Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.17 Drakar

Idra tillbringade större delen av dagen med att rida runt lite planlöst i dalen. Hon red mest fram och tillbaka på opalvägen. Hon kände för att spara på utforskandet. För stunden ville hon bara få vara för sig själv lite. Hästen hon red var samma som hon och Tion träffat tidigare, men hon orkade inte med något småprat. Hon hade aldrig pratat med en häst tidigare, eller med en annan wyrg. Inte kände hon för att göra det heller. Hon hade pratat så mycket de senaste dagarna och ville njuta av tystnaden och lugnet. Lunchen åt hon med Erebor och middagen med Ceran, men i övrigt höll hon sig för sig själv. Hon tillbringade lite tid med att promenera runt i staden, men fann att det var lite för mycket folk i rörelse. Många ville hälsa och prata med henne. Det var något som hon absolut inte var van vid. Hon var van att smälta in i mängden. Nu visste plötsligt alla vem hon var. Till slut smet hon iväg till Irja-Wen. Där var det tomt och tyst, bortsett från vindens ihåliga sus. Nyfiket gick hon upp för en trappa som slutade på bergkammens topp. Utsikten var storslagen. Man såg allt därifrån. Griwengar låg som ett disigt ljust band runt Núr-Draka. Man kunde bara skymta sandhavet mellan de höga, massiva bergen. Idras blick fastnade på ett enormt berg som reste sig högt över de andra. En rad hängbroar gick från berg till berg, ända ut till det stora berget. Hon behövde inte fundera länge innan nyfikenheten styrde henne dit. Det såg ut att vara långt, men långa sträckor var hon van vid. De långa hängbroarna var starka och försedda med ett axelhögt nät av rep. Det fanns ingen risk för att ramla ner, men det var ändå lite obehagligt när hela bron började röra sig under henne. Den svajade lite lätt och ibland krängde den till av en vindpust. Hon skulle inte vilja befinna sig på någon av broarna i en storm. Vid ett tillfälle puttade hon till en liten kvist som föll ner genom den smala springan mellan två bräden. Hon stannade upp och följde den med blicken tills den försvann i den djupa klyftan under henne. Hon tappade den med blicken långt innan den nått bottnen, trots sin goda syn. Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte med ett stadigt grepp om räcket på båda sidorna. På varje berg fanns en stig mellan broarna. Det var fyra berg mellan Irja-Wen och det stora berget. Fyra berg och fem långa broar. Den sista var längst. Men till slut klev hon upp på en klipphylla på det stora berget. Det var en bra bit till toppen från klipphyllan. Idra försökte se hur högt det var, men det var för disigt runt toppen. Framför henne gapade en öppning stor nog för en drake. Idra stod och lyssnade en stund. Det enda som hördes var vindens ihåliga sus genom grottöppningen. Hon gick in medan hon fascinerat såg sig om. Hela berget verkade vara urgröpt i en mängd gångar och håligheter. Ett avlägset ljus i några av tunnlarna visade att det fanns fler utgångar. Det luktade varm sten och lite svagt av rök. Mild rök, som från ett nyligen släckt vaxljus. Idra såg in i en mörk tunnel som sluttade neråt. Kanske hon kunde ta sig ner till marknivå och ta sig hem genom dalen? Hon gick in i tunneln och tog sig försiktigt neråt. Det blev allt mörkare och brantare. Ett tag var hon nära att falla. Till slut stannade hon. Det var nog ingen bra idé i alla fall. Hon suckade och vände sig om för att ta sig uppåt igen. Plötsligt hördes ett ljudligt skrapande och hasande bakom henne. Hon såg över axeln ner i mörkret. Något var på väg upp och det var utan tvekan stort. Fjäll drogs mot sten och klor greppade bergsgolvet. Idras hjärta började slå hårdare. Skulle hon stå kvar eller springa undan? Behovet av att fly var ganska påträngande, men hon skulle ändå inte hinna ända upp. Ett par stora ögon blev synliga i mörkret. Blå-gröna reflexer likt ett par kattögon i skenet av en fackla. Men dessa ögon var större än båda hennes händer tillsammans. Skuggan av ett massivt huvud kom upp jämsides och vände sedan blicken mot henne. Draken stannade och såg på henne. "Hej. Förlåt om jag står i vägen. Jag skulle bara se mig om, men jag gick nog fel", fick Idra fram. <<Och vem är du? Jag har inte sett dig här förut.>> Rösten mullrade likt närbelägen åska, men utan att vara hotfull. "Idra, värd av Sirio", presenterade hon sig. <<Jag är Rubor. Vill ni ha lift upp?>> "Ja, tack." Det kanske var oartigt att tacka nej. <<Ställ dig bredbent med ryggen mot mig.>> Idra lydde. En stor mule bökade sig in under henne och snart satt hon på Rubors nosrygg. Han fortsatte sin färd uppåt. Det kändes overkligt att sitta där. Som att rida en huvudlös, svävande häst. <<Är du på väg någonstans?>> undrade Rubor. "Nej. Jag var bara ute för att se mig om lite." <<Jag hade tänkt ta mig tid att se solnedgången. Om du vill kan du få göra mig sällskap.>> "Det gör jag gärna." Idra hade kommit över chocken och såg nu fram emot att få tillbringa lite tid med Rubor. Han verkade vänlig och Idra kände stor fascination för drakar. Det kunde bli riktigt intressant. De fortsatte förbi öppningen som Idra kommit in genom och vidare upp i en annan tunnel. Till slut kom de ut på en högt belägen klipphylla. Rubor lade huvudet mot marken och lät henne kliva av. Sedan lade han sig lite lutad mot bergsväggen och slöt ögonen mot solen. Solen lyste rakt mot klippan och gjorde det behagligt varmt. Griwengar började få en orange ton av den nedgående solen, medan skuggorna i bergen blev allt mörkare. <<Det finns en plats för dig här>>, sa Rubor. Idra fick se en lite högre hylla i höjd med Rubors huvud. Det fanns en uthuggen trappa dit upp och en träbänk att sitta på. Det var tydligen gjort för att en människa skulle kunna sitta i höjd med en drakes huvud. Idra klättrade upp och slog sig ner med berget som ryggstöd. De satt tysta och såg solen gå ner. Det kändes helt naturligt och tystnaden blev varken tryckande eller pinsam. Hon hade en känsla av att Rubor försökte lära känna henne genom att sitta tyst. Drakar var lite annorlunda mot vad människor var. De var uråldriga och hade inget emot att saker och ting tog lite tid. Genom att inte prata med henne testade han om hon kunde hantera tystnaden, eller om hon skulle känna sig tvungen att säga något. Hon ville göra ett gott intryck och valde att sitta tyst och stilla medan solen sjönk. Rubor verkade nöjd och man kunde nästan ana ett litet leende. Idra var inte säker på om drakar log på samma sätt som människor, men nog såg han nöjd och fridsam ut.

Efter att solen försvunnit följde ett vackert skådespel av färger. Idra insåg plötsligt att det började bli lite väl mörkt. Hon hade inte lust att leta sig över hängbroarna i mörkret. När hon reste sig vände Rubor ett mörkblått öga mot henne. "Förlåt att jag avbryter, men jag vet inte om jag hittar tillbaka i mörkret. Jag måste nog gå nu", sa hon. <<Givetvis>>, sa Rubor och reste sig. Han lade huvudet på klippan framför henne. <<Jag tar dig till stora ingången.>> Idra klev upp på Rubors nosrygg och lät honom bära henne till ingången som hon kommit genom. <<Jag får tacka för sällskapet>>, sa han när hon klivit av. "Det samma." <<Kom gärna på besök igen.>> "Det ska jag." Rubor försvann ner i den tunnel han kommit upp ur. Idra skyndade sig ut på första bron. Broarna var inte så svåra att ta sig fram på. Det var de smala stigarna på bergstopparna som hon inte ville göra några snedsteg på. När hon till slut satte foten på Irja-Wen igen fick hon se ett ljussken komma i möte. En lykta lyste upp ett litet område där den svängde i handen på någon. Hon kunde bara se personens fötter, men drog sig inte för att gå i möte. När hon kom närmare såg hon att det var Erebor. "Där är du ju. Jag har letat efter dig", sa han. "Förlåt. Jag skulle bara titta på berget där borta." "Var du ända ut till Dagocon?" "Ja, om du menar det stora berget med grottor i?" "Ja, det är Dagocon. Drakberget. Men vad gjorde du där ute så här länge?" "Jag skulle bara se mig om, men så träffade jag Rubor. Han ville ha sällskap när han tittade på solnedgången och jag ville inte säga nej." "Rubor?" sa Erebor förvånat. "Ja." "Inte illa. Bad han dig komma tillbaka?" Idra nickade. "Imponerande. Rätt vad det är så får vi kanske dubba dig till Drakriddare." Idra log brett. De började gå tillbaka och Erebor berättade vad som hänt i Waagen medan hon varit borta. Adon hade valt ett rum nära Tion, vilket var rummet närmast hennes. Erebor hade flyttat in i rummet bredvid biblioteket och tjänsteflickorna hade städat, inrett köket, fyllt skafferierna och ordnat i linneförrådet. Allt verkade vara i sin ordning. Det kändes konstigt att komma hem till ett hus med liv och rörelse i. Tjänsteflickorna syntes inte till, men det var väl så det skulle vara. Adon och Tion utforskade alla utrymmen i huset och verkade komma bra överens. Erebor for på en egen upptäcktsfärd bland böckerna i biblioteket. Själv valde Idra att söka lugnet i sitt eget rum. Det blev tyst och stilla när hon stängde dörren efter sig. Hon tände bara ett ljus och bytte om i lugn och ro. Sedan kröp hon njutningsfullt ner i sängen och sträckte ut sig. Hon kände sig riktigt nöjd med dagen men undrade hur länge det skulle dröja innan vandringslusten vaknade. Hon var inte van att stanna på en plats särskilt länge. Hon blåste ut ljuset och gjorde det bekvämt. Genom fönstret kunde hon se några stjärnor tindra och om man lyssnade riktigt noga kunde man höra havet brusa mot stadens mur. Det var rogivande och påminde lite om hennes barndomshem nära hamnen. Det dröjde inte länge innan hon somnat.