V Ä R D E L Ö S

Del 39

Sashas perspektiv

Det var så obehagligt att sitta i rummet själv när Sarah gick ut. Jag ville verkligen inte vara själv. Jag hatar att vara själv. Särskilt nu.

Det kändes som om jag satt själv i flera timmar innan en lätt knackning hördes och dörren öppnades försiktigt. In kom han. Min pojkvän. Honom som jag älskade mer än någonting annat, men som jag inte kände nu. Jag ville så gärna känna det, men jag kände mig bara tom.

Han var så försiktig. Han gick lugnt och försiktigt till min sida innan han satte sig bredvid mig. Jag såg på honom att han ville säga någonting. Att han ville göra någonting. Men han lät bli, för min skull. Jag blev lite mer lättad av att veta att han satt där, men inte tvingade mig att säga något. Tro mig, jag vill säga något men min kropp låter mig inte. Jag kunde bara sitta och pilla på mina redan söndriga nagelband.

Varje gång jag stängde ögonen så kom allt tillbaka. Det gick inte att undvika. Det var som om att någon satt och väntade på att jag skulle blunda så de kunde trycka på play. Jag var så trött, men jag ville inte sova. Jag gjorde allt för att inte somna, för att slippa se det igen.

Sarah hade berättat att jag kunde få åka hem, om jag ville. Det ville jag, mer än något annat. Jag hatar sjukhus, mycket mer nu efter pappa. Bara tanken av att jag kanske skulle bli fast här i några dagar gjorde mig illa till mods.

Jag stoppades av mina tankar av att dörren öppnades och in kom mamma. Hon hade ett kuvert i ena handen och en påse med mat i andra. Hon kom fram till min sida och satte sig ner.
"Allt är färdigt. Sarah sa att vi får gå precis när du är redo." Sa mamma och log varmt. Jag kunde inte le så jag nickade bara. Jag vände huvudet mot Aaron som hade blicken på mig. Han log så fort våra blickar möttes men jag kunde se på långt håll att det var ett framtvingat leende. Jag tror att min mungipa drogs upp i ett väldigt litet leende för hans blick hamnade på mina läppar för en millisekund. Jag harklade mig innan jag tog all kraft jag hade att säga:
"Jag behöver kissa." Det kom fram väldigt tyst och jag kände knappt igen min röst, men både mamma och Aaron hörde det för de nickade och lämnade väg till mig att sätta mig på sängkanten.

Jag fattar inte varför jag mår såhär. Jag är ju inte fysiskt sjuk, varför kan jag då knappt stå? Det snurrade i huvudet och jag orkade knappt titta upp. Aaron stod bredvid mig ifall jag skulle ramla, antar jag. För han höll inte i mig. Jag tror inte han vågar. Han stod bara vid min sida och gick med mig hela vägen till toaletten. Jag tog tag i handtaget till toaletten innan jag vände mig om och mötte hans blick. Hans mungipor gick upp till ett litet leende men jag orkade inte le tillbaka. Varför ska jag ens försöka när jag inte är glad? Jag bröt ögonkontakten och stängde dörren om mig. Jag hörde hur han släppte ut en liten suck innan han gick bort från dörren.
"Men kära vän. Det kommer bli bra." Hörde jag genom dörren. Det var mammas röst. Vad händer?
"Jag är så ledsen Melissa." Hans röst var som om att någon hade tagit den och brutit den i tusen bitar.
"Varför?"
"För det är mitt fel. Jag lämnade henne ensam den kvällen. Jag trodde hon var med Nathalie men jag hade fel. Så fel." Hans röst skar i mitt hjärta. Det var tyst en stund förutom Aarons snyftningar.
"Du vet. Jag skyller på mig själv också. Jag är hennes mamma. Det är mitt jobb att beskydda henne, även om hon är vuxen så kommer hon alltid vara min lilla bebis. Men vi kan inte beskydda alla vi älskar mot all ondska här i världen. Vi kan bara bearbeta det som hemska som tyvärr har hänt och stötta varandra." Det var på gränsen att hennes röst inte höll. Det gör ont i mig att veta allt skit mamma har fått gå igenom på så kort tid. Att förlora sin livspartner och nästan sin dotter också.
"Jag förstår inte hur du orkar." Sa han tyst.
"Utan Sasha hade jag inte gjort det." Sa mamma och jag kunde nästan se framför mig hur hon torkade bort tårarna från hans kinder.

Jag insåg hur länge jag hade varit här inne så jag gjorde mig klar så snabbt jag kunde innan jag låste upp dörren och gick ut från toaletten. Aaron var vid min sida på några sekunder. Hans ögon var röda och läpparna lite svullna, så som de flesta ser ut efter att ha gråtit.

Jag stängde dörren till toaletten och tittade bort mot sängen där mamma stod med min jacka i handen. Jag hade fortfarande kläderna från festen på mig och jag ville inget annat än att slita av mig dom och bränna dom tills dom inte existerar längre. Jag kände mig äcklig i dom, precis som jag gjorde när han tog beslag på min kropp.

Jag tog på mina skor och tog emot jackan av mamma. Hon och Aaron hade också tagit på sina jackor så nu var vi äntligen på väg härifrån. Mamma gick ut först med mig och Aaron i släptåg. Jag sa ingenting hela vägen till bilen. Jag gick bara med händerna i fickorna och blicken på marken framför mig. Aaron gick tyst bredvid mig, jag sneglade på honom lite då och då men han kollade fram och sa inget till mig. Jag var tacksam att han inte tvingade mig att prata men jag ville ändå höra hans röst. Jag ville höra den rösten som värmde hela min kropp. Det skrattet som alltid fick mig att le. Jag ville se dom små smilgroparna han fick så fort han la ögonen på mig. Jag ville se om han fortfarande reagerade som han brukade när jag gick mot honom. Om han fortfarande älskar mig.

Jag satte mig bakom mamma i bilen och väntade på att vi skulle börja köra iväg. Hon startade bilen och började backa ut från parkeringsplatsen. Radion fyllde bilen med musik, annars var det helt tyst. Tystnaden var så skön, bara vetskapen att jag inte var själv räckte för mig. Tystnaden bröts av mamma efter några minuter.
"Jag tänkte laga lasagne ikväll. Blir det bra?" Hon sökte efter min blick i backspegeln. Jag nickade mot henne och fick ett leende tillbaka. Mamma trummade med fingrarna mot ratten i takt med musiken. Jag hade blicken ut genom fönstret hela vägen hem.

När mamma svängde in på infarten kom tryggheten fram. Även om det var tomt, för pappa var ju inte där. Men jag kommer alltid känna mig som tryggast hemma. Jag gick ut ur bilen och tillsammans gick alla tre upp för trappan och in i huset.

Jag släppte allt jag hade i händerna och bara stod där i hallen och tog ett djupt andetag. Mamma hade redan tagit upp allt jag slängde på golvet och hängt upp sin jacka. När jag öppnade ögonen igen knöt jag upp mina skor och hängde upp min jacka.
"Jag måste handla. Klarar ni er själva en stund?" Sa mamma samtidigt som hon gick in i köket och började skriva ner saker hon skulle köpa.
"Det tror jag vi gör." Sa Aaron. Hans mörka röst fick rysningar att gå genom kroppen. Bra rysningar. Jag trodde inte jag skulle känna så igen. Särskilt inte så tidigt efter det som hände. Han påverkar fortfarande mig, men det kommer jag inte berätta för honom, än.

Mamma kom ut från köket igen och satte på sina skor igen. Hon tog sin väska och hängde över axeln innan hon vände sig om mot oss.
"Vi ses snart." Hon öppnade dörren och försvann ut. Jag gick in till köket och tog fram ett glas som jag fyllde med vatten. Aaron stod i dörröppningen och granskade mig. Jag vände mig om mötte hans blick.
"Förlåt." Sa jag innan jag lyfte glaset mot mina läppar igen.
"För vad?"
"För att jag utsätter dig för detta. För att jag inte är flickvännen du förtjänar." Sa jag tyst. Jag visste hur han skulle reagera.
"Innan du säger något. Jag vet hur mycket detta tär på dig. Jag hörde dig gråta innan. Du mår skit över detta. Jag hatar att se dig såhär. Jag hatar att veta att jag är anledningen till att du mår såhär." Jag sänkte blicken och började pilla på kanten av min tröja. Jag märkte hur Aaron grubblade för att få fram ett så bra svar som möjligt. Det tog ett tag innan han svarade mig.

"Sasha. Det är klart att jag inte mår bra, men det är inte ditt fel. Min flickvän blev utsatt på det värsta sättet möjligt. Jag mår dåligt över att du mår dåligt, men tillsammans tar vi oss igenom detta." Sa han och tog små steg närmre mig. Jag märkte hur min andning blev lite snabbare, hur mina fingrar började skaka. Aaron märkte det och tog ett steg tillbaka.
"Jag kommer vara vid din sida oavsett hur lång tid du behöver. Du måste bara säga ifrån vad du vill och inte, jag kommer alltid finnas här för dig."