Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.40 Tröstlös tystnad

Det dystra landskapet och tystnaden började bli deprimerande. Inte ens fåglarna sjöng, om det nu fanns några. Stora trollsländor rasslade förbi i jakten på mindre insekter och de fick flera gånger vifta undan myggor och flugor, men i övrigt visade sig inte minsta tecken på liv. Man fick ibland en känsla av att man var de enda levande varelserna på flera mils håll.
Till slut började tystnaden göra henne galen.
"Tänk om vi vore de sista levande varelserna här. Jag undrar vad vi skulle göra då?" sa hon till 'Cham.
"Vart skulle de andra ha tagit vägen?"
"Inte vet jag. Men om alla var borta. Låt oss säga att Silvarion blivit övergivet av någon anledning och vi missat alltihop. Att det inte fanns en annan varelse i hela landet, utom vi."
"Intelligent liv, eller bara mänskligt?"
"Mänskligt. Djuren skulle finnas kvar, men alla människor, troll och alver skulle vara spårlöst borta."
'Cham funderade en stund.
"Ingen aning faktiskt... Överleva. Men det skulle inte bli någon direkt frågan om att leva. Bara ta sig från dag till dag... Du då?"
"Vandra. Ta mig från by till by och se mig om. Ingen skulle kunna hindra en om man ville titt in i privata rum eller gå upp i tornen på tempel och liknande."
"Hm... Det vore ju nått. Men ensamheten skulle nog bli lite påträngande efter ett tag, även om man hade wyrgen att tala med."
"Jo... Men vi kunde ju göra sällskap", sa Idra.
"Jo. Det kunde vi. Men att bara prata med samma person hela tiden skulle nog bli lite jobbigt i längden. Vi skulle säkert bli osams efter ett tag."
"Säkert. Men då skulle vi bara gå åt skilda håll för en tid."
"Men om en av oss råkade ut för något då?"
"Jag har vandrat ensam större delen av mitt liv. Har man en wyrg så klarar man sig ganska bra."
"Förvisso... Men det skulle ju gå att få mer sällskap", sa han med en lätt axelryckning.
"Hurdå?"
"Du och jag. Om vi var ensamma så skulle det inte finnas så många alternativ. Säkert kunde vi inleda något sådant... om vi var tillräckligt desperata."
Idra sneglade på honom över axeln.
"Desperata? Försöker du påstå att du inte skulle kunna vara intresserad av mig?"
"Nä. Jag gillar inte blondiner."
Idra fnös åt honom och han log brett.
"Man kunde förstås färga ditt hår med något. Men du är nog lite för spinkig för mig ändå", tillade han.
Hon gav honom en knuff i sidan med armbågen och han skrattade åt henne.

"Så vad har din flamma för färg på håret då?" undrade hon efter en stund.
"Rött. Kira har rött hår."
"Kira?"
"Ja. Hon är en fyllig kvinna med hett humör och ett smittande skratt. Hennes ögon är lika gröna som bladverket hos eken och när hon ler tindrar de som tusen stjärnor."
"Vet hon om att du gillar henne?"
"Säkert. Vi har varit vänner länge, men hon har nog märkt att jag uppvaktat henne lite extra det senaste året. Bara jag kunde samla mod och fria till henne innan någon annan hinner göra det."
"Ja, om hon är så fantastisk så finns ju alltid risken."
"Det är hon. Troll gillar oftast kvinnor som är lite rundare, men det ska givetvis inte vara för mycket. Hälsosamt hull går hem hos vem som helst. Men det beror nog på att vi gärna skaffar barn. Tre är ganska vanligt, även om det finns de som har upp till nio ungar."
"Nio?"
"Ja. Fem är inte ovanligt, men nio är nog det största antal som jag råkat på."
"Oj... Jag vet inte om jag skulle orka med så många."
"Nej. Inte jag heller. Jag tror att jag skulle vara ganska nöjd med fyra eller fem, men det måste jag komma överens med Kira om. Fast hon sa en gång att hon ville ha fyra. Vi blev att prata om det efter att en familj fick tillökning i form av tvillingar, så det lutar nog åt fyra ungar för min del."
"Hm... Jag skulle nog kunna tänka mig två eller tre. Fyra känns lite mycket och fem blir det inte tal om."
"Du kanske skulle passa ihop med Orin. Han vill inte heller ha så många."
"Gillar han spinkiga blondiner då?" frågade hon retsamt.
"Ingen aning... Hans första förälskelse var en blond flicka. Men vad gäller kroppshull så tror jag inte att han är så noga. Han har inte hittat någon speciell än i alla fall. Bara någon tonårsromans som inte varat så länge och det börjar bli ett tag sedan den senaste."

Samtalet höll dem sysselsatta ett bra tag. Det var ganska behagligt att sitta och småprata. Men snart såg hon otåligt upp mot berget igen. Det var mer sprickor och ojämnheter i berget där de var, men inte några större öppningar eller något som såg ut att vara en tunnel.
"Tänk om vi måste rida runt berget?" sa hon till 'Cham.
Han såg upp mot berget en stund.
"Ja, om det fortsätter så här så är risken stor."
"Kommer vi inte farligt nära Druupla då?"
"Jo... Men jag vet inte vad vi annars kulle göra."
Plötsligt stannade Grendi.
Lite längre fram tog skogen slut och det fanns inte annat än ett öppet fält efter det. Druupla låg som en taggig mörk fläck långt borta.
"Nu då?"
'Cham suckade.
"Vi får stanna här tills det mörknat. Sedan får vi hoppas att vi hinner runda berget under natten", tyckte han.
De klev av Grendi och satte sig på varsin sten nära bergsväggen.
Idra såg mellan träden på Druuplas hotfulla siluett. Hon hade inte minsta lust att gå ut på ett öppet fält med alla tusen ögon som kunde se henne därifrån. Det öppna fältet bestod visserligen av myrar och gungfly, men hon hade redan sett hur snabbt cha'männen tagit sig fram i sådan terräng. Lite här och var stack en ensam vindpinad buske upp, men i övrigt var fältet helt öppet.
De tog fram vad de hade kvar av köttet och passade på att äta. Grendi knaprade mossa från träden och tuggade i sig lite av de spretiga gräsbuskarna. Gräset växte i stora tussar likt yviga små djur. Vissa var inte större än ett fotavtryck medan andra var som vildsvin. Bakom de större kunde man säkert gömma sig, men de riktigt stora var få och väldigt utspridda. Att springa från den ena till den andra var nog ingen bra idé.

Dagen kändes ovanligt lång, trots att de verkat så korta tidigare, men till slut lade sig skymningen över Lormarch och de kunde lämna sin rastplats. De valde att gå för att inte synas så tydligt. Man kunde aldrig veta hur bra mörkerseende vakterna i Druupla hade.
Grendi lunkade lydigt efter dem när de lämnade den skyddande skogen och följde berget ut på öppen mark.
Idra gick först och lade upp ett ganska högt tempo. De ville hinna så långt som möjligt medan de hade skydd av mörkret. Hon snavade ofta på de mindre grästussarna som var förvånansvärt hårda. Nästan som små stubbar. 'Cham högg tag i henne vid några tillfällen och hindrade henne från att falla. Hon undrade om de skulle hinna tillräckligt långt innan det blev ljust igen. Risken fanns att de skulle få ligga bakom en buske hela dagen, men skulle man se positivt på det hela så behövde de inte oroa sig för att bli stekta i solen i alla fall.

Plötsligt sjönk Idras fot ner i knädjupt vatten och hon föll raklång i kärret framför sig. Frustande tog hon sig upp och fick hjälp av 'Cham att dra sig upp på fast mark igen.
"Det här är ju hopplöst. Jag ser ingenting. Det går inte att se om det är jord eller vatten i det här mörkret", klagade hon och vred ur håret.
"Kanske jag skulle gå först i stället?" erbjöd sig 'Cham.
"Var så god."
Han gick förbi henne och de fortsatte längs berget efter att ha gått runt kärret som Idra snubblat ner i.
När 'Cham gick först hade hon ingen som tog tag i henne om hon snubblade. Hon var flera gånger nära att trilla omkull, men lyckades hålla sig på fötter, även om det inte gjorde saken mindre irriterande.
'Cham var lite bättre än henne på att hitta i mörkret så de slapp åtminstone ramla ner i fler kärr.