Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.31 Obehagligt sällskap

Idra vickade och rörde på fötterna för att värma upp och få igång blodcirkulationen i dem.
"Behagar min dam att lyfta på häcken nu då?" sa han lite mindre artigt efter en stund.
Idra blängde på honom.
"För all del. Eftersom du ber så snällt", fnös hon.
Hon kanske var fånge, men hon hade ingen skyldighet att vara trevlig mot honom.
Hon reste sig och följde honom ut ur rummet.
Den stora entrén kändes kuslig. Lite här och var skyndade en Druupla-magiker förbi. Det var märkligt vad bråttom de hade. Hon sneglade lite misstänksamt efter dem i hopp om att få en ledtråd till vad de höll på med.
Rán gick före henne upp för en lång, smal trappa. Hennes ben kändes som gummi efter en stund men hon stretade envist vidare. Hon tänkte inte ge honom en anledning att hjälpa henne.
Till slut kom de till en lång korridor.
Halva korridoren var större än den andra, vilket såg lite märkligt ut. Tydligen hade de skarvat slottet där när de byggt ut.
De följde korridoren en bra bit innan de vek av upp för en ny trappa.
Idra undrade hur långt det var kvar och hoppades att hennes ben skulle orka bära henne ända fram.
Rán sneglade lite retsamt på henne över axeln med jämna mellanrum men hon höll sin orubbligt uttryckslösa min.
Det var en stor lättnad när han stannade utanför en dörr och öppnade den för henne.
"Ert rum, fröken."
Hon gick förbi honom utan att svara.
"Vill du något så bor jag i rummet vid korridorens slut på höger sida. Jag kommer och hämtar dig vid middagen. Njut av din vistelse här", sa han med överdriven artighet som om hon bokat in sig på ett värdshus.
Han stängde dörren efter sig och det blev tyst.
Idra såg sig om.
Rummet hade en stor säng med ett överkast i röd sammet. Golvet var täckt med tjocka mattor i samma färg och bakom ett översvall av gardintyg verkade det finnas ett fönster. I ett hörn stod en garderob i mörk ek och väggarna var täckta med vävda mattor.
Idra gick till slut bort till fönstret och tittade ut.
Nedanför slottet låg den lilla byn i leran och ovanför bredde de ständigt närvarande molnen ut sig. Det såg ut som ett åskoväder, men utan regn eller blixtar. Utsikten var över lag en mycket dyster syn. Inte en levande rörelse så långt ögat nådde.
Hon gick till sängen och lade sig på den.
Taket var av sten med tjocka träbalkar i mörkt trä.
Tankarna snurrade fortfarande som en upprörd bisvärm. Hon slöt ögonen för att försöka samla sig. Dessutom var hon fortfarande mycket trött. Snart kände hon att hon höll på att somna. När det inte fanns mycket annat att göra slappnade hon av och lät sömnen svepa med henne bort från det dystra rummet.

Idra väcktes av att Rán lutade sig över henne. När hon tittade upp log han brett.
"God morgon, sömntuta. Behagar ni komma med ner till matsalen för en bit mat?" sa han med samma dryga artighet.
Hon gav honom en vass blick och rullade ur sängen på andra sidan.
"Jag har inget bättre för mig", svarade hon kallt.
"Lerat ner sängen har ni gjort också."
"Jag slängde mig inte i leran frivilligt. Ni kan gott ha lite lera i sängen."
"Inte gör det mig något. Det är tvättslavarnas bekymmer."
Han gick runt sängen och ut genom dörren.
Idra kände sig lite skyldig över att tvättslavarna skulle få extra arbete med det smutsiga sänglakanet, men det var inget hon kunde ändra på nu.
Hon följde Rán ut ur rummet och ner för en rad korridorer och trappor.
De kom till en liten matsal med ett bord för åtta. I ena änden av salen brann en stor eld i en öppen spis. Det fanns även facklor på väggarna och en kandelaber på bordet. Bordet var dukat i de båda kortändorna.
Rán gick bort till ena änden och drog ut stolen för henne. Idra gick trotsigt bort till bordets andra ände och satte sig. Han log och slog sin ner på stolen som han dragit ut.
"Ni är en mycket envis dam, fröken Idra", sa han och lade servetten i knät.
Hon rullade upp sin servett och lade den över benen utan att bry sig om honom.
En kökspiga kom in med sänkt huvud och serverade skyndsamt förrätten åt dem. Hon såg lite hunsad och skrämd ut.
Rán tog direkt för sig av det smörstekta brödet med räkröra, rom och sallad.
Idra insåg att hon var utsvulten och dröjde inte med att äta själv. Maten var himmelskt god. Enda nackdelen med den var att personalen som tillagat den förmodligen arbetade under hemska förhållanden.
Rán såg på henne nästan hela tiden över bordet, vilket var lite irriterande.
Hon såg envist ner i tallriken för att slippa ögonkontakt.
Varmrätten bestod av oxkött med vitlökspotatis, sås och en rad krispiga grönsaker. Idra kunde inte minnas när hon ätit så gott senast. Maten hon ätit i Iizath och Briscar var helt klart varit i samma klass, men det var ändå något extra med maten hon serverades nu. Kanske för att hon var så hungrig.
"Du är inte särskilt pratsam", påpekade Rán efter en stund.
Hon gav honom bara en vass blick över bordet.
"Är du rädd för att prata med mig?" undrade han sedan.
Hon fnös bara åt honom och såg ner på tallriken igen.
"Nästan alla här är rädda för mig. Utom Lódra förstås. Hon har inte anledning att vara rädd för någon."
"Jag har ingen anledning att vara rädd för dig", svarade Idra torrt.
Han log snett.
"Aptit har du också. Det är härligt med kvinnor som äter ordentligt. Inte direkt överviktiga kvinnor som glufsar i sig tre gånger mer än de behöver, men ändå. Du verkar tränad, men sitter ändå inte och petar i maten. Jag gillar den egenskapen."
"Jag har inte ätit på hela dagen. Okej?" sa hon irriterat och tog en klunk av fläderblomssaften som hon hade i bägaren vid tallriken.
Sedan tog hon för sig av biffen igen.
Potatisen var råstekt och rena drömmen. Den kocken hade hon gärna anställt i Waagen.
Rán satt inte direkt och petade i maten heller, men han tog sig ändå tid att titta på henne.
"Du kanske vill göra mig sällskap till biblioteket senare?" undrade han sedan.
"Vad hände med "Ni"?" frågade hon.
"Vadå?"
"Du sa "Ni" åt mig hela tiden förut, men nu ändrar du det till "Du"."
"För att nu tilltalar jag dig direkt. När jag säger "Ni" så menar jag både dig och den där slemmiga masken du har i dig. Sirio, vad det visst. Men nu är jag intresserad av att umgås lite med dig och då tilltalar jag dig direkt."
"Ledsen, men Sirio följer nog med vare sig du vill eller inte."
"Hm. Men kanske inte så länge till."
Idra tryckte undan obehaget hon kände inför hans påpekande. Hon ville inte verka svag eller sårbar.
"Vad menar du med slemmig mask förresten? Har du sett en wyrg?"
"Många gånger. Lódra brukar be mig slita ut de hon vill göra sig av med."
Idra slutade äta och bara såg på honom.
Han log igen och verkade nöjd med att ha hittat en svag punkt hos henne.
"Jag kan visa dig hur de ser ut om du vill. Lódra har ett kar som hon slänger överloppswyrger i. Hon sparar dem ifall de skulle komma till användning. Intresserad?"
Idra kände sig nästan illamående.
"Nej, tack. Jag tror att jag står över."
Hon fortsatte att äta för att inte visa att samtalsämnet störde henne.
"Wyrger är svåra att riva ut om man vill hålla dem vid liv efteråt. De är lite som växter. Drar du upp en växt ur marken så följer en stor del av rötterna med, men inte allt. Några små rottrådar blir alltid kvar. Wyrger gör på ungefär samma sätt. De sprider sina trådar i hela kroppen på sin värd. Det är därför värden blir extra uthålliga sedan. Wyrgerna kan delta i blodcirkulationen och utvecklingen av muskler. Två individer blir en. Vi har massor med anteckningar i biblioteket om det. Wyrger är lite av en favorithobby för Lódra."
Idra brydde sig inte om att svara.
"Vi har till och med en bok om hur wyrger och människor kom i kontakt med varandra. Historien bakom den första wyrgvärden kan man säga."
Idra tittade upp och mötte hans blick.
"All sådan information har försvunnit från biblioteken i Iizath. Det är ingen som vet hur allt började."
Hon ångrade sig direkt efter att orden lämnat munnen på henne. Hon ville inte inleda ett samtal med Rán. Inte ville hon visa sig intresserad av något som han kunde visa henne heller.
Han log snett igen.
"Jag kan låta dig låna boken om du vill."
Hon nickade bara och fortsatte äta.

De avslutade måltiden under tystnad.
Efterätten bestod av en sagolikt god sufflé med bitar av olika bär i. Idra hade aldrig ätit sufflé tidigare. Hon hade bara hört talas om det och hört hur svåra de var att göra i de vedeldade ugnarna. Hur kökspersonalen i slottet lyckats med det hade hon ingen aning om. Hon undrade om hon skulle låta nyfikenheten vinna över hatet mot Rán. Hon ville veta hur maten var tillagad, men det krävde att hon pratade med honom.
Till slut tog nyfikenheten över.
"Hur tillagas maten här förresten?" frågade hon.
Han tittade upp från skålen framför sig och mötte hennes blick.
"Hurså?"
"Det var en ganska avancerad meny. Speciellt den här sufflén. Vad är hemligheten? Jag har hört att sufflé är nästintill omöjlig att göra i en vedeldad ugn."
"Vi använder inte ved. Vi använder gas."
"Gas?"
"Ja. Lättantändlig gas. Det finns en enorm gasficka under berget här. Det finns gasfickor under hela Lormarch. Vi har lärt oss att leda gasen dit vi vill och med hjälp av ventiler får vi ett önskat flöde. Det kan brinna hur länge som helst med oförändrad temperatur, utan att det behöver fyllas på."
Hon nickade bara.
Det var knappast något som hon kunde dela med sig av till kökspersonal på andra ställen. Såvida det inte fanns fler välplacerade gasfickor i Silvarion, men det verkade inte troligt.
"Börjar du bli klar?"
Idra satt och skrapade i den egentligen ganska tomma serveringsskålen.
"Snart", svarade hon kort.
Han lutade sig tillbaka så att stolen knarrade lätt.
"Det här gör jag gärna om. Du är ett betydligt trevligare sällskap än de andra här i slottet. Inte särskilt pratsam, men en utomordentlig utsikt om inte annat."
Hon ignorerade honom och nötte envist med skeden i skålen. Så snart hon var klar innebar det att hon skulle följa med Rán till biblioteket och hon var inte det minsta sugen på att vara ensam med honom.
Rán trummade långsamt med fingrarna mot bordet och iakttog henne lite roat. Det var ganska uppenbart att hon försökte fördröja deras tid vid bordet.
"Du kan få ta med dig skålen om du vill", sa han till slut retsamt.
"Nej, tack. Jag är klar nu."
Hon ställde ifrån sig skålen och sköt undan den.
Han suckade och betraktade henne en stund.
"Så... Vill ni se biblioteket, vårt wyrglager eller kanske tortyrkammaren?" undrade han.
Idra mötte hans blick.
"Helst skulle jag slippa ditt sällskap helt och hållet, men om jag måste välja så tar jag biblioteket."
Han log brett.
"Biblioteket var det."