Drakgudarnas Gåva (Bok 1) 🇸🇪

Kap.38 Tunnlarna under Lormarch

Idra lyckades sova en stund till innan 'Cham väckte henne.
"Facklorna räcker inte så länge till. Det är bäst att vi rör på oss. Dessutom kan vår frånvaro ha upptäckts i Druupla", sa han och hjälpte henne på fötter.
Marfålen reste sig och följde dem vidare längs den underjordiska flodens strand.
Idra såg fram emot att få slippa ut ur de mörka grottorna. Det började kännas lite klaustrofobiskt att ständigt vara omgiven av massiv sten och mörker.
Plötsligt övergick hennes fackla till ett svagt glödande sken för att sedan slockna. En svag känsla av ångest kröp igenom henne. Hon ville inte gå omkring i totalmörker.
'Cham väntade tills de var jämsides innan han fortsatte att gå.
"Du behöver inte oroa dig för mörkret. Jag hittar även i totalmörker. Vi troll har ett sjätte sinne för grottor", sa han lugnande, men Idra såg ändå inte fram emot att gå i totalmörker.
Han räckte henne facklan och hon tog tacksamt emot den.
Hon såg sig om lite hela tiden, så att hon skulle ha hyfsad koll på sin omgivning om facklan slocknade.
Grottan smalnade av och blev mer och mer som en tunnel, men det fanns fortfarande en smal kant för dem att gå på. Vattnet rann fortare när floden blev smalare och det stänkte lite på vissa ställen. Hon hoppades att de inte skulle bli tvungna att kliva ner i det strömma vattnet.
De fick gå på rad igen när kanten smalnade ytterligare. Idra gick i mitten med facklan. Hon höll krampaktigt i den av rädsla för att tappa den i vattnet, men så blev tunneln bredare igen och de kom in i en stor grotta med en hel underjordisk sjö i. Stranden blev allt bredare och de stod i en stor sal med stalaktiter i taket. Ur grottans golv reste sig stalagmiter i olika storlekar. Vattnet verkade ligga stilla i sjön och Idra hoppades att det inte var slutet på tunneln. Hon ville absolut inte vända tillbaka och försöka med den smalare tunneln som vattnet kommit in igenom. Inte utan fackla.
"Nu då?" frågade hon 'Cham.
"Det ska finnas en väg ut här. Det är jag säker på", sa han lugnt och fortsatte till grottans andra ände.
Idra följde snabbt med honom.
I grottans bortre ände fanns ett hål som bara syntes lite vagt strax över vattnets yta.
"Där har vi det", sa han och pekade.
Idra såg förskräckt på det.
"Du skämtar väl? Vi kommer knappt att kunna hålla huvudet över ytan. Tänk om det ser ut sådär i flera kilometer?"
"Det är ingen fara. Våra wyrger ser till att vi klarar oss."
"Jag tror inte att jag klarar det", sa hon och backade ett steg.
"Är du rädd för vatten?" undrade han.
"Inte direkt. Men att klämma mig ner i en smal tunnel där jag knappt kommer att kunna få huvudet över ytan är något helt annat. Jag tror inte att jag klarar det."
Det kändes redan som om hon hade svårt att andas.
Marfålen gick plötsligt förbi henne och hoppade ner i vattnet. Utan att tveka tog den ett djupt andetag och simmade in i tunneln.
"Se. Om marfålen klarar det så gör helt klart du det också. Vi kan inte vända tillbaka nu", sa 'Cham.
Idra nickade.
"Jag vet... Kan vi inte ta en paus först?"
"Att vänta gör det bara värre. Bit ihop och få det överstökat med en gång istället. Kom nu. Jag kan hålla dig i handen."
Han räckte fram sin hand åt henne.
Hon tvekade fortfarande.
Facklan övergick långsamt till ett glödande sken i hennes hand.
Hon ville inte bli stående där i mörkret, så hon tog 'Chams hand och lade facklan på grottgolvet så nära vattnet som möjligt.
Motvilligt följde hon honom ner i det mörka vattnet. Det blev snabbt djupare och snart hade hon vatten till midjan. Det blev lite djupare närmare hålet och de fick simma sista biten.
I det sista skenet från facklan såg Idra att hennes huvud nästan skulle röra vid taket om hon hade vattnet strax under hakan.
Ångesten ilade till i henne igen.
'Cham drog henne närmare tunneln och stannade.
"Ta några djupa andetag, så simmar vi in sen", sa han.
Facklan flämtade till och slocknade.
Idra tog några djupa andetag, men utan att känna sig lugnare.
"Så. Då simmar vi ut", sa 'Cham och drog med henne in i tunneln.
När man simmade kunde man inte känna hur nära taket var, även om man kunde höra från ekot av deras simtag att det var ganska tätt inpå dem.
Ganska snart fick de bottenkänning och de kunde trippa fram genom vattnet. Idra höll hårt i 'Chams hand och försökte att föreställa sig en öppen, stjärnklar himmel ovanför dem.
Efter en stund kände hon taket snudda vid huvudet. Hon darrade till och tog ett djupt andetag. Vattnet rörde vid hakan på henne och förstärkte känslan av att tunneln krympte. Hon var tacksam för att 'Cham drog med henne framåt. Annars hade hon nog bara rört sig någon tum åt gången, om hon lyckats röra sig överhuvudtaget.
Snart började det bli grundare, även om höjden mellan tak och vattenyta förblev densamma.
Efter en stund vågade hon sig på att öppna ögonen.
Till hennes förvåning var det lite ljusare. Vattnet gav ifrån sig ett svagt, gulgrönt sken, vilket tydde på att de började närma sig en utväg.
Plötsligt stannade 'Cham.
"Verkar som att vi får dyka sista biten."
Idra kunde nätt och jämnt se honom i det svaga skenet.
"Är det långt?" undrade hon.
"Det borde inte vara så långt eftersom ljuset når in."
"Borde?"
"Ja, det är lite svårt att säga säkert. Jag kan simma i förväg och titta efter om du vill?"
"Nej. Jag vill inte bli lämnad här... Vi gör det... Snabbt innan jag ångrar mig."
"Okej. Ta några djupa andetag och följ mig."
'Cham väntade tills hon fått andas ordentligt innan de gemensamt tog ett riktigt djupt andetag och dök.
Tanken på att hon simmade in i en tunnel som var helt fylld med vatten fick henne nästan att vända om, men hon bet ihop och simmade vidare. Det gick åt mindre syre för lugna rörelser, så hon behärskade sig så gott det gick. 'Cham drog med henne mot ljuset, så hon behövde inte göra så mycket själv, men det kändes ändå som om det tog en evighet att nå fram.
Hur lång kunde tunneln vara?
Hon började bli rädd för att drunkna och undrade hur länge till hon skulle kunna hålla andan. Men till slut så tog tunneln slut och de dök upp mot ytan. Det var en enorm lättnad att få andas frisk luft i ett öppet utrymme igen.
Hon tittade upp mot den molntäckta himlen innan hon såg sig om. Marfålen stod på stranden och väntade på dem en bit bort.
"Gick det bra?" undrade 'Cham.
Idra nickade bara innan de simmade bort mot stranden.
De stapplade upp bland de lösa stenarna och satte sig på varsin lite större bumling.
Det var ingen stor sjö. De var omgivna av träskmark och vridna, mossklädda träd. Man kunde inte se Druupla, vilket var ett gott tecken.
De pustade ut och tog igen sig en lång stund. Marfålen rev loss lite mossa från träden runt om dem och drog ner det i halsen med sin svarta tunga.
"Jag är rädd att vi inte kommer att kunna äta något på ett tag. Mossa är inte direkt hälsokost och jaga lär vi inte kunna göra med pinnar och stenar", sa 'Cham.
"Ja, inte vet jag vad vi skulle jaga heller. Det verkar rätt dött här", sa Idra och såg sig om.
"I vilket fall som helst bör vi sätta oss i rörelse. Lódra lär säkert lägga in allt hon har i jakten på oss. Jag föreslår att vi går rakt mot Esorac och försöker att korsa berget så snart vi kan. Om inte din marfåle kan flyga oss härifrån vill säga?"
Idra skakade på huvudet.
"Hon har skadat ena vingen."
"Vi kanske kan rida på henne när hon fått vila lite? Marfålar är stadiga på foten och rör sig säkert i träskmark. Dessutom klarar de tunga bördor, så hon borde inte ha några svårigheter med att bära oss båda."
Idra nickade bara.
De reste sig och började gå.
Idra gjorde inget försök att fånga marfålen eller dra henne med sig.
Ville den ge sig av så fick den göra det, men den följde dem som en hund, vilket fick Idra att känna sig bättre till mods. Hon var trött, hungrig och blöt, men hon hade fått en ny följeslagare som inte vem som helst hade kunnat få tag i.

Idra gick nästan halvsovande efter 'Cham. Hon var så trött. De hade inte sett mycket annat än träsk och skog på ett bra tag. Hennes stövlar var leriga och de skavde när de var blöta på insidan.
<<Grendi.>>
Hon stannade och såg sig om.
Skulle hon börja höra röster igen?
Marfålen såg på henne med spetsade öron.
"Va?" nästan viskade hon.
<<Grendi.>>
Det var en mogen kvinnoröst som hördes i hennes huvud, men den lät avlägsen och beslöjad på ett märkligt sätt.
"Grendi?"
Marfålen kastade med huvudet som om den nickade.
"Heter du så?"
"Vem pratar du med?" undrade 'Cham.
"Med Grendi."
Han stannade och såg på henne.
Sedan såg han på marfålen som stannade när de gjorde det.
"Sa hon sitt namn?"
"Jag tror det."
"Helt otroligt..."
Han verkade helt mållös.
Grendi skrapade med framhoven som om hon var otålig och tog sedan ett skutt åt sidan.
"Är du pigg tjejen?" undrade Idra roat.
Grendi vevade med frambenet igen.
"Jag tror att hon är beredd att låta oss rida henne."
'Cham såg fortfarande mållös ut och svarade inte.
Idra fick syn på en lite större sten som man kunde sitta upp ifrån. Grendi förstod tydligen vad Idra tänkte, för innan Idra hunnit säga något gick hon bort till stenen och ställde sig precis bredvid den.
Idra gick bort till henne och klättrade upp på hennes rygg via stenen.
'Cham vaknade till och kom bort till dem.
Snart satt de båda på Grendis breda rygg. Hon skrittade vidare innan Idra hunnit göra något och flöt in i en mjuk galopp efter bara några steg, som om hon visste att Idra hade svårt att hålla balansen i trav.
De flöt fram över träsket. Grendi undvek varje dypöl och alla sankhål utan att ta några obekväma sidosprång.
Idra log med hela ansiktet.
Hon hade en marfåle. En egen marfåle som bara lydde henne. Plötsligt kände hon sig inte alls lika trött längre.
Vänta bara tills hon fick visa Grendi för de andra i Nùr-Draka.