V Ä R D E L Ö S

Del 47

"Jag kan inte acceptera detta. Jag kan bara inte Sasha." Hans röst var helt bruten. Det gjorde ont att se honom såhär.
"Det gör ont. Fysiskt ont i hela min kropp. Det känns som om någon har slitit ut mitt hjärta."
"Aaron.." Mer hann jag inte säga förrän han tystade mig.
"Nej. Låt mig säga detta." Jag nickade långsamt.

"Jag har aldrig känt sån smärta som när du lämnade mig. Helt ärligt så kändes det som om att jag skulle dö. Du är allt för mig. Jag trodde inte det var möjligt att älska någon så mycket som jag älskar dig. Allt bara blev rätt när du var där vid min sida. Jag är så vilse utan dig Sasha. Jag kommer inte klara mig utan dig. Jag vet hur själviskt det låter men det är sant. Jag kommer inte klara av att se dig gå vidare och sen träffa någon annan. Jag behöver dig, mer än någonsin." Han var utmattad, det syntes på långt håll.

"Ser du inte hur du är på grund av mig?" Sa jag försiktigt.
"För jag ser det. Du kan inte visa dig glad runt mig, för du är rädd att jag ska gå sönder. Du har blivit en helt annan person sen min.. olycka.." Mina tårar som jag trodde var slut, rann igen.
"Det är klart jag blev en annan person. Du blev våldtagen. Jag kommer aldrig sluta skylla på mig själv. Hade jag varit med dig och inte gått iväg hade det aldrig hänt, då hade vi inte stått här idag och varit helt förkrossade." Hans tårar rann också.
"Det kommer inte funka.." Sa jag och orden skar rätt igenom mig. Det var som att jag gjorde slut med honom en gång till.

Han drog frustrerat händerna genom sitt hår och jag kunde se hur han försökte komma på en lösning att fixa det här. Men det går inte att fixa, jag är sönder och på köpet har jag tagit sönder honom också. Vi kommer aldrig kunna bli hela tillsammans.

"Du borde gå.." Viskade jag för min röst höll knappast om jag skulle prata högre. Han stannade upp och låste blicken med min. Han såg ut att överväga ett stort beslut. En tår rann ner för hans kind innan han tillslut nickade motvilligt och vände sig om. Han la sin hand på handtaget men han öppnade inte dörren. Han tog ett djupt andetag innan han släppte handtaget igen. Han stod bara still med ryggen mot mig.
"Förlåt." Var det enda han sa innan han snabbt vände sig om och gick fram till mig och tryckte sina läppar mot mina.

Jag vet inte vad som hände men jag totalt frös. Jag stod helt stilla medan Aaron höll varsin hand på mina kinder och kysste mig hårt. Det rann tårar nerför hans kinder som blandades med mina. Tiden stannade och efter vad som kändes som minuter släppte han mina läppar och suckade lättat. Hans ögon var stängda och hans händer var kvar på mina kinder. Dock så tog han försiktigt bort dom och öppnade sakta ögonen. Han fuktade sina läppar och tog något steg bakåt.
"Jag var tvungen. En sista gång.." Sa han tyst innan han vände sig om och försvann ut ur mitt rum. Jag stod kvar på samma ställe och reagerade inte förrän jag hörde ytterdörren stängas.

Snabbt kom jag på fötter och sprang ner för trappan. Jag slet upp ytterdörren och sprang ut. Jag fångade Aarons uppmärksamhet medan jag sprang ner för uppfarten, utan skor och en pustande andning.

Aarons perspektiv

När jag hörde ytterdörren slängas upp vågade jag inte tro på det. Jag höll fortfarande handen på dörrhandtaget på bilen men när jag hörde de stressade stegen komma mot mig så var jag tvungen att vända mig om. Hon sa ingenting men fortsatte komma mot mig i snabb fart. Jag hann knappt registrera vad som hände innan hon, bokstavligt talat, kraschade in i mig. Jag dunsade in i bilen bakom mig när hon kraschlandade på mig, men jag klagar inte. Hon tryckte sina läppar mot mina och begravde sina händer i mitt hår inom loppet av två sekunder. Som av en reflex slöt jag armarna runt henne och höll henne så nära som möjligt.

Hon slutade dock alldeles för tidigt och backade med huvudet så hon kunde möta min blick. Jag släppte inte på greppet runt henne, men hon verkade inte klaga. Hon fuktade sina läppar och suckade lätt innan hon öppnade munnen:
"Förlåt.. förlåt för allting.. förlåt för att du behöver stå ut me-" Jag avbröt henne med att trycka mina läppar mot hennes. När jag släppte på kyssen så tittade hon bara på mig.
"Varför säger du förlåt? Du har inget att säga förlåt för. Okej?" Sa jag och klämde till hennes höfter.
"Okej." Pep hon och jag märkte hur hennes andning blev tyngre. Jag flinade mot henne och flackade med blicken mellan hennes ögon och läppar. Hon märkte det för hennes läppar särades lite samtidigt som hennes blick borrade in sig i min.
"Ta med mig in."