Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.28 Fälla

Idra vaknade med ett ryck.
Ceran tittade upp där han satt på sin stol bredvid sängen.
Hon såg sig om och kände igen gästrummet som hon tilldelats i Aldwins fästning.
Lättat tog hon ett djupt andetag.
Ceran reste sig och slog sig ner på sängkanten bredvid henne.
"Hej. Hur känns det?" sa han mjukt.
"Bra... antar jag."
"Var det broggen?"
Idra skakade på huvudet.
"Jag vet inte... Det var bara mörkt."
Han tog hennes hand i sin.
"Vi måste få dig till alverna. Att mörkret kan få tag i dig när du är vaken är inget bra tecken. Alverna kan nog hjälpa dig."
Hon nickade.
Ceran log tröstande.
"Ska jag be Adon hålla dig sällskap?"
Idra nickade igen.
Han tryckte ömt hennes hand innan han motvilligt släppte henne och lämnade rummet.
När han stängt dörren efter sig förde hon handen till huvudet. Hela festfrisyren var bortplockad och håret hängde fritt. Klänningen var också borta och hon hade bara linne och underkjol på sig under täcket.
Hon lutade sig tillbaka mot kuddarna och suckade. Ögonlocken kändes tunga och det dröjde inte länge innan hon somnat.

Idra väcktes av att någon försiktigt knuffade på henne. Motvilligt öppnade hon ögonen och såg upp på Adon.
"Upp och hoppa. Vi ska ge oss av", sa han mjukt.
Hon såg mot fönstret.
Det var bara en svag ljusning vid horisonten. Gryningen hade knappt börjat.
"Redan?" mumlade hon sömnigt.
"Ja, vi måste skynda oss innan det ljusnar. Ceran har fått drakarna att landa i en närbelägen glänta. Med lite tur är vi i Algarda innan middagen."

Idra gick halvsovande ner för trappan till entrén.
Adon höll en stöttande arm om henne.
Ceran och Aldwin utväxlade några ord, men Idra lyssnade inte. Hon lät sig ledas ut ur fästningen och blev uppbaxad på en häst.
Någon satt upp bakom henne och gav henne stöd.
"Är det normalt att hon är så här trött?" frågade Adon från marken.
"Mörkret får ett allt starkare grepp om henne. Vi får skynda oss till Algarda och hoppas att Livonia kan hjälpa henne", svarade Ceran bakom henne.
Idra lutade sig mot honom och lutade huvudet mot hans kind när de red ut ur Briscar.
När de fattade galopp lade han armarna om henne för att hon inte skulle skakas om för mycket.

Hon måste ha somnat, för innan hon visste ordet av var det dags att sitta av igen.
"Kan du rida Rubor själv?" frågade Ceran när de gick bort till drakarna.
"Jag tror det", svarade hon.
Rubor sänkte sig så lågt han kunde när Ceran hjälpte henne upp.
"Håll dig vaken nu. Jag måste stanna ett litet tag till. Förhoppningsvis är jag i Algarda redan i kväll", sa Ceran och kramade hennes hand.
Idra nickade bara.
Rubor reste sig och sträckte på vingarma.
"Håll i dig nu. Att starta från slät mark är något helt annat är att glida ut från en klippa", sa Adon.
Laup sparkade ifrån och gjorde ett kraftfullt slag med vingarna.
Idra vinglade till när vindstöten träffade henne.
När Laup tagit sig till högre höjd var det Rubors tur. Idra var nära att slå pannan i nacken på honom när han hoppade upp på bakbenen och fick sedan snabbt hugga tag i sadeln när han sköt iväg uppåt, men snart gled de lugnt fram på hög höjd.
Idra ansträngde sig för att hålla sig vaken.
Det var märkligt vad trött hon var.

Solen steg över Griwengar, som bara var ett avlägset sandhav bortom skogen. Under dem låg Wonlara under ett tunt lager dimma. I den fart de flög i hörde man inte mycket fågelsång, men den svala morgonluften fick henne i alla fall att vakna till lite.
Saraná såg ut som en mörk spegel när de flög över. Sedan kom Nimreth inom synhåll.
Idra insåg att de skulle flyga över Lormarch, strax väster om Druupla.
Det var ett område som hon aldrig sett tidigare, vilket hon var långt ifrån ensam om. Lormarch var ett snårigt område med gott om träsk och sankmark. Hon hade aldrig hört talas om någon som lyckats korsa området. Ingen hade väl varit galen nog att ens försöka. Framför allt när man var tvungen att passera Druupla för att komma dit.
Idra såg fascinerat på de mörka området som kom efter Nimreth.
Hon kisade österut för att få en glimt av Druupla.
Rädsla och fascination blandade sig till en märklig känsla.
Druupla var en mörk prick under en mörk himmel. Det slog henne att hela området låg under moln.
De fick gå ner på lägre höjd för att inte tappa bort varandra.
Idra fick plötsligt en obehaglig känsla.
Känslan av att något på marken kunde nå henne.
De var iakttagna och på väg rakt in i en fälla.
<<Adon... Något känns fel...>>
Även Rubor reagerade på hennes oro.
<<Du har rätt. Vi får flyga över molnen istället>>, svarade Adon.
Sekunden senare träffades de av en osynlig kraft likt en kraftig kastvind.
I ett försök att återfå balansen sjönk drakarna i höjd. Rubor röt ilsket medan Laup morrade dovt.
Nästa stöt fick drakarna att tappa ytterligare höjd. Det sög till i magen på Idra av fallet. Plötsligt fick hon en knuff i sidan och tippade ur sadeln. Hon rullade ner över Rubors vinge. Han gav ifrån sig ett vrål och försökte få tag i henne, men en osynlig vägg hindrade honom.
Idra föll handlöst mot marken.
Sedan svartnade det för ögonen på henne.

Yrseln slog till så fort hon vaknade, men hon kände sig oskadd. Hur hon lyckats landa utan en skråma efter ett så långt fall hade hon ingen aning om.
Med viss möda satte hon sig upp.
Hon undrade hur länge hon legat där. Den grå himlen sade inte mycket om solens placering. Några drakar såg hon inte heller till.
Hon upptäckte att hon var täckt med lera.
Runt om henne fanns bara förvridna träd med mörka stammar. Marken var mjuk och lerig under ett lager med löv och mossa.
Efter att ha borstat av sig den värsta leran försökte hon resa sig, men benen kändes märkligt stumma och ville inte alls lyda.
Hade hon skadat ryggen i fallet?
Om ryggen var skadad så kanske hon inte kunde känna hur allvarligt det var?
<<Vad ska jag göra nu då?>> frågade hon Sirio.
Men det kom inget svar.
<<Sirio?>>
Tystnaden skrämde henne.
Han hade alltid svarat henne.
En känsla av panik spred sig i henne och hjärtat började bulta. Hon lade armarna om sig själv och sökte desperat efter minsta rörelse. Tårarna trängde fram och hon darrade svagt. Aldrig hade hon känt sig så ensam. Tänk om hennes senaste mardröm blockerat honom helt? Han hade inte kunnat nå henne under mardrömmarna tidigare, så det kanske var någon sorts långvarig effekt? Antingen det eller så var det något allvarligt fel på honom. För första gången var hon orolig för honom. Det hade hon aldrig behövt vara tidigare. Var hon okej så var han okej. Men nu kunde hon inte ens fråga honom. Han kanske var sjuk? Eller ännu värre - döende. Han kanske redan var borta?
Idra bröt ihop och grät. Hon hade inte fällt tårar på flera år. Inte på det sättet. Kanske något enstaka tår om det varit jobbigt, orättvist eller bara sorgligt. Då hade hon dessutom alltid haft Sirio där till tröst. Hon kände sig så tyst och tom inombords. Och väldigt ensam.
Plötsligt kände hon en rörelse under huden på halsen. En tröstande smekning runt nacken.
Idra lade handen över rörelsen för att försäkra sig om att han fanns där. En våg av lättnad sköljde över henne. Han levde i alla fall. Hon suckade djupt och lugnade ner sig.

Det tog en bra stund att samla sig och återgå till lugnet, men snart kunde hon koncentrera sig på andra bekymmer. Hennes ben var fortfarande stumma och besvärliga. Hon var inte säker på om det berodde på fallet. Vore de det så skulle hon väl inte kunna sitta upp? Hon kände sig mer och mer övertygad om att det hade med den osynliga kraften att göra. Det var någon form av magi. Frågan var bara hur hon skulle bli av med det.
Plötsligt rörde Sirio på sig som han brukade när han varnade henne för fara.
Någon eller något närmade sig.
Idra såg sig om och lyssnade. Vanligtvis brukade Sirio lyfta fram det ljud han ville att hon skulle höra, eller berätta åt vilket håll hon skulle se. Det var mycket svårare att hitta ljudet själv.
Till slut hörde hon steg som närmade sig. Det var omkring fem personer som snabbt tog sig fram i hennes riktning.
Hon letade efter en flyktväg eller ett bra gömställe, men insåg att hon inte hade en chans. Hon kunde fortfarande inte röra benen. Hon fick helt enkelt sitta där och vänta.
Sirio verkade vara ordentligt orolig och rörde sig nervöst.
Idra satt som fastfrusen och väntade på att något skulle komma inom synhåll.
Det fanns inga garantier på att det var människor.