Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.37 Närvaron i mörkret

Facklorna på väggen tog slut och framför dem gapade en tom, mörk tunnel. 'Cham tog ner den sista facklan på väggen och gjorde en nick åt henne att göra detsamma.
Med varsin fackla fortsatte de in i den lite smalare tunneln. Sanden på golvet var inte lika vältrampad och man kunde se hur strömmande vatten format det till en avbild av sina rörelser. 'Cham gick raskt och Idra såg till att hålla sig tätt bakom honom. Marfålen hade inte protesterat en enda gång, utan följde henne lydigt.
Snart kunde man inte ens se ljuset från de andra facklorna om man tittade över axeln. Mörkret slöt sig tätt både framför och bakom dem. Deras steg dämpades av den packade sanden, men man kunde höra ett svagt eko från mörkret. Ibland lät det som om någon följde efter dem och ibland som om någon smög framför dem.
Idra höjde facklan vid ett flertal tillfällen i ett försök att se längre in i mörkret, men det hade föga effekt. Mörkret smög sig runt om dem lika tätt som tidigare.
"Är det långt kvar?" undrade Idra till slut och ryckte till när hennes röst kom tillbaka som en viskning från mörkret bakom dem.
"Flera kilometer", svarade 'Cham.
Idra kastade ytterligare en blick över axeln, men såg bara samma mörker som följde dem som tidigare.
"Vill du stanna och vila?" undrade 'Cham sedan.
"Inte än... Men det börjar kännas som om vi går på samma ställe utan att komma någonstans."
"Tunnlar har lite den förmågan, men jag kan garantera att vi passerat Druuplas murar för länge sedan. Vi borde närma oss det nya vattendraget snart."
Idra kände sig lite bättre till mods, men kastade ändå en blick över axeln igen.
Mörkret tycktes tassa efter dem och hon var ibland helt säker på att hon kunde känna av en närvaro.

Ljudet av vatten som sipprade fram var det första tecknet på att de närmade sig den underjordiska floden.
Snart kom de till en lite mindre tunnel med knähögt vatten. Den nya tunneln gick ihop med den gamla och blev en ny, större tunnel med en bredare flod i.
'Cham klev ner i vattnet och följde den större tunneln.
Idra drog med sig marfålen ner i vattnet och såg till att gå så nära honom som möjligt.
Facklorna började bli lite svagare, men Idra hoppades att de skulle brinna en god stund till.
Vattnet strömmade inte så snabbt att det hotade att dra omkull dem, men man kände den ständiga strömmen runt fötterna.
Hon började bli trött i armen av att hålla upp facklan och handen som höll marfålens pannlugg började bli lite öm.
Kanske hon vågade släppa marfålen och bära facklan i andra handen?
Hon prövade att släppa marfålen först och höll ett vakande öga på den en stund. Den lunkade troget bredvid henne utan att vika en tum från hennes sida, så hon vågade sig på att flytta facklan till andra handen.
Det kändes lite tyngre att gå i vatten, men hon var som tur var en härdad vandrare. 'Cham verkade inte heller lida, trots att han arbetat hela dagen.
Tunneln de följde varierade i storlek. Ibland fick de gå på rad och ibland kunde de gå i bredd alla tre. Ibland fick de huka sig lite, men lyckligtvis var det aldrig frågan om några riktigt trånga utrymmen.

De hade vandrat i vad som kändes som en evighet när de kom till en bred grotta. Floden breddades i det större utrymmet, men det fanns en smal strand längs väggarna.
"Vi kan passa på att ta en rast medan det finns utrymme. Det kan dröja ett tag innan vi får en chans att sitta igen", sa 'Cham.
Idra följde honom till den vänstra stranden och sjönk tacksamt ner på den kalla stenhyllan.
Marfålen lade sig lydigt bredvid henne. Dess ögon glödde svagt i mörkret.
Idra passade på att se efter vad marfålen hade för kön när den låg ner.
"Så, du är en flicka? Kan vara bra att veta", sa hon lågt och strök marfålen över nosryggen.
"Har du erfarenhet av marfålar?" undrade 'Cham.
"Nej. Aldrig sett en i hela mitt liv", svarade hon.
"Jag såg en när jag var ung. Tolv år, i er tideräkning. Marfålar är heliga djur för oss. Det bor flera här i Lormarch. Vi brukar smyga oss hit i hopp om att få se en. Det var så jag hamnade här. Jag och några vänner kom hit för att försöka få se en. Vi togs till fånga och de dödades efter att ha grävt hemliga tunnlar åt Lódra..."
"Jag beklagar."
'Cham nickade.
"Jag är glad att mina syskon valde att stanna i byn. Det är hoppet om att få återse dem som har hjälpt mig att orka."
Det blev en paus.
Vattnet som rann fram över grottgolvet var det enda som hördes.
"Har du någon familj?" undrade 'Cham sedan.
"En halvbror", sa Idra, utan att orka förklara hur hennes relation till Erebor egentligen såg ut.
"Håller ni av varandra?"
"Vi bor i samma hus."
"Precis som troll gör", sa 'Cham och log.
"Vi bor i små byar, men flyttar ofta", tillade han sedan.
"Jag har aldrig mött ett troll eller sett en trollby."
"Vi håller oss för oss själva. Vi delar allt i byn och gömmer varje plats på olika sätt. Sovsalarna ligger under mark i dolda gångar. Toaletter och badrum bygger vi små hyddor åt och mattillagningen en sker i öppna gläntor där vi reser provisoriska tak. Byarna har inga namn och ibland flyttas de lite om de blivit för tydliga eller för lätta att hitta. Vi bor inte särskilt länge i samma by heller. Några månader bara. Vi trivs med vandringar och att få se nya platser. Dessutom är det alltid trevligt att träffa nya troll. Det är nyttigt att hålla sig i rörelse."
"Hur gör ni med boskap, grönsaker och all annan mat?"
"Boskapen tillhör byn. De som bor i byn hjälps åt med skötseln av dem och grönsaker lika så. Alla har del i både arbete och nöjen. Vi lever ganska fritt."
"Hm. Man kunde nästa tro att jag var ett troll. Jag blir rastlös om jag är för länge på ett ställe. Jag tycker om att vandra och har inget emot att hjälpa till med lite tyngre arbete när jag får bo hos någon", sa Idra.
'Cham log.
"Ja, du kanske kan få bli ett troll om du vill. Det har hänt att troll tagit upp någon av ett annat folkslag i stammen förut."
"Bo i skogen, vandra när man blir rastlös och vänligt samarbete... Det vore nog min grej. Men min bror är mer den trygga typen som stannar på ett ställe och studerar."
"Han kan nog vara din bror ändå, även om du vore ett troll. Du skulle få träffa honom hur ofta du ville. Säkert kunde de skicka en drake från Nùr-Draka om du önskade hälsa på dem? Om du inte rider en marhäst förstås."
Idra nickade.
"Jag skulle nog tacka ja om jag blev erbjuden en plats i stammen."
Han log igen.
"Jag kan ju nämna det för mina syskon och vänner. Det enda som krävs är ett godkännande från tre familjer... Jag föreslår att du tar och sover en stund, om du kan. Det kan hända att vi inte hittar fler viloplatser på ett tag."
Idra lutade sig tillbaka mot bergsväggen bakom sig och slöt ögonen. Lite kunde hon ju försöka vila.

Hon hade precis råkat slumra till när hon blev medveten om en närvaro i mörkret. Den likande ingen närvaro som hon någonsin känt av tidigare. Ett medvetande som tycktes oändligt stort nuddade vid hennes.
<<Idra... Jag väntar på dig på botten av brunnen.>>
Idra satte sig upp med ett ryck.
Hon såg sig om och lyssnade, men fann inte minsta spår av annat än 'Cham och marfålen.
Hon måste ha drömt.
'Cham sov och marfålen låg mycket stilla. Förmodligen sov den. Det var svårt att gissa när den inte hade några ögonlock.
På botten av brunnen?
Brunnen i Luors tempel?
Den verkade göra sig påmind lite nu och då. Kanske hon skulle ta och besöka den?
<<Sirio?>>
<<Ja?>>
Hon kände sig lite lättad när hon kunde höra hans röst.
<<Hörde du den där rösten nyligen?>>
<<Vadå för röst?>>
<<En mansröst... Jag har aldrig hört den förut. Den - eller han - sa att han väntade på mig på botten av brunnen.>>
<<Vilken brunn?>>
<<Den i Luors tempel. Jag har drömt om den förut. Båda gångerna har något i brunnen dragit ner mig i den. Det var tack vare det som jag lyckades vakna. Något i brunnen drog ut mig ur drömmen genom att dra ner mig i brunnen.>>
<<Tydligen är det något som talar med dig utan min vetskap. Förhoppningsvis är det inte Lódra. Men eftersom det i brunnen dragit loss dig ur Lódras grepp så är det tydligen något annat.>>
<<Kanske vi skulle ta och besöka brunnen?>>
<<Det skadar nog inte, även om jag undrar om vi skulle ha större lycka med att utforska den när så många andra har försökt.>>
Idra suckade.
<<Kanske det. Men det i brunnen verkar vilja mig något. Jag har en känsla av att vi måste besöka den.>>
<<Då gör vi det när vi kommit tillbaka till Iizath.>>