrängen likt djur på flykt från en dödlig fara.
Idra hade inte flytt för sitt liv på flera år.
Det var inget hon saknat.
Plötsligt tog skogen slut. Ena stunden sprang de över lövbeströdd mark. I nästa hade de bara sand under fötterna. Sanden var rätt lös vilket gjorde det tungt att springa i den. Idra undrade hur länge hon skulle orka. Hon hade bra kondition och stor uthållighet, men även hon hade sina begränsningar. Den lösa sanden gav en känsla av att de inte kom någonvart. Det fanns inget att fästa blicken på heller. Bara dyner och sand så långt ögat kunde nå.

Solen stekte från en klarblå himmel och luften dallrade av hetta. Idra hade aldrig upplevt en sådan värme tidigare. Torr, sträv hetta som torkade ut allt den kom i kontakt med. Andades man genom näsan brände det ända ner till svalget. Hade man munnen öppen torkade hela munhålan ut tills tungan klibbade fast. De hade båda fällt upp huvorna för att inte blotta huvudet mot solen.
Till slut vände Idra på huvudet och tittade bakåt. En känsla av hopplöshet vällde över henne. Soldaterna var fortfarande efter dem. De hade ett bra försprång, men vad hjälpte det? Dessa soldater verkade sakna förmågan att bli trötta.
<<Vi verkar inte kunna bli av med dem>>, sa hon till Tion.
Han kastade en blick över axeln innan han såg sig om.
<<Om vi går upp på sanddynen där borta så får vi en bättre överblick>>, sa han och pekade.

Från sanddynens topp hade de bra utsikt, men det var ingen trevlig syn.
Nigellon syntes knappt längre. Det var bara ett bleknande grönt dis bakom en vägg av dallrande hetluft. Åt andra hållet fanns bara sand.
Det var ungefär tjugo soldater efter dem. Hela gruppen sprang i takt i samlad trupp.
Idra suckade djupt.
"Det är ju hopplöst. Vad ska vi göra?" sa hon uppgivet.
Tion bara skakade på huvudet.
Plötsligt rörde sanden på sig bredvid soldaterna.
Idra högg tag i armen på Tion.
Det såg ut som att något under sanden grävde sig fram mot soldaterna.
Soldaterna märkte ingenting.
När de var nära nog flög sanden undan i en stor kaskad.
Soldaterna splittrade truppen och försökte fly.
En stor sandfärgad drake högg tag i soldaterna en efter en och tuggade dem i sig.
Det hela gick oerhört snabbt.
Snart var det bara draken kvar.
Den stora ödleliknande draken slickade sig om munnen med slutna ögon.
Idra och Tion stod som fastfrusna.
Draken var rätt lång. Ungefär femton meter. Kroppen var cylinderformad så när som på den avsmalnande svansen och den lite smalare, ganska korta halsen. Huvudet var mandelformat, med avsmalnande nos och bred, platt panna. Den påminde starkt om de små ödlorna som brukade sola sig på stenarna i skogen.
"Så legenderna och sagorna om vidunder i sanden var inte så långt ifrån sanningen i alla fall", mumlade Tion.
Draken öppnade sina kolsvarta ögon och gav dem en kort blick. Sedan vände den sig om och verkade leta efter ett lämpligt ställe att borra sig ner på.
Idra släppte Tion och sprang ner för sanddynen. Tion hann inte reagera. Ärligt talat hade hon inte tänkt igenom det hela riktigt själv heller.
"Vänta!" ropade hon och sprang mot draken.
Draken höjde huvudet från sanden och vände sin blick mot henne.
Hon stannade på ett lagom avstånd.
"Ursäkta. Men min vän och jag är lite vilse och vi undrar om du möjligtvis kan hjälpa oss?"
Idra lyckades nätt och jämt hålla rösten stadig.
Drakens huvud var bredare än hela hennes kroppslängd. Kanske hon kunnat nå från ena ögat till det andra om hon sträckt upp armarna.
Drakens ögon var mörkbruna på närmare håll. Den smala pupillen var inramad med ett moln av guldstänk.
Idra väntade nervöst på drakens reaktion.
<<Hjälpa vart?>>
Rösten dånade likt efterklangen i en tempelklocka. En dov vibration som fyllde hela hennes huvud.
"Vi är på flykt undan Druuplas soldater..."
Draken fnös till, men gjorde inget mer.
Idra samlade snabbt mod och fortsatte.
"Vi är wyrgvärdar och vet inte vart vi ska ta vägen."
<<Núr-Draka. I Núr-Draka är ni trygga.>>
"Núr-Draka?"
<<På andra sidan öknen. Vid havets strand. Hemliga berg med grönskande dalar. Wyrgers hem.>>
Idra nickade.
"Vi tar oss gärna dit. Men vi är inte skapta för vandring i öknen... Skulle du kunna ta oss dit?"
Draken blickade ut över sandhavet.
<<Det är möjligt. Jag tar er under sanden.>>
Idra vände sig om.
Tion stod kvar uppe på sanddynen.
"Kom! Vi får skjuts!"
Han tvekade en stund innan han långsamt tog sig nerför sanddynen och kom bort till dem.
"Vi kanske ska presentera oss? Jag är Idra och det här är Tion", sa Idra när Tion kom fram till dem.
Draken vände sin blick mot henne igen.
<<Jag är Corn.>>
"Vi är mycket tacksamma för din hjälp. Men hur ska vi kunna följa med dig under sanden?" undrade Idra.
<<Jag gräver mig ner och lyfter sanden. Ni går ner under mig.>>
Utan att invänta eventuella svar grävde Corn ner sig i sanden med huvudet före. Det gick förvånansvärt lätt. Snart höjde han kropp och svans så att det bildades en liten tunnel under honom.
"Det här är helt vansinnigt. Men du verkar veta vad du gör", sa Tion till Idra innan de kröp ner i öppningen.
Sanden blev lite fastare redan någon meter längre ner. Vid Corns huvud kom de in i en tunnel.

Sittande på Corns rygg färdades de snabbt genom långa tunnlar. Han gled fram på mage och sköt ifrån mot väggarna med fötterna. Sval luft fläktade dem i ansiktet.
Corns ögon lyste i mörkret med ett guldaktigt sken. Ibland gjorde han en snäv sväng i en plötslig kurva eller bytte tunnel, men det var ingen risk att halka av. Hans hud var sträv som om sanden vuxit fast på honom.
Idra hade alltid trott att drakar hade fjäll, men tydligen gällde det inte alla.
Tion satt tätt bakom henne med ett stadigt grepp om hennes midja.
Idra fascinerades av de stora tunnlarna. Hon undrade hur de kunde vara så stabila. Luften var torr, så det fanns knappast någon fukt i sanden. Det syntes att gångarna var grävda för hand av drakar. Kanske användes magi för att hålla taket uppe? Det skulle inte förvåna henne.
"Finns det någon möjlighet att få lite vatten här nere?" frågade hon Corn.
<<Javisst.>>
Han vek av i en neråtsluttande gång och stannade efter bara en liten bit.
På hans högra sida gapade en mörk öppning. Han vände på huvudet så att hans ögon lyste upp en stor grotta. Hela golvytan täcktes av en mörk vattenyta.
Idra och Tion hoppade ner och gick ner till vattenbrynet. Den underjordiska tjärnen verkade inte vara djup. Den var förmodligen bara tänkt som vattenhål.
Idra och Tion fyllde sina vattenflaskor innan de klättrade upp på Corn igen.
När han fortsatte framåt gick gången uppåt igen och snart var de tillbaka i den tidigare tunneln.

Corn tog dem till ytan vid foten av ett massivt berg.
<<Brynje finner ni om ni följer berget söderut>>, sa Corn.
"Brynje?"
<<Porten till Núr-Draka.>>
Idra nickade.
"Okej. Tack så mycket."
Corn backade ner i sanden och försvann på bara någon sekund.
"Ska jag vara helt ärlig så är jag glad att han är borta", sa Tion.
"Han var kanske lite kort i tonen, men han hjälpte oss i alla fall."
"Jo..."
Idra såg sig om.
Solen var på väg ner och sanddynernas skuggor blev långa.
"Vi tar och letar upp en rastplats. Vi kan lika gärna fortsätta imorgon. Det är ingen idé att treva i mörkret", sa hon och gick mot foten av berget.
De fann en bra plats för övernattning. En liten halvgrotta som var stor nog för dem båda.
Idra plockade fram lite bröd och ost ur väskan. Ett välbehövligt mål mat när de inte haft någon möjlighet att äta under hela dagen.
När de senare lade sig tillrätta i sanden kände Idra hur tröttheten sköljde över henne. Det hade utan tvekan varit en av de mest påfrestande dagarna i hennes liv.
Hon somnade på bara några sekunder, vilket hon inte var ensam om. När skymningen lagt sig sov de djupt båda två.