Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.20 Dracoona

Adon och Idra skildes åt på torget framför slottet. Adon gick till Waagen medan Idra sökte sig till matsalen i slottet.
Ceran stod och väntade på henne när hon klev in.
"Hej. Väntat länge?" undrade hon.
"Inte alls."
De slog sig ner och tog för sig av kallskuret kött och olika rotfrukter.
"Jag antar att Adon underhållit dig under morgonen?" sa Ceran.
"Ja. Vi tog en ridtur till de varma källorna."
"Bra. Så länge du trivs så får du göra lite som du vill. Hur känns det så här långt?"
"Bara bra. Inte så mycket spring som jag är van vid. Men det är kanske dags att jag lugnar ner mig lite."
Ceran log.
"Det är säkert en stor omställning."
"Jo. Men det är ändå skönt att ha ett hem."
Han nickade.
Det blev en liten paus innan han bröt tystnaden.
"Jag tänkte föreslå att vi kunde ta en liten promenad i Irja-Wen efter maten. Jag har det lite lugnare idag."
Idra nickade.
"Det låter som en bra idé."

Under resten av lunchen talade de om hur hon trivdes i Waagen och med sin nya personal. Idra nämnde inte sin mardröm för honom. Det kändes lite fånigt på något sätt. Som alla andra mardrömmar kändes den avlägsen och ofarlig när solen sken och hon umgicks med vänner. Men hon började undra om de pratade om henne hela tiden för att inte diskutera vad han gjorde på dagarna. Det var kanske bäst att inte fråga något.

När de promenerade genom Irja-Wen passade Idra på att ta upp Dracoona med honom. De hade diskuterat vädret och miljön i dalen en stund och hon kände för att byta till något intressantare.
"Adon och jag diskuterade Dracoona under vår ridtur. Han föreslog att jag skulle ta upp ämnet med dig", sa hon.
Vinden susade i öppningarna när den svala havsluften passerade in i dalen. Lite nu och då passerade de öppningar och vinden ryckte i deras kläder och hår.
"Dracoona? Hur kom ni in på det?" undrade Ceran.
"Vi red förbi ruinerna på vägen tillbaka från de varma källorna. Adon berättade om de fyra drakarna, men mer än så hann vi inte med."
Ceran gick med händerna på ryggen, vilket gav honom en kunglig hållning med rak rygg och tillbakadragna axlar, men Idra kände sig ändå inte spänd i hans sällskap på samma sätt som när hon mött andra adliga personer.
"Är det något särskilt du undrar över?" frågade han.
"Det mesta. Krävs det något för att döpas i Dracoona?"
"Att man tror. Först måste man förstås lära sig allt. Väljer du att tro på det så kan jag ordna en enkel ceremoni och sedan är du döpt. Det är ingen svår tro."
Idra nickade.
"Jag vet vad drakarna heter, vad de står för och hur de avbildas. Vad mer behöver jag veta?"
Ceran såg på henne.
"Är du intresserad av att döpas?"
"Kanske. Jag vill veta mer först och sedan behöver jag fundera på saken. Men nog känner jag ett visst intresse. Har ni några högtider?"
"Fyra. En för varje drake. Under Gayas högtid klär vi hela staden i grönt. Lövrika grenar och blommor på gatorna. Flaggor, fanor och utsmyckningar. Det är kärlekens högtid och en hyllning till livet. De små barnen planterar blommor och flätar korgar. De lite äldre skickar kärleksbrev, håller handen och imiterar vuxna. De kan vara ganska så komiska. Men på kärlekens dag är det som väntat en hel del romantik i luften. Det är nästan ingen som sover ensam den natten. En tradition är att ha en Gaya-kärlek. Ensamstående och ogifta som har en relation för en dag och en natt. Det är inte så långt till vår Gaya-högtid. Två veckor ungefär."
Idra nickade.
Det verkade vara en trevlig högtid.
"Hur firas Luors högtid?" undrade hon.
Dödens, hämndens och sorgens högtid var knappast någon festlighet.
"Alla stannar inne och man tänder så lite ljus som möjligt. Hela staden blir öde och mörklagd. Många hänger gardiner i fönstren för att inte behöva se de mörka gatorna. Det sägs att de döda vandrar på gatorna den natten och ibland Luor själv."
"Kusligt."
"Jodå. Det finns många spökhistorier om Luors natt."
"Syriths högtid då?"
"Vi tillverkar pappersskepp som följer med vindarna ut till havs. Barnen gör små snurror som sätts i rörelse av blåsten. Det är en hyllning till vindarna och havet... Under Wraams högtid klär sig alla barnen i rustningar och får träsvärd att leka med. Vi spelar teater på torget om olika slag och hjältar. Sagoberättare läser ur böcker om mod och faror. Vi Drakriddare uppmärksammas lite också. Det tänds stora eldar och staden pyntas med tyg i rött, orange och gult."
Idra nickade igen och lät allt sjunka in en stund.
Under deras samtal hade de kommit upp på Irja-Wen.
"Hur mycket är det kvar att lära sig?" undrade hon.
"Det var allt som behövs för att döpas i Dracoona. Det går att fördjupa sig i tron, men kan man grunderna räcker det för att döpas."
"Okej."
Hon strök en hårslinga ur ansiktet som vinden lekt med.
"Du får fundera på saken. Vill du döpas är det bara att säga till."
Hon nickade.
De stannade mitt på stigen. Man såg bara lite av havet på ena sidan och en liten grön strimma mellan bergen på den andra. Resten var bara en enorm himmel över dem.
"Jag är rädd att jag måste gå tillbaka. Jag väntar ett meddelande", sa Ceran.
"Okej. Jag stannar nog här och funderar."
Idra hann precis avsluta meningen innan något enormt dök ner från himlen.
Rubor landade tungt bredvid dem.
Idra fick en glimt av en sadel på hans rygg.
<<Jag tänker ta en flygtur. Vill du göra mig sällskap?>> frågade han.
Idra sneglade på Ceran som genast gav henne en nick.
"Ja, tack", sa hon till Rubor och gick fram till honom.
Trots att han sänkte sig var det med viss möda hon tog sig upp i sadeln. Den var av ett hårt, mörkt läder med en tygstoppad sits i blå sammet. Även stigbyglarna var av läder och det fanns ett lågt ryggstöd. Man sjönk ner i sadeln och satt förvånansvärt stadigt. Stigbyglarna satt fast i sadeln och hängde inte lösa som på en häst. Förmodligen för att man skulle hållas kvar vid kraftiga svängar och liknande.
Rubor reste sig och gick fram till klippkanten. Utan vidare omsvep slängde han sig ut. Idra högg tag i det höga framvalvet på sadeln när det knöt sig i magen.