Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.39 Vandring

Ganska snart befann de sig nedanför Esorac.
De red vidare längs bergskammen i sökandet efter en passlig passage, men berget reste sig lodrätt högt över deras huvuden. På vissa ställen sluttade bergen kraftigt, men var så släta att det inte fanns något att ta tag i.
Grendi slog ner på takten och lunkade raskt längs bergsväggen österut.
Idra hoppades att de skulle fina en passage innan de kom för nära Druupla. Hon ville inte springa på cha'männen igen, eller Rán.
'Cham höll ett fast grepp om hennes midja, men vågade lossa lite på greppet när de skrittade.
"Det finns ett antal tunnlar och passager genom berget. Åtminstone längre västerut. Men vi har inte tid att rida dit. De ligger för långt bort och Lódra började säkert leta efter oss så snart man upptäckte att vi var borta", sa 'Cham.
Idra svarade inte utan blickade frustrerat upp mot de branta bergen.
Om Grendi ändå kunnat flyga.
<<Sirio?>>
<<Ja?>>
<<Vi har inte utvecklat förmågan att hela eller något sådant än?>> undrade hon.
<<Nej. Tyvärr.>>
<<Synd. Det hade varit väldigt användbart just nu.>>
Hon suckade djupt.
"Nå, vi har inte sett några cha'män än i alla fall", sa hon högt.
"Hur långt tror du att Grendi orkar bära oss?" undrade hon sedan.
"En bra bit till. Marfålar är mycket tåliga."
"Mm. Synd bara att de skadat vingen på henne. Hade hon kunnat flyga hade allt varit mycket enklare."
"Jo. Vi har helare i våra byar, men de kan förstås inte hjälpa oss nu."
Idra suckade djupt igen.

De följde berget tills mörkret började lägga sig. Sedan bestämde de sig för att slå läger för natten.
'Cham gjorde upp en eld när det blev tillräckligt mörkt för att inte röken skulle synas.
De tog av sig de yttre plaggen och värmde dem på stenar runt elden. Underkläderna var fortfarande fuktiga, men de torkade undan för undan i värmen.
Grendi lunkade iväg i mörkret, men Idra oroade sig inte för att hon skulle försvinna. Hade Grendi sagt sitt namn så var det ett löfte om evig lojalitet och marfålar bröt aldrig det löftet. Idra var bara glad över att Grendi inte tvingats ge det löftet åt Lódra.
"Berätta om din familj", bad Idra.
Hon ville höra mer om trollen.
'Cham suckade och såg upp mot den mörka himlen.
"Jag har två syskon. Min syster, Avara är snart 30 år, i er tideräkning. Hon är äldst av oss. Min bror, Orin är ungefär i din ålder. Själv är jag 27 år. Våra föräldrar bor i en annan by för tillfället. Vi ansågs ha vuxit ifrån att resa med dem, men vi väljer ofta att resa till samma byar. Avara har funnit en make åt sig och kommer att gifta sig snart, om hon inte gjort det än. Själv har jag en som jag är intresserad av. Jag hoppas bara att jag hinner tillbaka i tid för Avaras bröllop. Telerin är en nära vän till mig och jag kan inte tänka mig en bättre make åt Avara, men jag hade gärna varit där på deras bröllop och önskat dem lycka."
'Cham såg in i elden och verkade drömma sig bort en stund innan han vaknade till igen.
"De borde befinna sig i byn längst hit, om de inte flyttat sig än. Jag hoppas att de är kvar. Det hade varit trevligt att få möta dem direkt, men om de flyttat sig så lär vi träffa andra som jag är nära bekant med. När vi flyttar oss så mycket som vi gör så lär man känna många. Det finns de som väljer att bosätta sig permanent på ett ställe där de trivs, men ingen i min familj har valt att göra det än."
"Jag ser fram emot att få se hur er kultur ser ut. Jag har alltid undrat hur troll beter sig. Jag har hört att ni har vilda fester, men det kanske bara är ett rykte?"
'Cham log med en drömmande blick in i elden.
"Nej. Våra fester kan sätta skogen i gungning. Vi dansar runt eldar, äter och dricker gott, spelar och sjunger... Vår musik är något helt annat än alvernas stråkinstrument eller den pampiga orgelmusiken man kan höra i era kyrkor. Vi spelar det mesta på trummor. Vissa är så stora att det krävs tre troll för att flytta dem och deras toner når djupare än något annat instrument. Man kan känna deras rytm i hela kroppen, som om deras vibrationer rusar genom blodet. Men vi har träflöjter, nyckelharpor och mungigor också. Bland annat. Vi kan nog plocka fram de flesta instrument, men det är trummorna som gör vår musik unik. Deras dova rytm kan höras flera vandringsvägar bort."
"Jag tror att jag hört något sådant under mina vandringar. Jag trodde nästan att det var avlägsen åska, men så sa Sirio att det förmodligen var trolltrummor."
'Cham nickade.
"Man skulle kunna tro att vi har svaga instrument för att inte avslöja var vi är, men trummornas ljud ekar genom skogarna och gör det omöjligt att finna oss om man skulle få för sig att följa ljudet."
Grendi kom ut ur mörkret och släppte något på marken vid elden.
Idra och 'Cham tittade upp och såg elden lysa upp en ung vildsvinssugga.
"Tack ska du ha", sa Idra till Grendi.
Grendi vände om och lunkade bort med de utstickande framtänderna nära marken tills hon fann en liggplats.
Med en dov duns hasade hon omkull i den mjuka sanden och suckade djupt.
"Har du en kniv?" undrade Idra.
"Nej. Men det finns stenar här som kan duga."
'Cham letade runt lite innan han hittade en vass sten som han sedan gick lös på vildsvinet med.
Idra sökte upp mer ved under tiden.

När köttet fått ligga i den glödande kolen en god stund lade de på mer ved och blåste liv i elden igen.
'Cham hade lyckats få köttet riktigt mört och precis lagom stekt.
"Synd att vi inte har några kryddor. Hade vi haft det hade det varit helt perfekt", sa Idra.
'Cham nickade.
"Lite potatis hade inte varit helt fel heller. Eller kålrötter, morötter och rovor."
Idra hade precis tagit en stor tugga så hon nickade bara. Det var himmelskt gott i vilket fall som helst när hungern rev i hennes mage.
"Ska vi turas om att sova, eller ska våra wyrger få dela på vakten ensamma?" undrade 'Cham.
"Med tanke på att vi inte sovit på över ett dygn så kan vi behöva all den sömn vi kan få", tyckte Idra.
'Cham nickade.
"Blain har nog fått all den vila han behöver. Han har sovit hela dagen och om han skulle bli trött så lär nog din wyrg ta över."
Idra nickade.
"Vad är Blain för wyrg?"
"En grå. Men Orins wyrg, Elora är vit. Alla andra i min familj har grå wyrger."
Idra nickade bara.
"Jag antar att Sirio är vit eftersom Lódra var så angelägen att få tag i honom?"
"Ja. Hon har varit ute efter honom ett bra tag, om jag förstått det hela rätt. Sirio hade en annan värd förut som Lódra torterade till döds. Sirio lyckades fly med hjälp av en hund. Sedan fann han mig i Derden och på den vägen är det."
'Cham nickade.
Att det var Lódra som dödat Borron var mer eller mindre sant. Sirio hade gjort det barmhärtiga avslutet, men Lódra bar skulden för Borrons död.
"Jag visste föresten inte att troll hade wyrger", tillade Idra.
"Vi har känt till hemligheten bakom wyrgernas effekt ett bra tag. Våra vise brukade lägga folk i grottor med wyrger i om de var skadade, men så småningom började man bära med sig wyrgerna som en permanent lösning."
"Grottor? Finns det wyrger här i bergen?"
"Kanske inte nu längre, men förr levde de i underjordiska sjöar som den vi klev ner i. Dessvärre är det bra länge sedan en sådan grotta upptäcktes."
"Men man har alltså hittat grottor här i Esorac med underjordiska sjöar där wyrger levt?"
"Ja."
"Hm... Jag undrar om det var människor eller troll som var först med att ha en wyrg. Den första människan som blev wyrgvärd hette Arrakkin och han fick sin wyrg Wirlo i Núr-Draka."
"Vet man hur det gick till?"
"Han lär ska ha blivit skadad och lagt sig i sjön där Wirlo fanns."
"Då är det mycket möjligt att han känt till trollens läkekonster. Troll använde länge wyrger för läkning, men utan att ta dem som symbioter."
"Så det går kanske inte att avgöra vem som var först?"
"Nej. Vi har inga anteckningar på historia. Vårt arv är det som folk berättar för de nya generationerna och dessvärre glöms mycket bort genom åren. Men vi har inte för vana att eftersträva kunskap genom historia. Vi lever mer i nuet."
Idra nickade bara.
Tröttheten började komma ikapp henne igen nu när hon var mätt och varm. Hon gäspade stort och sträckte på sig.
"Oj vad trött jag är. Ska vi ta och sova en stund?" undrade hon.
"Jo. Det är bäst att passa på medan vi har chansen."
De plockade undan i sitt lilla läger innan de lade sig på var sin sida om elden och drog på sig sina varma, torra kläder.
'Cham somnade nästan direkt, medan Idra såg upp mot den mörka himlen en stund. Hon saknade verkligen stjärnorna. Deras blygsamma sken hade alltid varit en form av sällskap. Hon kunde inte namnen på någon av dem, trots att hon fåt höra dem flera gånger, men Sirio hade lärt henne några stjärnbilder. Draken, Hästen, Den Vise, De Älskande, Livsträdet och Skeppet. Dem kom hon ihåg och om hon hade bra sikt på ett öppet fält hade hon inte svårt för att hitta dem.
De Älskande hade varit hennes favorit. Den hade en liten historia bakom sig, som alla de andra stjärnbilderna, men De Älskande tyckte hon bäst om.
Ett par som inte kunnat få varandra i livet hade flytt till himlavalvet för att få vara tillsammans för evigt. Det var en lite längre historia än så, men i korta drag var de det den gick ut på. Många gånger hade hon blickat upp mot dem och undrat vem hennes framtida livspartner kunde vara. Historien gick även ut på att finna sin själsfrände och våga hålla fast vid denna, oavsett vad som försökte komma mellan.
Hon suckade och slöt ögonen. Sedan dröjde det inte länge innan hon somnade.

De vaknade så snart det började ljusna.
Under det tjocka molntäcket ljusnade det förmodligen betydligt senare än det annars skulle ha gjort. Det var svårt att säga vilken tid det var.
De åt ordentligt av köttet de hade kvar och packade med sig så mycket de vågade. Kött brukade inte hålla så länge innan det blev dåligt och de ville inte packa för tungt. Dessutom hade de bara sina egna fickor att fylla. De använde stora blad från en buske för att packa in köttet.
När de sopat undan spåren efter sin lägerplats så gott de kunnat klättrade de upp på Grendi och fortsatte.
Idra kände sig lite mör efter att ha sovit på stenar, men var glad att de slapp gå.